Stubb och Störe gjorde bort Europa
Diplomati är en svår konst i konfliktfyllda tider. Dålig diplomati får konsekvenser.
Stubb och Störe skulle inte ha ringt Putin.

Förra hösten kom en bitter genomgång från nättidningen European Western Balkans – över allt beröm som Ursula von der Leyen på senare år öst över Serbiens autokratiske ledare Aleksandar Vučić.
”Enormt! Fantastiskt att se framstegen!”
Att som indimpande ordförande för EU-kommissionen på årligt besök till Belgrad vara hövlig och uppmuntrande är en sak. Det slags diplomati tvingas företrädare ofta till.
Men alla demokrati-mätningar har länge visat hur det i snabbt takt gått åt fel håll under Vučić som ledare. Han tog kontroll över statliga institutioner, över massmedia, lagstiftade om att medborgarorganisationer var utländska agenter och lierade sig med sin närmaste vän Vladimir Putin, skrev stora kontrakt med Kina och hyllade Trump och hans familj när de försökte göra pengar i Serbien.
Ändå kunde Serbien under hans styre (på uppmaning av EU-kommissionen bl a) upphöjas till kandidatland av EU och efter 2014 öppna 22 av totalt 35 kapital i medlemskapsförhandlingar – alltså stadigt närma sig dagen när Serbien anses redo att bli full medlem.
Vad som hände skänkte politisk trovärdighet till autokraten Vučić medan EU i stort sett ignorerade de stora folkmassor som sedan november 2024 demonstrerat ihärdigt för att återta sina medborgerliga rättigheter.
Vilket förtroende ska vi tro att den segrande Studentlistan har för EU-ledarna idag, när Von der Leyen och alla andra nu gratulerar dem hjärtligt till valsegern?
I måndags satt fem länders företrädare i Paris och kämpade med frågan om diplomatisk balans. Frankrikes, Tysklands, Italiens, Polens och Storbritanniens försvarsministrar utfärdade en deklaration där de skarpare än någonsin utpekar Ryssland som bov.
Ett snudd på självklart uttalande, men det utmanar Donald Trump.
Han anser att Ryssland har rätt att kontrollera sin omgivning. Mindre länder har ingen suveränitet, de ska underkasta sig. Ukraina ska underkasta sig Ryssland, Kanada ska underkasta sig USA. Naturens gång.
De fem försvarsministrar vet detta men går ändå vidare i sin deklaration med att förklara att Europa måste bära ansvar för sitt eget försvar.
Ännu en självklarhet kan man tro, men nej, det finns en risk att amerikanerna blir arga över det.
Trump-administrationen anser visserligen att Europa ska bära kostnaden och utföra vad som krävs för sitt försvar men det ska kontrolleras av USA.
Det vet försvarsministrarna mycket väl. Så redan i deklarationens nästa mening bedyrar de, att det europeiska ansvaret ska utformas i nära samordning med USA och Nato.
Fast sedan följer de upp med något som amerikanerna kommer hata:
”Detta ansvar måste starta med större kontroll (empowerment) till de europeiska allierade inom Nato.”
De fem ministrarna vågar sig längre ut på denna gren med:
”Vi tar redan konkreta åtgärder…” och följer upp med…”vi kommer att ta på oss ett större politiskt och militärt ledarskap inom Nato…”
(Här raseras ”diplomatin” från en annan europeisk ledare, Natochefen Mark Rutte som kallat Trump för ”daddy” och europeiska länder för barn. I januari i år skällde han ut europeiska politiker som vågade tala om en europeisk gren av Nato:
Dream on!”, hojtade han.)
I fortsättningen av sin deklaration backar de fem försvarsministrarna ett steg igen och bedyrar hur starkt de stöder Nato och att de ska göra allt för Nato. Fast… så tar de två steg framåt med tillägget att de uppmuntrar och uppskattar de insatser EU gör på försvarsområdet…och så backar de ett steg från det, med att EU ska förstås bara komplettera, inte utmana Nato.
Amerikansk inställning känner vi till. Trumps handels-ansvarige Jamieson Greer har just hotat européerna med straff för att EUs investeringsbank gett ett lån till den europeiska flygplanstillverkaren Airbus.
Lånet som Airbus beviljats ska gå till att forska och utveckla teknologi inom dels kommersiellt flyg, dels militärt flyg. Alltså bolagets centrala affärsområden.
Alltså, en EU-bank för teknologiska investeringar beviljar lån för teknologiska investeringar till en europeisk industri på marknadsvillkor, men USA kallar det ett angrepp på amerikansk industri.
Andra amerikanska hot om diverse straff utfärdades i september.
”Om EU fortsätter med att kräva europeiskt ägande för att ett projekt ska få stöd ur EUs försvarsfonder, så…”
Försvarsministrarnas deklaration som vid en första läsning låter byråkrat-tråkigt, balanserar i själva verket på en diplomatisk knivsegg.
Att överhuvudtaget insistera på europeiska initiativ, provocerar amerikanerna som vill ha kontroll över vad Europa gör.
Deras senaste tilltag på området skedde i oktober när USA bjöd in några särskilt utvalda europeiska länder att få vara med i en ny försvarsgrupp.
USAs statssekreterare för försvar, Elbridge Colby förklarar frankt att vissa europeiska länder tänker mer ”pragmatiskt än andra och därför förtjänar ett närmare förhållande till USA.
Dessa praktiskt tänkande länder var Sverige, Norge, Finland, Polen, Tyskland och Nederländerna.
Medan europeisk press beskrev mötet som ett amerikanskt sätt att splittra européerna, återgav Dagens Nyheter i en nyhetsartikel den svenska versionen:
Sverige skulle ha vunnit sin plats genom att ha en stor försvarsindustri och ett utsatt säkerhetsläge nära Ryssland samt ligga nära Arktis.
Den svenska versionen förklarar förstås inte varför Danmark utestängs (som har Grönland), de baltiska staterna utestängts (nära Ryssland) eller Frankrike, Storbritannien och Italien (störst försvarsproduktion i Europa). Däremot har de särskilt utvalda nya vännerna till USA alla hanterat diplomatin lite mer i Mark Ruttes stil med positiva övertoner inför USA och stor återhållsamhet inför planer om att Europa ska kunna klara sitt eget försvar.
Att den svenska regeringen belåtet grep chansen att komma närmare USA är som diplomatiskt grepp kluvet och kommer med egna risker.
Det svenska beslutet annonserar att svenskarna antingen..
a) Inte tror att USA försöker splittra européerna eller
b) Struntar i europeisk slagkraft.
Ännu ett riskabelt försök till diplomati gjordes av Oslo och Helsingfors och det slog tillbaka med en smäll.
Norske statsministern Jonas Gahr Störe och Finlands president Alexander Stubb ringde Vladimir Putin.
Nu har Europas hållning hittills varit att isolera krigsförbrytaren Putin, sanktionera hans ekonomi och stötta Ukraina. Men här kände duon Störe och Stubb att de ville bryta isoleringen helt kort för att – enligt deras ord:
”…framföra budskap direkt om framtida förhandlingar för att hjälpa till att avsluta kriget.”
Ursäkta, vad…?
De trodde självklart inte att Putin tänkte lägga ner vapnen för att de ringer och ber om det.
Så vad förmådde dem att bryta isoleringen av Putin?
De hade inget att hota med för att skrämma honom.
De hade inget att erbjuda för att fresta honom.
De hade inte ens ett samlat budskap från Europa att överlämna – för de hade inte berättat för övriga europeiska ledare att de planerade ett samtal.
Samtalet blev ett fiasko. Enligt Stubb själv gick största delen åt till att Putin mässade för duon om medeltida slavisk historia.
Ryske utrikesministern Sergei Lavrov hånade de två nordborna efteråt med att säga att det lär inte bli fler samtal för…:
”Inget nytt tycks ha sagts. Det här visar bara européernas önskan att tvinga sig in i förhandlingarna.”
Som sagt, de två hade inget att komma med. Så varför ringa?
Danska statsministern var snabb i sin kritik:
”Jag ser inget tecken på att Putin önskar fred med Europa som han angriper varje dag. Bättre att Europa håller samman än att några går sin egen väg.”
Svenska statsministern Ulf Kristersson gör samma läsning av läget.
Och det är förstås just läget som för diplomater avgör vad som ska sägas eller inte sägas, till vem, hur och när.
EUs ledare har varit tydliga offentligt en tid med att vi anser oss vara i krig med Ryssland.
Då ringer vi inte för att fråga hur Vladimir mår.
Idén att ”Europa måste också tala med Putin eftersom USA gör det” saknar logik vilket Störe och Stubb nu har bevisat.
Vill vi förnedra oss igen med att höra honom ranta om hur Ukraina inte existerar, att genetiskt finns ukrainarna inte ens?
USA ringer Putin för att de vill göra affärer med honom och gärna ser att han vinner kriget. De bryter Putins isolering med ett besök i USA, mottagen av president Trump. De bjuder in honom till G20-mötet i Florida (USA är ordförande i år). De besöker honom i Ryssland. De skriver affärsavtal med honom.
USA bedriver dessutom något som de gärna kallar ”fredsförhandlingar” men som hittills enbart gått ut på att pressa Ukraina till eftergifter.
Ukrainas ledning ställer ändå upp varje gång USA kallar till samtal. Leder man ett land som är i krig där civila och soldater dör dagligen, så griper man alla tillfällen, även de mest osannolika.
Europa måste inte tala med Putin för att USA gör det. Putin skulle inte lyssna på vad vi tycker. Trumps freds-charader borde vi inte skänka trovärdighet genom att hedra med vår närvaro.
Vi behöver inte låtsas att det som Ryssland och USA tillsammans planerar för Ukraina, är en godtagbar fred.
Europa ska börja tala med Putin igen den dag som han är villig att kompromissa. Då ska företrädare för Europa ta diskussionen utifrån ett gemensamt upplägg.
Diplomati måste ha ett ärende – annars ger man bara bort good will.
2 KOMMENTARER
Kommentarer är stängda.
Tänk, när det gäller Stubbs och Störes samtal med Putin tror jag att ni har fel. Resten av artikelns dystra läsning ställer jag upp på, men inte telefonsamtalet. Det handlade inte om att gulla med Putin – det hade kanske vissa andra ledare varit benägna att göra – utan om att tala klartext, och göra tydligt att ett slut på kriget i Ukraina inte kommer utan att européerna är ombord. Det var också en signal till Trump och hans hejdukar, och handlade därmed om att se till att européerna är med vid bordet – inte bakom – om och när USA, Ukraina och Ryssland möts i Gulfen. Borde Stubb och Störe ha stämt av med övriga i EU/Europa? Kanske, men då hade de nog inte fått spelrum nog, och kanske hade vissa andra ledare, mera kompromissvilliga, försökt tränga sig före.
Jag är förstås alltid tacksam för en proffs-diplomats synpunkt…
men det har kommit nya ,obekräftade uppgifter om samtalet (se Henri Vanhanen på X, trolig källa Stubb) vilket tyder på att amerikanerna låg bakom att samtalet gjordes, med Zelenskyjs tumme upp.
Det gör initiativet bara ännu mer obegripligt för mig.