Varför har Sverige gått med i USAs nya klubb?

Varför hoppade den svenska regeringen så snabbt med i USAs nya klubb för AI och kritiska mineraler, Pax Silica?

Den 17 mars hade den värsta kakafonin i Europa lagt sig efter häpnaden över USAs och Israels svårbegripliga krig mot Iran.
Flera EU-regeringar hade först mumlat vaga ord av stöd om att göra sig kvitt den obehagliga Iran-regimen men sedan de hade utmanats av Spaniens premiärminister – ”Det här kriget är olagligt, Spanien kommer inte att på något sätt bidra” – så hade EU-kören glidit över i ett gemensamt:
”Det här är inte vårt krig.”
Det gällde även förbundskansler Friedrich Merz som i starten uttryckt det starkaste stödet för USAs krig. Trumps påtryckningar för att få européerna att gå in i kriget och ta på sig den livsfarliga uppgiften att bända upp Hormuz-sundet, var avgörande.

Detta första tydliga nej från EU till Donald Trump förklarades här och där med ”the Greenland Moment.” Upplevelsen att EU i januari sagt nej till Trumps krav på Grönland, skulle ha stärkt de europeiska ledarna i att erkänna, att USA inte är deras vän längre.
Trumps strafftullar var en första hint, USAs nya nationella säkerhetsstrategi säger det rakt ut, Trumps indragna stöd till Ukraina och generositet mot Ryssland… EU-ledarna får svårare och svårare att låtsas att USA skulle vara vänligt inställd till oss.

Också den 17 mars anslöt den svenska regeringen Sverige till en ny USA-klubb: Pax Silica.
Men varför?

Anslutningen skedde i Texas där utrikesminister Maria Malmer Stenegard var på besök, ungefär samtidigt som svenska riksdagen debatterade hemma i Stockholm om faktiskt exakt den sak som Pax Silica handlar om: Kritiska mineraler och AI.
Fast i riksdagsdebatten nämner ingen den nya klubben och USA förekommer bara som exempel på risk och rival.

Trump-administrationen har ägnat sig åt ämnet kritiska mineraler sedan dag 1 (en exekutiv order från presidenten), väl medveten om att de flesta mineraler som är absolut nödvändiga för all elektronik, därmed för AI och försvaret, saknas i USA.
Man importerar 95 procent av dessa eller så och framförallt från Kina (vilket även gäller EU för övrigt).

Trump-administrationen har tagit initiativ efter initiativ för att säkra mineraler sedan dess. Man har satt upp skatterabatter, erbjuder lån till amerikansk utvinning, skriver överenskommelser med andra länder om samarbete, regler om varukedjor och har lagt minst 30 miljarder dollar på amerikanska projekt där amerikanska staten bär hela den ekonomiska risken och lovar köpa upp allt som kommer ut av det.

Det handlar om att ta sig ur Kinas strypgrepp.
Att Kina faktiskt har USA i ett strypgrepp, avslöjades under Trumps tullkrig 2025 när hans extrema tullar på Kina, besvarades med att Kina införde exportförbud på kritiska mineraler. Trump backade snabbt från sina tullar.

Ett av de viktigare inslagen i USAs många försök att befria sig, är Project Vault (Projekt Kassavalv) vilket väl egentligen går ut på att bygga upp ett lager av de viktigaste mineralerna så att amerikanska företag aldrig ska behöva gå utan.

Detta lanserade Trump ungefär en månad innan Sverige skrev på att gå med i Pax Silica.
Så vad är Pax Silica?
Liksom allt som Trump-administrationen gör, är det en smula vagt.
Det presenteras som en klubb för länder som vill komma undan beroendet av Kina.

Pax Silica handlar inte bara om mineraler. Det täcker också sådant som design av halvledare, att tillåta eller förbjuda användning av elektronik och AI, förbjuda företag att köpa insatser till sin produktion från ”fel” säljare (= Kina), prissättning av mineraler eller att snabbt och lätt bevilja tillstånd till gruvor och raffinering.

Allt detta förstås, under amerikanskt ledarskap.

Trump-administrationen har så här långt bara använt tvång och hot mot alla sina allierade i världen. Men helt unikt för Pax Silica lovar de istället, ”samarbete, partnerskap och förtroende.”
Det litar förstås ingen på.
I alla fall ingen som har sett hur Trump-administrationen opererar, hört dem tala om America First eller läst deras strategidokument.

Det är inte många länder som har skrivit på Pax Silica ännu – det är egentligen bara de som varit mest inställsamma inför Trump:
Israel, Quatar, Förenade Arabemiraten, Singapore, Sydkorea, Australien, Storbritannien…

Men EU-kommissionen har diskuterat saken med USA. EU har som sagt samma beroende av Kina som USA har och delar misstänksamheten mot Kina. EU har arbetat med detta beroende i flera år, identifierat hur det europeiska beroendet ser ut, har slutit avtal om samarbete med mineralrika länder, satsar pengar och resurser på att bygga kapacitet på området, planerar ett reservlager…

Men syftet för EU är förstås att bli mer oberoende. Frågan är om man blir det när man går ihop med USA?
USA delar t ex inte europeisk syn på AI eller miljöregler (mineralutvinning är smutsigt).
Är det så smart att låta USA leda vägen?

Trumps minister för ekonomiska affärer, Jacob Helberg, som ansvarar för initiativet kallar Pax Silica för ”helt nödvändigt för nationell överlevnad” där ”målet är skapa en konkurrenskraft så stark, så oövervinnerlig att ingen rival eller motståndare har en chans” och att Pax Silica ska göra ”Amerika till det här århundradets AI-arsenal.”
America First, förstås.

Fast å andra sidan, om Pax Silica bara är ett pressmeddelande och ett välvilligt handslag, så varför inte?

EU-kommissionen ställer i alla fall frågan till EU-regeringarna på ett ambassadörsmöte den 26 mars. Vi får se hur det avlöper.
Bland EU-regeringar lever som sagt ”the Greenland moment” just nu och en misstro mot Trump-administrationen.

Men Sverige har alltså redan skrivit på och amerikanerna utropar stolt på X/twitter att nu har första EU-landet skrivit på!”

Hur ser den utrikespolitiska strategi ut, som sa svenska regeringen att det vore riktigt smart att bli först med det?