Skogsindustrin övertygar inte ens sig själv längre

Industrins krav på EU att låta skogen vara ifred, låter nu så ihåliga även för de närmast berörda, att de verkar fastna i halsen.

Marcus Wallenberg – skulle man tro – borde veta bättre.
På DN:s debattsida talar han om för regeringen vilka frågor den bör driva som EU-ordförande.
Det säger något om hur lite han har hängt med, om han tror att en EU-regering kan driva nationella intressen under sitt EU-ordförandeskap.

Tvärtom. För Sverige stundar från den 1 januari 2023 sex hela månader när uppgiften är att vara en sammanhållande, medlande kraft.
Inte att gynna något enskilts land särintressen.
Skulle regeringen följa dessa industrimäns uppmaningar, spelar man bort så mycket goodwill bland övriga EU-länder att ingen kommer lyssna på svenska önskemål i många år framöver.

Wallenbergs debattartikel grundas på en rapport som Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin tagit fram (under samma missuppfattning).
Skogen lyfts fram upprepat här också med slagorden:
EU ska inte lägga sig i skogen, ska inte detaljstyra, ska låta medlemsländerna sköta skog själva.
Samma krav höjs sedan på Dagens Industri, nu från gamle statsministern Göran Persson och industrimannen Håkan Bushke, hämtad från Saab för att driva skogsindustri för Stora Enso.
Återigen, häpnadsväckande hur långt efter som vissa ledande svenska krafter har hamnat.

För en läsare med EU-glasögon är motsägelserna så iögonenfallande att ögonen börjar skela.
Skog är en viktig ekonomisk vara, säger dessa svenska röster, så EUs klimatarbete måste därför lösas på annat sätt.
De kan knappast vara okunniga om att varor regleras av EU. Inre marknaden, ni vet?, som svenskt näringsliv säger sig älska.

IVA-rapporten tar den bristande logiken en hel sväng runt, när man kräver ökat nationellt bestämmande (subsidiaritet) på den inre marknaden samtidigt som man kräver att EU harmoniserar ännu mer för att utvidga den inre marknaden…

Samtidigt avslöjar debattartiklarna ofrivilligt hur svårt skogsindustrin numera har, att få gehör för sin åsikt att de ensamma ska få bestämma när, hur och vilken skog som ska fällas.
EUs grundinställning, att skogen är mer än en vara, den är kanske mest av allt ett av naturens mest oumbärliga ekosystem och måste därför hanteras med varsamhet, har tydligen vunnit i styrka.

Längre ner i samma artiklar, rapporter och youtube-inslag där skogsindustrin med fast hand lägger ut sina krav om att få bestämma själva över våra skogar, tvingas de nämligen fläta in bedyranden om att de förstår:
”… en acceptans för att beslut inom andra områden också kommer
att påverka skogen.”
Ja, IVA-rapporten innehåller faktiskt i stark kontrast till deras egna skogskrav, insikten att:
”…vrida tillbaka utvecklingen är inte en realistisk ambition… I fråga om skogen måste därför ambitionen vara att åstadkomma en acceptabel kompromiss.”

Eller som i Bushke/Perssons DI-artikel att:
”Det är viktigt att understryka att vi delar ambitionen och den övergripande inriktningen för den europeiska skogspolitiken. Den är både viktig och bra.”

Eller rentav Göran Perssons lyriska utsvävningar om hur skogen såg ut när han var barn (inte som nu), om att kunna plocka svamp och bär (de är på väg att försvinna med dagens kalhyggen).

Svenska politiker upptäckte alltför sent riskerna med att utnyttja skogen enligt industriprinciper. Först på 1990-talet ålades skogsindustrin ta naturhänsyn, och då generöst nog ”på eget ansvar.”
Alla undersökningar visar att industrin tog lätt på det ansvaret.

Industrins försök att blanda bort korten och låtsas tala för Sverige och för alla svenskar i sin strävan att få fortsätta tömma våra skogar, klingar alltmer ihåligt.
Oväntat nog börjar istället EU och Bryssels byråkrater allt mer att tona fram som vår räddare i fråga om skogen.
Vem såg det komma?