Om europeiska ledare undrar ifall Trump-administrationen menar allvar med sin säkerhetsstrategi kan man titta på hur det går för Japan, en annan USA-allierad, just nu.
Medan europeiska ledare fortfarande överväger hur de borde reagera på Trump-administrationens nya nationella säkerhetsstrategi där våra demokratier utmålas som USAs största geopolitiska problem, kan man följa hur det just nu går för en annan av USAs mångåriga allierade, Japan.
Kanske finns det en lärdom att dra här.
Trump-administrationens säkerhetsstrategi talar en hel del om USAs allierade – men bara i meningen vad allierade kan ge USA. Det finns inget som säger att amerikanerna skulle behöva bidra med något till sina allierade.
Sorgligt nog för Japans helt nya premiärminister som i dessa dagar kunde behöva amerikanskt stöd.
Japan är en trogen USA-allierad som förlitat sig på amerikansk militär för att bemöta det växande hot som Kina tycks utgöra. Japan utlovades rentav ett Nato-kontor i Tokyo av president Joe Biden år på Natos toppmöte 2024, just i syftet att knyta Japan, Sydkorea och andra tätare till USA för att kontra Kina-hotet.
Men Trumpadministrationens strategi byter alltså linje när USAs ledning i år för första gången på mycket länge INTE utpekar Kina som en rivaliserande, fientlig makt utan en som en makt USA bör ha ”balanserade lönsamma kommersiella” relationer med.
För premiärminister Sanae Takaichi måste det beskedet ha landat som en granat.
Takaichi som tog över i slutet av oktober har valt motsatt politisk linje jämfört med sin företrädare, hennes val har varit att hylla och smickra Donald Trump allt vad hon orkar.
Under Trumps Asien-turné några dagar efter hennes maktövertagande, tog hon emot den amerikanske presidenten med gåvor som en golfboll i guld, en guldväska, militärparad, ett avtal som lovar USA sällsynta mineraler och löften att investera i USA alla flera hundra miljarder dollar som han begärt.
Trump älskade det. Han lovade henne ”allt vad du vill, kan du få, vad som helst, det är bara att be.”
Kanske blev Takaichi övermodig. En vecka senare sa hon i det japanska parlamentet att om Kina genomför en blockad mot Taiwan skulle Japan ha rätt att försvara sig (militärt).
Ledningen i Kina blev rasande. Först kom en orkestrerad kör av protester och kritik, därefter varnades kinesiska medborgare från att resa till Japan, kinesiska studenter i Japan uppmanades återvända hem och så började kinesiska flottan röra sig utmanande.
Så stoppade Kina handel med Japan. I helgen utmanade sedan kinesiskt stridsflyg japanskt flyg över Okinawa.
Kina vill hamra hem en poäng här, det är uppenbart. Japan ska lära sig sin plats.
Ett starkt skäl att vilja knäppa japanerna på näsan kan ju ha varit idén med att Japan skulle få ett Nato-kontor. Kina är ännu mindre intresserat av att Nato skulle utvidga sin ”intressesfär” till deras närområde än vad Ryssland är.
Också tydligt är att Kina känner sig trygg med att kunna utmana en av Asiens största ekonomier, en av USAs starkaste allierade i Asien och räkna med att det blir ingen konsekvens av detta.
Borde inte USA reagera?
USA har trots gett Japan en mycket stark säkerhetsgaranti, något som Japan lutar sig mot när Kina känns hotfullt.
Och Kina har ju länge (åtminstone fram till den nya säkerhetsgarantin offentliggjordes före helgen) varit USAs ledande konkurrent och fiende. De hotar nu USAs andreman i regionen.
Ett orostecken för Japan kom i somras. Trump-administrationen stoppade Japan från att delta i vad som skulle ha blivit landets andra Nato-toppmöte någonsin – först efter att inbjudan redan hade gått ut.
Trump låg då i handelsförhandlingar med Kina och ville inte provocera i onödan.
President Trump ringde i alla fall upp premiärminister Takaichi mitt under höstens gräl. Det är oklart vad som blev sagt. Anonyma japanska regeringskällor hävdar att Trump bad den japanska premiärministern att coola ner sig.
Trump ska ha ringt Kinas president Xi därefter. Det samtalet vet vi inget om. Men Kina har alltså sedan dess trappat upp sin aggression mot Japan. Sveriges Radio rapporterar idag att boende på Okinawa varnas av sina myndigheter för att landet befinner sig i kris.
Allt får förstås sin förklaring om det diplomatiska recept som Trump följer här, är hans egen regerings säkerhetsstrategi. Av den framgår som sagt att Kina är en viktig partner och konkurrent kommersiellt till USA men inte politiskt.
USAs uttalade syn har länge varit att kommunistiska stater som Kina och Ryssland utgör en politisk utmaning mot den demokratiska världen som USA menat sig leda.
Trump-administrationen deklarerar motsatsen i strategin, att man inte lägger sig i vad andra länder har för styrelseskick.
Vad gäller Taiwan framgår det av strategin att USA accepterar Kinas linje att Taiwan är en del av Kina.
Då blir förstås kommentaren från Japans premiärminister rätt malplacerad.
Den nya amerikanska linjen för Japans del (liksom Sydkorea och övriga USA-vänner i regionen) är enligt strategin att som allierad ska Japan stärka sitt försvar för att ta över militära bördor som USA anser sig hittills ha burit i Sydöstasien. Det handlar framförallt om att säkra en passage för kommersiell sjöfart genom Sydkinesiska sjön och Taiwan-sundet.
Ekonomiskt förväntas Japan,liksom Europa, agera på ett sätt som gynnar amerikanska ekonomiska intressen.
Det skulle alltså kunna vara så att Trump-administrationen följer sin nya säkerhetsstrategi, att strategin inte är en feberdröm från någon av Trumps underhuggare.
Om Japan utmanas militärt är det ett japanskt problem, får man då anta.
Men tack för golfbollen och mineralerna.