Klimatminister Pourmokhtari har sedan starten varit högst svävande om klimatfrågor – men varför mörkar hon succéerna?
På onsdagen presenterade klimatminister Romina Pourmokhtari en ny statlig utredning som ska analysera hur bl a havsvindkraft kan få en snabbare tillståndsbehandling.
En idé är att staten ska identifiera lämpliga områden och pekar ut dem för havsvindkraft.
En annan idé är att det blir en samordnande beslutsinstans som samlar in svar på tillståndsansökan från flera myndigheter istället för att bolaget ska spilla tid på att invänta svar från först den ene, sedan den andre, sedan den tredje…
Ingen i energisektorn blev förvånad. Ovanstående är nämligen exakt vad EU har beslutat ska ske.
Uppgörelsen om detta kom den 30 mars mellan EUs två lagstiftare. Det svenska ordförandeskapet kan här med all rätt mycket stolt klappa sig på axeln för att ha rott EU-direktivet iland om förnybar energi.
Så varför låtsas Romina Pourmokhtari att detta skulle vara idéer som har uppstått i regeringskansliet?
Hon fick till och med frågan från en förbryllad journalist på Altinget ”…men är inte detta en anpassning till EU-beslut…”
”Nej då,” svarade hon glatt och rullade sedan ut en av sina långa och vindlande utläggningar med begrepp som industrins behov, regeringskansliets idéer och nordisk inspiration inbäddat någonstans i svadan.
Vilken annan klimatminister som helst i EU hade nog tagit tillfället i akt att berätta att man som EU-ordförande just hade lyckats fått igenom dessa nya regler för hela EU… och sedan lagt till alla andra klimatframgångar som det svenska EU-ordförandeskapet haft i vår:
Flyg och fartyg ska börja bidra till klimatet, importen till EU ska börja betala CO2-avgift, import av varor från avskogningen ska bromsas, en socialfond för att stötta fattiga hushåll med kostnad för klimatåtgärder, EU-länderna åtar sig spara in rejält på gasen nästa år också… ja, segrarna bara trillar in.
Varför inte skryta om det?
Också mycket märklig är Pourmokhtaris inbjudan till ett nationellt klimatmöte den 16 juni.
Svenskt näringsliv, civilsamhälle, intresseorganisationer och akademin välkomnas till ett stormöte för att dra upp linjerna till en nationell klimatplan.
Klimatministern vet naturligtvis att Sverige senast den 30 juni, liksom alla andra EU-länder ska ha lämnat in sin nationella klimatplan till EU-kommissionen.
Den planen måste rimligen regeringskansliet och svenska myndigheter ha jobbat med i minst ett år redan.
Så har hon den nationella klimatplanen färdigskriven redan och bara fejkar med sitt stormöte?
Eller tänker hon strunta i EU-kravet som varit känt sedan 2018 och inte lämna in någon svensk plan i juni?
Klimatministern har talat i gåtor om klimatet sedan hon fick uppdraget i höstas. Betyget från näringslivet på regeringens insatser är hårt, om man läser den mycket skarpa kritik som kom i veckan från några av Sveriges absolut största industriföretag (Volvo, Scania, Skanska, SSAB, Ragnsells mfl).
”I Sverige är det sedan en tid tillbaka företagen som driver klimatomställningen framåt medan politiken alltmer släpar efter. Nu måste regeringen visa i handling att den har för avsikt att nå Sveriges klimatmål, vilket den hittills inte gjort.”
Har hon någon kommentar till underbetyget, undrar journalister.
”Det är väl toppen att de engagerar sig,” svarar hon lätt nedlåtande.
Skulle klimatministern inte känna till vad, och hur mycket, som EU och det tunga svenska näringslivet gör på klimatområdet…?
Det är svårt att tro.
Men lika obegripligt är varför hon skulle välja att spela okunnig om det.