Von der Leyen vill skärpa men får hon det?

Hon kallar det att ”förenkla” men det skulle lika gärna kunna heta att ”tuffa till.”
Von der Leyen tar ett hårdare grepp om EUs supervapen, reglerandet.

”USA innoverar, Kina kopierar och EU reglerar” är en hårdhänt beskrivning där EU brukar hånas för sitt löjliga bidrag till världsekonomin. Byråkrati, fnys.
Men EUs reglerande är faktiskt en konkurrenskraft i sig. Vem annars kan reglera ny teknologi och få 100-150 länder att kopiera sina regler?

Det händer hela tiden, med exempel som GDPR (skydd för persondata), med kemikaliereglerna REACH, med MiFid (finansiella tjänster), med fartygsförsäkringar och med Cbam (CO2-tullar) vilken utvecklas just nu i många länder.
Konkurrenskraften stärks på så vis för det europeiska näringslivet som ju blir först – och just de är nära nog att kunna påverka reglerna mest – regler som blir smått globala.

Men pressen har varit hård på senare år från i första hand Tyskland liksom flera andra högerregeringar, att EU-kommissionen istället ska gå in för att avreglera.
Särskilt i Tyskland vill politikerna inte skärskåda egna felsatsningar utan skyller gärna svag tysk ekonomi på att EU är en tung byråkrati.

CDU-politikern Von der Leyen har också visat sig lojal och rullat ut en massiv nedbantning och uppstädning i just de regler som dessa regeringar ogillar – mest miljö- och klimatregler.
Det finns dock gränser hur långt hon kan gå och hon har mött starkt motstånd både inifrån EU-kommissionen, från parlamentet och från andra EU-regeringar
Hennes insats som hon döpt till ”omnibussar”har blivit hårt kritiserad för att den gjorts snabbt och utan klara urvalskriterier. Det har sedan av EUs ombudsman dömts ut som tjänstefel.

Nu återkommer alltså kommissionsordförande Von der Leyen med en mer genomtänkt handlingsplan för enklare regler.
Fem punkter lyfts fram:
* Design för enkelhet,
* Ändrad konsultation för mer insyn och effektivitet,
* Storstädning bland regler,
* Rensa bort nationella förstärkningar,
* Hårdare krav på genomförande,

Utgångspunkten är alltså att EU anses ha mängder av regler som är krångliga, ibland motstridiga så EU-kommissionen lovar göra en metodisk genomgång för att se över, ta bort, fixa till.

Punkt ett är förstås bara en from förhoppning. Designen är inte problemet. Lagar framförhandlade av 27 självständiga länder kommer alltid att innehålla mängder med udda bitar där ett land krävt att få framhålla något eller ta udden av något annat.
Det är nämligen just så som EU alls lyckas lagstifta, trots så många olika viljor och nationella intressen – genom att tillåta egenheter (om de inte motverkar helheten).
EU-kommissionen uppmanar här lagstiftarna – Europaparlamentet och EU-regeringarna – att låta bli lägga till allt möjligt extra, men försök säga det till en nationell politiker som gör vad som helst för att få god PR. Och vad kan vara bättre PR än ”jag segrade över Bryssel”?

Punkt två förvirrar: Att strömlinjeforma konsultation där omgivningen får ge synpunkter, för att ”förbättra öppenheten, de berördas engagemang och effektiviteten.”
I en merdetaljerad förklaring framgår att allmänheten i fortsättningen bara ska kunna yttra sig vid ett tillfälle och under kortare tidsperiod. Däremot ska särskilt utvalda ”stakeholders” ges fler och bättre tillfällen att ge synpunkter.
Detta låter misstänkt likt vad Von der Leyen har anklagats för, att ge tätt och nära tillträde till storindustrin, framförallt den tyska, men att inte lämna tid att konsultera bredare.
VDL lovar också att återinföra konsekvensbedömningar vilket hennes kommission fått kritik för att ha slarvat stort med. Det återkommer ändå inte lika ambitiöst som tidigare utan man ska ”skräddarsy” så att bara stora, nya förslag behöver analyseras ordentligt i förväg.

Punkt tre, storstädning, låter som en klar förbättring. Istället för att (som hittills) VDLs allra närmaste medarbetare plockar ut vad de ogillar i EUs stora massa av regler, ska alla EU-kommissionärer ansvara för att regler på deras område granskas för krångel, motstridighet, överlappande, osv.
12 områden ska prioriteras i första rundan som anses centrala för den inre marknadens funktion.

Punkt fyra kräver uppstädning även av EU-länderna. Lagstiftningsformen direktiv gör det ofta möjligt för medlemsländer att anpassa efter nationella säregenheter, ibland att skärpa EU-reglerna.
Resultatet blir då olika regler i olika EU-länder.
Detta ska sättas stopp för ”i dialog med” medlemsländerna.
Inte minst kommer EU-kommissionen framöver mest föreslå lagar i formen förordningar vilket innebär att de blir nationell lag direkt, utan att minsta komma får ändras. Mer strömlinjeformat, alltså.

Punkt fem vänds också mot medlemsländerna eller i alla fall de EU-länder som inte i tid, eller inte alls, har genomfört beslutade EU-regler.
Under Von der Leyen har EU-kommissionen varitmycket mer släpphänt än tidigare kommissioner, att utföra sitt uppdrag att jaga efter syndare.
Den tiden är över, säger VDL, och EU-domstolen ska räkna med att många fler ärenden hamnar inför rätta, för det land som inte skärper sig.

Sammantaget har sålunda kommissionsordförande Von der Leyen kombinerat nya försök till enklare lagstiftning med hårdare nypor från EU-kommissionen och högre krav på medlemsländerna. Ett mer strömlinjeformat EU verkar vara målet.
Här stundar i så fall en maktkamp.
Från tysk hemmaplan, hennes eget parti CDU, kommer nämligen helt andra krav på henne: Hon måste ”tygla byråkratin (vilket ju är EU-kommissionen), annars gör vi det.”

CDUs grupp i tyska Bundestag har27 egna punkter och där ingår idén att EU-kommissionen ska placeras under en kommitté med rätt att lägga veto mot kommissionens förslag.
Andra pigga förslag är att ”EU-institutionerna frivilligt ska minska sin makt” och att antalet EU-tjänstemän
ska skäras ned.

Nu bestämmer förstås inte CDU över EU och det gör Tyskland inte heller. Dessutom strider flera av förslagen mot EUs fördrag så hur dragkampen slutar avgörs väl bl a av hur villig Ursula von der Leyen fortsatt är, att följa tyska uppmaningar.