Så var Aurora igång – den enorma militärövning som försvarsminister Hultqvist så sett fram emot, en samövning med åtta andra länders trupper.
Hultqvist är en riktig tornado när det gäller att få med oss i militära samarbeten.
Utom när det gäller EUs.
Peter Hultqvist gillar verkligen militära samarbeten.
.Sedan han blev försvarsminister för tre år sedan har han hunnit förhandla och underteckna militära avtal med Finland (flera stycken), USA förstås, med Danmark, Norge, Tyskland, Polen och Storbritannien.
Sverige ingår nu i den snabbinsatsstyrka som Storbritannien har hållit på att bygga upp de senaste fem åren, JEF.
Och så är det Nato. Förutom det stora värdlandsavtalet som gör att Natosoldater, fartyg och flyg kan vistas i Sverige så har vi också anslutit oss till Natos Stratcom och Natos cybercenter.
Militärt samarbete med samma länder fast nu i EU-kretsen tycks inte roa försvarsministern lika mycket.
”Jag har markerat att från svensk sida så är vi väldigt skeptiska till att gå in i sådant som kan generera ny byråkrati eller nya institutionella åtaganden”, sa försvarsminister Peter Hultqvist till TT efter det möte i Bratislava i september förra året som slutade i total uppslutning kring ett förstärkt europeiskt försvarssamarbete.
Nå, européerna har trots Hultqvist gått vidare och ett frivilligt försvarssamarbete – Pesco – tar nu form.
När EUs utrikes- och försvarsministrar möttes i Tallinn förra veckan, visade det sig att i stort sett alla EU-länder tänker delta i Pesco.
Länderna kom rentav laddade med förslag på gemensamma försvarsprojekt – 30 stycken redan.
Ambitionen är därför att lansera Pesco operativt i december i år.
EUs enda armé består av byråkrater, det har Hultqvist rätt i.
Men det är inte att förakta.
Vad EU har beslutat att göra, är att använda sin byråkrati, t ex för att göra en årlig genomgång av vilka militära kapaciteter som medlemsländerna har.
Byråkratiskt, visst men värdefullt.
Europa spenderar ungefär hälften av vad USA gör på försvaret men har en sjättedel av USAs militära kapacitet.
Det beror bland annat på att EU-länderna ser försvar som en nationell fråga och handlar upp försvarsförmåga därefter.
Det leder till dubbel (och trippel, fyrdubbel, sexdubbel) kapacitet på vissa militära förmågor och väldigt svag kapacitet på andra områden.
Att få en klar överblick av vilka kapaciteter varje land har, kan hjälpa EU-länderna att organisera sina försvar så att pengar läggs där de behövs ur ett europeiskt perspektiv, istället för ett nationellt.
Här finns ett annat sätt att spara pengar: Att upphandla, forska och utveckla militära produkter gemensamt.
Idag görs 80 procent av alla försvarsinköp nationellt.
EU har sparkat liv i European Defense Agency som ett samarbetsinstrument (nu när britterna inte längre kan sticka käppar i hjulet).
Nästa byråkratiska insats kan bli fri rörlighet för försvaret, något som ju bara EU kan leverera.
Nato drömmer om ett ”Schengen för Nato” så att man kan få upp hastigheten i trupprörelser, slippa passkontroll (jo, minsann) och bredda en del viktiga vägar och broar.
Och mer då?
Europa hyser idag en riktig röra av militära samarbeten.
Frankrike och Tyskland har gamla och djupa militära samarbeten med varandra. Frankrike och Storbritannien likaså. Det står en Europcorps uppställd i Strasbourg med soldater.av sex naitionaliteter.
Storbritannien har sedan 2012 arbetat på att skapa en snabbinsatsstyrka där numera åtta länder deltar – däribland Sverige och Finland.
Holland har samarbetsavtal med Tyskland och Storbritannien.
Tyskland har avtal med Tjeckien, Polen och Baltikum. har nära militärt samarbete.
Italien har avtal med flera europeiska länder… och så vidare.
Om EUs Pesco kan utgöra en paraplyorganisation för alla dessa avtal, så blir det betydligt enklare att utföra både övningar och operationer och, gud förbjude, att försvara oss om vi blir angripna.
Kalla det byråkrati men det har sina fördelar att styra upp saker.
EU blir en ovärderlig partner för Nato genom sin förmåga att organisera upp sina medlemsländer, det har Nato begripit.
Nato tackar genom att t ex delta i EUs operationer, i Medelhavet.
Nato-chefen Stoltenberg deltar numera regelbundet på EUs möten om försvar och säkerhet.
Nu när Nato är entusiastiskt ombord ett europeiskt försvarssamarbete, var är då Natovännen Sverige?
Jo, den svenska regeringens ovilja att ingå i ett europeiskt militärsamarbete (i kontrast mot vår förtjusning i att samarbeta med USA och Nato) såg ut att vända i våras..
Svensk försvarsindustri tycks ha gjort klart för statsminister Stefan Löfven att industrin vill vara med när Europa börjar samordna sina inköp och EU-finansiera forskning.
Sverige hör till de sex stora i Europa på försvarsproduktion så det var inte en överraskande åsikt från deras sida.
Stefan Löfven (med sina 20 år på vapenföretaget Hägglunds) fattade galoppen och i mars 2017 meddelade han att Sverige nu är positivt till EU-planerna.
”Jag vet att industrin vill ha den här typen av samarbete, citeras han i Göteborgsposten, ”det är viktigt att hålla sig framme.”
Hans försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström fick snabbt skriva ihop en debattartikel till DN där de annonserade den nya svenska hållningen.
Riksdagens EU-nämnd reagerade irriterat – frågan hade ju varit uppe på deras bord sedan september 2016 och regeringen hade envist sagt att det var inte aktuellt och att Sverige hur som helst inte tänkte vara med.
Men därefter har inte många tecken synts på svenskt intresse.
Inga officiella uttalanden om ambitioner för det svenska deltagandet i EUs försvarsunion.
Mycket litet på regeringens hemsida (ett försvarsministermöte där Hultqvist inte deltog utan skickade ambassadören).
Försvarsminister Hultqvist intervjuades i Ekots lördagsintervju utan att nämna det en enda gång trots att alla andra samarbeten nämndes.
I Försvarsberedningens perspektivstudie som just lagts fram, finns det inte med överhuvudtaget fast EU-besluten om försvarssamarbete just nu fattas i hög takt.
Däremot lutar sig försvaret på…
”…bedömningen att säkerhetspolitiska samarbeten med våra partners, främst
Finland, övriga nordiska länder, Nato, Storbritannien samt USA, starkt bidrar till att bättre
kunna hantera ökad spänning i Östersjöområdet vilket bedöms leda till en ökad tröskeleffekt.”
Hultqvist och Försvarsmakten tycks ligga några broschyrer efter.
Kanske kan statsministern uppdatera dem, så att Sverige inte kommer på efterkälken när gemensamma projekt tas fram och finansiering till dessa fördelas?