USA surade, EU snubblade, WTO tynar bort men…

USA tog stryk när världens länder samlades i helgen för att prata handelsregler – och WTO med – samtidigt som en tredje väg mellan USA och Kina tog form. Inte utan de nya kaxiga tungviktarna, dock.

Världshandelsorganisationen WTOs fjortonde ministermöte i Kamerun i helgen slutade i alla fall inte i att alla tog varann i hand och sjöng We shall overcome.
Det beslutades strikt taget ingenting den här gången. Detta har fått massmedia att förklara WTO som dött för gott nu.

USAs handelsföreträdare Jamieson Greer åkte hem på uselt humör efter att ha deklarerat just detta, WTO är värdelöst och ska i fortsättningen ses som överspelat i global handel.
”Jag har alltid varit skeptisk till om WTO har något värde,” sa Greer som ansåg det nu vara bekräftat.

Greer tycks ha spelat sina kort riktigt illa. USA var framförallt ute efter att permanenta WTOs tillfälliga förbud tull på e-handel (digital upp- och nedladdning). Det är vad de stora techbolagen önskar sig liksom Wall Street eftersom dessa bolag fullständigt dominerar amerikansk finansmarknad.
Många WTO-länder var också redo att åtminstone förlänga nuvarande stopp men Greer ville ha mer -permanent – och där blev det storgräl med Indien samt veto från Brasilien och Turkiet.
Resultat:
Nu blir det fritt fram för alla i världshandeln att lägga tullavgifter på digital överföring.

Här kunde t ex EU ha ropat ”vad var det vi sa,” för EU har länge försökt att vattna ur konsensus-regeln i WTO. USA däremot har utnyttjat den i över tio år redan, för att hindra nya domare att tillsättas i tvistpaneler. Tack vare USA kan WTO inte lösa handelstvister längre, panelerna saknar domare.
Men USA ville inte alls diskutera det ämnet.

WTO-samlingen gav ändå något resultat. Vid sidan om det officiella mötet lyckades nämligen 66 länder få ihop världens första avtal om digital handel någonsin. Avtalet är tänkt att skapa stabilitet och förutsägbarhet i en rörig värld. Tillsammans motsvarar gruppen på 66 hela 70 procent av all handel i världen så det har en hygglig chans att bli trendsättande.

USA är självklart inte med, detta är ju ett avtal som Trump inte har skrivit. Pådrivande här var istället en rad av USAs tidigare allierade som Japan, Kanada, EU, Australien, Storbritannien, Schweiz, Förenade Arabemiraten.
Pådrivarna förklarade för övriga WTO att eftersom det hade blivit omöjligt att komma framåt alla tillsammans, måste några gå före, i en slags ”coalition of the willing.”

Detta är alltså vad Kanadas premiärminister Mark Carney drev i sitt uppmärksammade Davos-tal i januari. I en värld där den starkaste tar sitt, saknar inte mindre länder makt, förklarade han. Men det blir en återvändsgränd, sa Carney, om var och en försöker bli autonom när det istället lönar sig mer att grupper av länder går samman.

Flera tunga länder i ”Globala Södern” saknades i den villiga koalitionen som Indien, Sydafrika, Nigeria och Indonesien. Indien är världens fjärde största ekonomi och deras medverkan hade förseglat det digitala avtalet som i princip en global deal.
Precis som med USAs önskan om stopp för digital tull, så kommer man inte längre runt dessa länder som vuxit till tunga ekonomiska spelare och vill omsätta den tyngden i politiskt inflytande.

Också på sidolinjen av WTO-mötet förde EU intressanta samtal med en ny partner – handelsavtalet CPTTP, där 12 länder ingår, t ex Australien, Kanada, Japan, Storbritannien, Malaysia, Mexiko, Vietnam…
Även här är det Kanadas premiärminister Mark Carney som har drivit på för närmare kontakter med EU och Ursula von der Leyen har nappat.

Några planer på att EU skulle ansluta sig finns inte för Von der Leyen har inte övertygat de stora EU-länderna om intresset i detta (Sverige tycker det är en toppen-idé, dock). EU har framförallt redan egna handelsavtal med i stort sett alla medlemmar och till mycket bättre villkor än CPTPP-avtalet ger.
Men som språngbräda för samtal om hur man räddar en regelbaserad världsordning för handeln, är samarbetet värdefullt.
Parterna diskuterar också andra praktikaliteter som ursprungsregler (sjukt viktiga i all varuhandel) där en överenskommelse skulle underlätta för många.

Medan EU alltså arbetade aktivt för en reglerad världshandel med likasinnade små och medelstora länder så tycks EUs handelskommissionär Maros Sefcovic ha spenderat sin tid med den amerikanske handelsföreträdare Jamieson Greer.
Det gick jättebra, sa han efteråt.
Han hade diskuterat samarbete kring kritiska mineraler med amerikanen. Varken USA eller EU har någon egen produktion att tala om utan Kina är helt dominant här men USA har försökt få EU-länderna att ställa upp i deras klubb Pax Silica… vars mål tycks vara att skaffa mineraler till USA.

Sefovic försökte också än en gång få USA att göra en ”stålklubb” med EU där den bärande idén likaså skulle vara att utestänga Kina från marknaden.
Sefcovic har utan framgång försökt sälja in idén i ett år redan utan att notera att USA gör bara deals som man själv hittat på. Istället har USA lagt 50 procents tull på stål och aluminium från EU samt 400 produkter där metallerna ingår.

I den deal som Trump tvingade på EU i somras – och Sefcovic var ledande i att få EU att gå med på den – lovar USA att se över ståltullarna. Det har man sedan dess aldrig velat göra. Ändå lobbyar Sefcovic envist för att EU ska hålla fast i dealen – vars tullar förklarats olagliga av USAs Högsta Domstol.

Sefcovic ser ut att envist driva ett nära förhållande med USA samtidigt som EU-regeringarna och även hans chef Ursula von der Leyen, försöker lägga större och större avstånd till Trump-administrationen, och det tycks han ha fortsatt med i kulisserna på WTO-mötet.

Bortom EUs lite klumpiga tango i Kamerun, kan slutsatsen från det 14e WTO-mötet där inget alls kunde beslutas, bli…
…att WTO är överspelat, sedan stormakten USA med Trump II:s inträde slutgiltigt kopplat loss från alla världshandelsregler,
…och att Kina absolut kan ha listiga planer på att besätta den tron som USA övergett,
…samt att en tredje aktör i form av många mindre storspelare tydligen kan poppa upp som tänkbar medspelare på den globala scenen.

Men av döma det som skedde i Kamerun i helgen, kommer ingen att vinna som inte tar hänsyn till de stora ekonomierna som inte drar sig för att ta fajten med vare sig USA, Kina eller EU:
Indien, Brasilien, Sydafrika…