Trumps USA vill byta ut de europeiska ledarna mot högerextrema, låta Ryssland återfå sin position och styra europeisk ekonomi till att gynna USA.
Detta skriver de i USAs nya nationella säkerhetsstrategi.
Europeiska ledare har i det längsta försökt låtsas att Trumps USA inte är vår fiende utan fortsatt har en fungerande militär och politisk allians med Europa.
De vet naturligtvis bättre. De kan bara inte erkänna detta för oss väljare, för de kan inte besvara följdfrågan som i så fall uppstår: Hur gör vi nu?
När Der Spiegel på fredagen publicerade vad européerna egentligen tänker om USA och Trump, fick de därför förneka allt.
I läckta anteckningar från ett gruppsamtal mellan Merz, Macron, Meloni, Von der Leyen, Tusk, Frederiksen och Stubb hörs nämligen desperationen tydligt.
”De leker med er (ukrainare) och med oss,” sa Tysklands förbundskansler Friedrich Merz.
”Vi får absolut inte lämna Volodmyr (Zelenskyj) ensamma med de här snubbarna,” varnade Finlands president Alexander Stubb.
Trump-administrationen gör nu de europeiska ledarna en riktig otjänst genom att publicera USAs nya nationella säkerhetsstrategi.
Därär en sak glasklar:
Europas roll i denna ”allians” är att ge upp sina egna övertygelser och underordna sig.
Mer än så, Trumpadministrationen vill arbeta aktivt för att få bort samma europeiska ledare från makten i deras länder (möjligen undantaget Meloni).
USAs president(er) och regering(ar) nedtecknar regelbundet landets nationella säkerhetsstrategi för att peka ut riktningen för utrikespolitiken. Som regel brukar det slås fast att det ligger i USAs intresse att världen förblir fredlig och demokratisk och att USA ska samarbeta med sina allierade och internationella organisationer för att uppnå det.
Trump-administrationens version av en nationell säkerhetsstrategi bryter av radikalt från tidigare strategier.
Övergripande nytt mål är att USA ska vara världens mäktigaste land (plus starkaste, rikaste och mest framgångsrika).
I det här syftet utvidgar USA sin ”hemmaplan” till väst (Western hemisphere) som ska ”stabiliseras.”
USA tycks här deklarera såväl hela Nordamerika som Latinamerika för en amerikansk intressesfär på samma sätt som Ryssland ger sig rätten att kontrollera ”sin” intressesfär (Ukraina, t ex).
Fyra sidor följer sedan om allt USA tänker göra för att säkra sin makt här. Länder i denna del av världen ska uppmuntras att utföra USAs politik och lojala regeringar eller politiker uppmuntras och belönas. Amerikansk militär närvaro ska stärkas och dödligt våld användas där landets egna regimer inte gör ett bra nog jobb.
En inledande mening kan vara tänkt för Kina:
”Vi kommer att stoppa icke-hemisfäriska konkurrenter från att placera eller äga strategiska vitala intressen i vår hemisfär.”
Trumps hot om Grönland och Panama-kanalen var ingen tillfällighet utan en tanke.
Trump-administrationen kallar detta för en uppdaterad Monroe-doktrin, den doktrin som på 1800-talet deklarerade något liknande samt att USA skulle inte blanda sig i europeiska angelägenheter medan Europa inte skulle blanda sig i amerikanska.
Monroedoktrinen i sin Trump-version upprepar att européerna inte ska blanda sig men inför att USA tvärtom ska styra européerna intimt.
Att vara världen mäktigaste land ska inte misstas för att USA tänker ta ansvar för hela världen – som man anser sig att USA gjort hittills till stor kostnad (Bidens fel).
Däremot ses det som ett givet amerikanskt nationellt intresse att hindra någon annan makt från att bli globalt dominant (=Kina).
I den nödvändiga kampen för att stoppa detta, tänker USA kräva att alla ”allierade” (inte definierade här) bär sin del av bördan för att stoppa kinesisk kommersiell eller militär framfart.
Alla dessa länder ska i det syftet piskas in i en enda ”ekonomisk grupp” under amerikanerna. Västvärldens finansiella institutioner (IMF, Världsbanken, ?) ska tas över av USA för att finansiella tillgångar i Europa, Sydkorea och Japan bl a, används till att gynna amerikanska intressen.
För att göra det extra tydligt;
Målet är att Europas ekonomi i fortsättningen ska tjäna amerikanska ekonomiska och politiska intressen.
”Amerikas ekonomiska partners ska inte längre förvänta sig att tjäna inkomster i USA… men istället sträva efter tillväxt genom styrt samarbete bundet till strategisk samordning (alignement) och genom att motta amerikanska investeringar.”
I sammanhanget understryks att USA måste ensamt ha kontroll över högteknologi, framtidens teknologi.
Holländska eller taiwanesiska bolag med unik kompetens får finna sig i att ge efter för amerikanska intressen om världskontroll.
Däremot ligger det inte i amerikanskt nationellt intresse att blanda sig i vad regionala stormakter gör.
Ryssland, Israel, Saudiarabien eller Turkiet får fritt fram av Trump-administrationen för det ligger i sakens natur att vissa länder blir större och rikare än andra.
”Vi söker goda och fredliga handelsrelationer… ”utan att tvinga på någon demokrati eller andra sociala traditioner…” lyder det under rubriken ”Flexibel realism” där textförfattarna understryker att ”detta är inte hyckleri”.
Bland sådant som ska rotas ut i världen, är idén att nationer skulle ingå i internationella samarbeten istället för att bestämma allt själva i maximal nationell suveränitet.
Att länder enas i internationella organisationer är dåligt.
Logiken här är att dels anses missgynna USAs intressen om världens mest mäktiga land tillät resten av världen inkräkta på amerikansk suveränitet (genom internationella konventioner), dels missgynna USA om landets makt över andra länder begränsas (genom att de ingår i internationella konventioner).
Europa får ett eget avsnitt (2,5 sidor) och omnämns oftast av alla, över 50 gånger. EU-samarbetet utpekas som roten till europeiska problem. För Europa vore det bäst att återgå till att vara splittrade små nationalstater, både för amerikanska intressen men även för Europas eget bästa eftersom vi är på fel spår, enligt Trump-administrationen.
Värst med EU tycks vara att EU beslutar om regler för den europeiska marknaden (en av världens absolut största), för då tvingas amerikanskt näringsliv följa europeiska regler för att få sälja hos oss.
Det inkräktar på amerikanskt frihet när vi bestämmer hur det ska vara hos oss.
Texten återkommer på flera ställen till de avskydda internet-reglerna (EUs regler som förbjuder rasism, terrorism, hot och hat liksom övergrepp på barn på nätet) vilka kallas ett grovt förtryck av det fria ordet (och så inkräktar det på amerikanska affärsintressen).
Det måste EU sluta med.
Vi måste också sluta med invandring. USA ska utöva sin diplomati för att få oss att sluta med bägge delar.
Enligt Trumptänkarna är en dyster effekt av EU-regler och invandring (oklart hur) att Europa fruktar Ryssland, faktiskt ser Ryssland som en existentiell fara.
Trump-administrationens mål är att återupprätta en ”strategisk stabilitet” i relationerna mellan Europa och Ryssland.
(Med andra ord, exakt vad Donald Trump har arbetat för under hela året – att få Ukraina att lägga ner vapnen så att Ryssland kan bjudas in i städade rum igen.)
Och så måste européerna fås att begripa att Nato inte kommer expandera. Inget Ukraina i Nato, inga Natoresurser nära Ryssland.
(Vladimir Putin måste älska denna strategi.)
Ukrainakriget skadar amerikanska intressen, fortsätter dokumentet. Europeiska regeringar lever i missuppfattningen att Ukraina kan vinna. Det har fått Tysklands näringsliv att ”perverst” nog investera mer i Kina (återigen, kopplingen oklar).
Lösningen är att byta ut de europeiska regeringarna mot politiker som ser nationell suveränitet och nära allians med USA som målet.
Alltså, med de högerextrema partierna i Europa.
Dessa partier tänker därför Trump-administrationen stödja. Det har den förstås gjort sedan start, med JD Vance som hyllade dem i januari och Elon Musk som stöttade högerextrema Afd inför det tyska parlamentetsvalet.
Framöver ska USA inte minst satsa stort på att bygga upp ”hälsosamma relationer” med Östeuropa och Sydeuropa.
Tre huvudpunkter alltså:
För Europas räkning är USAs nationella säkerhetsstrategi idag att
* få de högerextrema till makten i Europa,
* få Ryssland bli sedd som en neutral granne,
* få europeisk ekonomi att inriktas på att gynna amerikanska intressen och missgynna Kina,
Vad som gör den nationella strategin extra brutal, är hur den talar om Ryssland och Kina till skillnad från Europa.
Ryssland anses inte längre anses vara en fiende eller motståndare till USA. Med Kina vill Trumpadministrationen upprätta bättre kommersiella förbindelser.
Förra gången Trump var president nationella säkerhetsstrategi från 2107 löd det tvärtom så här:
”Kina och Ryssland utmanar amerikansk makt, inflytande och intressen, i försök att underminera amerikansk säkerhet och välstånd.”
Ryssland upptar mycket lite av Trump-administrationens säkerhetsanalys, omnämns 10 gånger på några ganska korta rader och då enbart för att diskutera Rysslands relationer med Europa.
Det är alltså Europa som i denna nya amerikanska policy ska ändra sig och styras (av amerikanerna) mot målet att Europa upprättar stabila förbindelser med Ryssland som släpps in i den politiska värmen av Trump-administrationen.
Kina omnämns dubbelt så ofta, 21 gånger och då ofta för att proppa läsarna fulla av ekonomisk statistik över hur bra det gått för Kina.
USAs ambition och mål för Kina är enligt säkerhetsstrategin:
”…ett ömsesidigt fördelaktigt ekonomiskt förhållande med Beijing.”
Det enda militära mål som nämns – att inte förlora sjöfartslederna i Sydkinesiska sjön och Taiwan-sundet – ska säkras genom att USAs allierade tar på sig en större militär börda.
Europeiska ledare upptäckte alltför sent att de skulle ha trott på Vladimir Putins ord när han gång på gång deklarerade sina mörka avsikter.
Kan Trumps USA bli tydligare än så här?