”Vi bevarade vår enighet,” strålade EU-ledarna efter förra veckans toppmöte.
Det börjar bli tröttsamt att lyssna på efter ännu ett europeiskt toppmöte dominerat av oenighet.

USAs president Joe Biden la före helgen sanktioner på fyra israeliska bosättare som med (dödligt) våld angripit och förstört palestiniers hem och mark på Västbanken.
Detta riktar bland annat ljuset mot att EU har diskuterat att sanktionera våldsamma bosättare sedan den 11 december utan att kunna enas.
Kanske kan EU sätta ner foten nu, när den amerikanska foten är satt?
Lika lite är EU-länderna överens om huruvida Gaza förtjänar vapenvila efter snart fyra månaders ihärdiga bombande. 18 EU-länder och EUs utrikes företrädare Josep Borrell säger ja, några länder har ingen åsikt medan Tyskland, Österrike, Tjeckien och Ungern säger nej.
Ungefär lika lite som EU är överens om ifall en krigförande parts obevisade påståenden (Israel) om att tolv FN-tjänstemän i Gaza bland de 13 000 FN-anställda där, har hjälpt Hamas, betyder att ingen palestinier har rätt till nödhjälp längre.
Sverige och åtta andra EU-länder säger ingen nödhjälp till någon i området, några drog in sitt bistånd men ändrade sig, tre länder har behållit och ökat eller tripplat sitt bistånd medan EU har behållit sitt.
Inte heller råder enighet bland EU-länderna ifall Mellanösterns fattigaste land Jemen förtjänar att bombas eftersom regimen låter drönarmissiler attackera fartyg utanför deras bredder som hämnd för Israels våld mot palestinier.
Tre EU-länder gav genast sitt moraliska och (oklart) praktiska bistånd till amerikanska och brittiska bombningar (Tyskland, Danmark och Nederländerna).
Andra EU-länder invände att detta är en eskalering som kan förvärra konflikten i regionen (Frankrike, Italien och Spanien).
EU planerar för egen del en defensiv insats med krigsfartyg som kan följa och skydda handelsfartyg som behöver ta sig förbi, med deltagande för just Frankrike och Italien samt Belgien och Grekland redan klart.
Och slutligen, att ingen enighet i EU finns om pengar eller vapen till Ukraina är bekant bland alla nyhetsläsande människor. Det är lite svårt att hålla hemligt när Ungern högljutt proklamerar att man använder sitt veto vilket skett vid varje toppmöte och utrikesministermöte sedan kriget började i februari 2022.
Om någon tvekar om premiärminister Orbans åsikt, så säger han det gärna själv högt och tydligt:
Ryssland bör vinna kriget. Ukraina borde be om fred.
Att EU-ledarna då efter varje toppmöte kommer ut och glädjestrålande annonserar att EU är enigt, är ett skämt som ingen finner roligt.
Istället befinner vi oss i ett läge där flera EU-länder fortfarande följer USA i vått och torrt medan någon förespråkar europeiska intressen (ja, Frankrike) och en stor grupp vinglar fram och tillbaka.
Denna utrikespolitiska röra bland regeringarna har resulterat i att EU-tjänstemännen driver utrikespolitik i personligt önskad riktning.
Vi får därför kommissionsordförande Ursula von der Leyen som skapar EUs Kina-politik eftersom regeringarna svajar här medan Charles Michel och Josep Borrell plockar upp skärvorna när hon misslyckats med att bygga en tysk-formad Mellanösternpolitik.
Otydligheten öppnar för Ungerns EU-kommissionär Varhelyi att bedriva sitt eget spel i kulisserna (med Serbien, med Israel) och innan någon hunnit blinka så har Italiens premiärminister Meloni helt solo beslutat om en ny Tunisien-politik för hela EU.
Detta snurriga läge i Europa gör det tydligare hur vägledande USA hittills har varit för vår kontinent.
Total förvirring uppstår när amerikanska intressen krockar med europeiska. Den gamla instinkten att följa USA, blir famlande.
De europeiska regeringarna vill uppenbart allra helst återgå till den gamla världsordningen men det blir för varje dag svårare att förneka att den är borta.
USA kan ignorera t ex kriget i Ukraina och sända sina vapen, soldater, flyg och marinen till stöd för Israel, blunda för det lidande som civila palestinier utsätts för och rentav stoppa sitt bistånd till FN på marken.
USA kan kosta på sig att bomba suveräna stater och döda människor där utan någon krigsförklaring (Irak, Syrien, Jemen) enbart för att ”signalera” till ett fjärde land (Iran) att inte utnyttja tillfället till eskalering.
För EU innebär en eskalering av våldet i regionen troligen nya flyktingströmmar – det som europeiska regeringar önskar sig allra minst.
Inte bara för kostnaden, inte bara för det uppsving som detta kan ge högerextrema rörelser (och därmed avsätta regerande partier), inte bara för störningar i viktig handel med länderna i Mellanöstern som vi bl a är beroende av för energi – men också för ett uppblossande av en konflikt med den muslimska världen vilket tenderar att leda till blodiga terrordåd på europeiska gator.
Flyktingar, terrordåd och brist på energi är inte något som kommer hemsöka USA.
Ett utdraget krig som håller fast Ryssland i Ukraina är inte en nackdel för USA som hellre vill ha en fiende åt gången (Kina).
Därför kan Joe Biden agera på ett sätt i Mellanöstern som skulle betinga ett högt pris för européer.
President Biden styrs av andra problem. Han har ingen egen majoritet i kongressen, ett presidentval i november, en folkopinion som inte vill se USA starta nya krig långt borta (att bomba andra länder är inte krig, det är självförsvar enligt Biden).
Eventuellt finns dock även för honom ett pris att betala för hans varma stöd till Israel och assistans att göra vad landet gör mot palestinier.
Han kan förlora de unga väljarna i det stundande valet. 72 procent av 18-29-åringar underkänner Joe Bidens Gaza-politik.
Ungdomarna är en så viktig grupp denna gång, att många bedömare tror att Biden kan förlora presidentvalet över Gaza.
Det förklarar varför han bestämde sig för att i fredags lägga sanktioner på fyra våldsamma bosättare på Västbanken som dödat palestinier på deras egen mark för att stjäla deras egendomar.
En gest i riktning mot rättvisa även för palestinier.
Ganska tunn gest visserligen, för många fler än dessa fyra bosättare har gjort detsamma och framförallt har Israels armé befunnit sig på plats i ett par års tid för att skydda bosättarna när de angriper palestinier.
Förra året skedde bosättarattacker cirka 1 200 gånger. Israel genomförde i sammanhanget över 4 000 arresteringar – av palestinier.
Hur som helst, kanske vågar även EU nu sanktionera några våldsamma bosättare.
Så kan man än en gång komma ut och lyckligt hylla EUs enighet.