Storbritanniens nya regering genomför just nu en intensiv uppvaktning av EU men kärlekslöften till trots, förblir de två separerade.
Den 6 juli höll nyvalde labourledaren Keir Starmer sitt första regeringsmöte och den 7 juli befann sig europaminister Nick Thomas-Symonds i Bryssel.
Då hade de flesta ministrar redan hunnit ringa sina motsvarigheter i EU-kommissionen först; premiärminister Keir Starmer ringde Ursula von der Leyen, utrikesminister David Lammy ringde utrikeschefen Josep Borrell, inrikesminister Yvette Cooper ringde Ylva Johansson, osv.
Utrikesminister David Lammy begav sig redan den 6 juli till Tyskland, Polen, Danmark och Sverige för att ”återbygga förtroende och återställa relationer.” Han mottogs överallt med öppna armar.
Premiärminister Keir Starmer hade tur, ett Nato-toppmöte i Washington dagarna efter valet gav honom chansen att prata med alla europeiska stats- och regeringschefer som han bara hann. Denna vecka kunde han fördjupa kontakterna när lotteri-dragningen gjort att Storbritannien stod värd för detta halvårs pan-europeiska möte.
Strax därefter sprider hans talesmän till brittisk press att ”Storbritannien och EU överväger att hålla topmöten.”
Så vad hoppas Keir Starmer på?
”Vi vill återställa våra relationer med EU för jag tror att Storbritannien och EU i samarbete som suveräna partners blir en kraftfull källa för vad som är bra för vår kontinent.”
Vad Keir Starmer INTE vill, är att backa på brexit, att gå med i EU igen. Han hoppas istället på skräddarsydda avtal på olika områden som kan ge Storbritannien så många fördelar som möjligt av EU-samarbetet utan att behöva bidra till EU såsom ett medlemsland måste.
Starmer vill t ex ha EUs hjälp att få stopp på gummibåtarna som för flyktingar över Kanalen. Han går vägen via ett erbjudande till EU om brittisk hjälp för t ex Frontex och för Europol.
Det är dock svårt att se vad britterna kan erbjuda EU på området. Frontex och Europol har 27 länders samlande underrättelser och resurser till sitt förfogande. För övrigt brände britterna en del broar när de illegalt kopierade och flyttade data från Europol innan de lämnade EU – kan man lita på dem nu?
Den enda praktiska hjälp som skulle uppskattas vore om britterna tog över en del av dessa flyktingar men det är politiskt otänkbart. Rent numerärt har många EU-länder nämligen betydligt större inflöden av flyktingar än Storbritannien.
Frankrikes president Macron var vid det senaste mötet noga med att understryka att Storbritannien ska inte hoppas på ett nytt avtal där Frankrike tar ansvar för de hoppfulla som vill över till de brittiska öarna.
På livsmedelsområdet har Starmer lovat förhandla nya avtal med EU som gör det lättare för brittiska företag och jordbrukare att exportera och importera.
Då måste Storbritannien leva upp till EUs standard för färskvaror och levande djur – ett krav som EU inte har något skäl att släppa efter på.
Det skulle alltså som ett minimum innebära att brittiska jordbrukare och livsmedelsföretag följer EUs regler – vilket är något som Starmer har sagt inte är aktuellt.
Den nye brittiska premiärminister söker kanske framförallt ett partnerskap med EU på försvarsområdet.
Problemet med det är förstås vad Ursula von der Leyen (indirekt) fick godkänt i EU-parlamentet som politisk ambition för fem år framåt och vad EUs stats- och regeringschefer klubbat i sin strategiska agenda för de kommande åren:
Att EU nu går inför att utveckla egen kapacitet för att kunna stå på egna försvars-ben.
Storbritannien är ett land som alltid har placerat sina relationer med USA före dem med EU, även när man var ett EU-land. Det är inte givet att EU-sidan känner sig trygga med att släppa in britterna särskilt långt in på försvarsområdet.
Något slags hängavtal på vad EU gör, är mest realistiskt.
Det hörs tydligt i kommentarer från den europeiska sidan att man är bränd av tory-årens ständiga attacker, avhopp och löftesbrott.
Så, britter och EU diskuterar att hålla toppmöten? Visst, EU håller ju årliga toppmöten med allt och alla. Ändå kommenterar EU-sidan denna rätt ofarliga brittiska idé med ett försiktigt:
”Vi utesluter ingenting men viktigast för oss är att våra partners respekterar de avtal som finns.”
Starmer är möjligen omedveten om att hans charmoffensiv med ministrar som söker direktkontakt med sina europeiska motsvarigheter, väldigt mycket liknar vad flera tory-regeringar gjorde.
Tories räknade alltid att det skulle gå att bygga på den uppriktiga värme som finns för Storbritannien i många europeiska huvudstäder, för att knyta bilaterala band och avtal med enskilda EU-länder.
Det gick inte för tories, det går inte för labour.
EU-länderna agerar mer och mer gemensamt. Det finns plats för utomstående länder att hänga på. Dock blir det utan att få varken inflytande över EU-beslut eller ges rabatt på kostnader.
Men ett återställande av vänskapliga relationer och lite mindre krånglig handel är mycket värt i sig.
Närmare relationer än så, är knappast att räkna med i dagens läge.