Vad ska det bli av EU?

Efter decennier av pragmatisk vardag i europapolitiken har frågan om vad EU borde bli i framtiden, poppat upp på nytt.
Europas Förenta Stater, någon?

Inre marknaden, Fästning Europa, energi-unionen, den Gröna Dealen, europeisk autonomi… EU har genomlevt år av debatter om den närmaste utvecklingen – följt av handlingsplaner, lagreformer och finansierande fonder.
Trumps första mandatperiod 2017-2020 skrämde och höjde dessa debatter = fler handlingsplaner. För försvarsindustrin, kritiska mineraler, mer inre marknad, energi-oberoende…

Men debatter och handlingsplaner verkar inte vara nog längre, nu kommer kraven på att EUs former måste framtidsanpassas.
Precis som på 1990-talet står federalisterna i den ena hörnan och ser en förbundsstat som enda möjliga slutmål medan pragmatiker i den andra hörnan anser att det räcker med att förfina metoderna.

Pragmatikerna hittar vi förstås i Tyskland. EPP-gruppens ledare i Europaparlamentet, tyske Markus Weber, känner t ex som många andra, att Europa måste skärpa sig för att stå starkt och enat. Att EUs utrikespolitik droppar vetorätten och övergår till kvalificerad majoritet är ett av Webers krav (inte ovanligt, Ungerns ständiga viftande med vetorätten har gjort detta till en populär åsikt bland EU-regeringarna).

Han har också en annan lösning på Europas problem, nämligen att slå ihop två maktpositioner till en. EU-kommissionens ordförande (Ursula von der Leyen) och EU-rådets ordförande (Antonio Costa) blir en person för mycket.
”Vi är blockerade, vi är tystade, vi saknar röst, vi har inget att säga till om på den globala arenan och det måste få ett slut,” förklarade Weber sin idé i Bryssel häromveckan.
Weber tänker sig att det här kan låta sig göras ganska lätt efter nästa EU-val (2029) när man kunde kringgå EU-fördraget och helt enkelt tillsätta samma person på bägge poster.

Hemma i Tyskland har regeringen Merz kommit upp med en annan idé – att sammanföra sex stora EU-länder i en gruppering som kan åstadkomma ”snabba framsteg och beslutsam handling.”
Gruppen har ett namn – E6.
Finansminister Lars Klingbeil bjöd nyligen tillsammans med franske finansministern Roland Lescure in sina ministerkolleger från Italien, Spanien, Polen och Nederländerna för att diskutera detta.

De andra gillade E6, särskilt Polen som sällan fått vara med bland de stora.
”Det här är en pragmatisk lösning,” förklarade fd polske premiärministern Jan Kryztof Bielecki i en TV-intervju, ”när man inte kan ändra strukturen i organisationen för att man aldrig kan få till en fördragsändring så blir den enda lösningen att några länder enas om ett mer begränsat aktivitetsområde för att gå vidare snabbare.”

Den tyske finansministern hade ett färdigt förslag till vad E6 bör driva i EU vilket är:
* en kapitalmarknadsunion,
* att göra försvarssatsningarna mer effektiva genom mer samarbete mellan medlemsländer,
* säkra tillgången till kritiska mineraler,
* stärka eurons internationella roll,

Lite lustigt med dessa punkter är att…
* kapitalmarknadsunionen har blockerats av just precis Tyskland i många år.
* Apropå försvarssamarbete har Tyskland precis avbrutit ett långt avancerat projekt med Frankrike om stridsflygplan för att Tyskland inte fick sin vilja igenom,
* Kritiska mineraler är redan ett intensivt pågående EU-projekt. Hittills har det gett EU avtal med 14 länder om kritiska mineraler. För året 2026 har 3 miljarder euro ur EU-kassan avsatts till ett lager av mineraler och så har EU denna vecka förklarat sig villigt samarbeta med USA om kritiska mineraler,
* Internationella investerare blir faktiskt allt mer intresserade av euron allteftersom dollarn rasar och det har redan stärkt eurons kurs… vilket är en valutautveckling som förbundskansler Friedrich Merz anser vara ett problem för tysk export.

Men kanske ska vi räkna med att Tyskland bytt fot från det tysk-tyska perspektivet.
Kanske en tysk regering har insett vikten av en europeisk kapitalmarknad till slut.
Kanske kan de 6 EU-länderna göra något åt bristen på kritiska mineraler som de 27 länderna inte förmår.

På den federala sidan av ebatten om EUs framtid, är den mest prestigefyllde debattören något oväntat den borgerlige, ex vice ordförande för Goldman Sachs International och ex ECB-chefen, italienske Mario Draghi.
I ett tal vid Leuven universitet i januari, sa han:
”Där Europa är förenat (federated) — i handel, i konkurrenspolitik, i den inre marknaden, i valutafrågor — är vi respekterade som en makt och vi förhandlar från en maktposition.
Där vi inte har gjort det — i försvar, i industrifrågor, i utrikespolitik — behandlas vi som en lös sammanslutning av medelstora länder som kan splittras och hanteras därefter.”

Precis som de tyska pragmatikerna ser Draghi att Europa har ekonomiskt utrymme att stå emot påtryckningar från USA, Kina och Ryssland men för honom kan det bara vara en taktik för att hålla ut, inte ett slutmål för Europa.

Federalismen lever alltså i det borgerliga Italien men också på vänsterkanten i Frankrike. Åtta forskare och akademiker ser ett Förenat Europa som enda sättet att undvika att ”Europa kastas som ett lamm till vargarna.”
”Det handlar inte om att rädda de liberal-federala EU-institutionerna. För att garantera våra demokratier behöver vi bygga ett social-federalt Europa som garanterar medborgarnas rättigheter och skyddar oss mot imperier…”

Likaså från vänster kommer en önskan om ett federalt Europa från tunga franska politiska namn som Daniel Cohn-Bendit och Jacques Attali som säger ja till inre marknad och starka ekonomier men utifrån ett starkare EU med större gemensam budget och ett gemensamt försvar.
”Bara ett federalt Europa kan möta dessa utmaningar och garantera våra grundläggande värderingar rättigheter.”

Quo vadis, Europa?