EU-ledarnas översvallande hyllningar av Joe Biden och förhoppningar om en ledare i Vita Huset som tar ansvar för hela världens väl och ve har abrupt avslöjats som naivt drömmeri av hur talibanerna tillåtits ta över i Afghanistan. Kraven på att EU:s ska skaffa sig en egen militär kapacitet att agera utan USA kan växa på nytt. Men EU-försvarsbygget går i snigelfart.
”Fuck that. We did it in Vietnam, Nixon and Kissinger got away with it”, var Joe Bidens syn på USA:s ansvar för flickorna och kvinnorna i Afghanistan när han redan 2010 argumenterade för att lämna landet, enligt amerikanska regeringens sändebud Richard Holbrookes dagboksanteckningar.
Det var Donald Trump som förhandlade med talibanerna utan den afghanska regeringen och lade grunden till maktövertagandet. Men Joe Biden fullföljde Trumps linje, även om tillbakadragandet av de återstående amerikanska soldaterna sköts upp några månader.
Flera andra Natoländer var villiga att behålla sina militära styrkor för att stabilisera läget i Afghanistan, har Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace avslöjat. Men till slut kom de fram till att det var omöjligt eftersom USA står för den infrastruktur och det flygunderstöd som krävts.
Once the decision was formalised, the UK, Turkey and Italy were keen to find a way to keep forces in place to help stabilise Afghanistan. But this was considered impossible without the vast military infrastructure provided by the US, notably air support from the US-run Bagram air base north of Kabul.
Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg försvarar Joe Bidens snabba militära reträtt och skyller talibanernas maktövertagande på den afghanska regeringen. Men Natos tidigare generalsekreterare George Robertson säger till Financial Times att USA:s agerande försvagar Nato:
“It weakens Nato because the principle of ‘in together, out together’ seems to have been abandoned both by Donald Trump and by Joe Biden”.
När det nu står klart att USA:s säkerhetsgarantier är begränsade väcks frågan för Europas politiska ledare om vilket skydd de kan räkna med från amerikanskt håll framöver.
Tidigare är det främst Frankrike som drivit på för att Europa ska skaffa sig en egen förmåga att försvara sig och ingripa militärt utan att vara beroende av USA. Men haveriet i Afghanistan har fått även vänsterpartier som spanska Podemos att kräva satsning på självständigt militär kapacitet i EU:
“Afghanistan today is the umpteenth expression of Nato’s failed, supine policy.” “It is time to make a shift towards greater sovereignty and the defence of our own interests.”
Det finns ambitioner på EU-nivå att få igång ett militärt samarbete, men efter att det arbetet legat i träda sedan 1953 går det trögt.
Donald Trumps hot om att dra sig ur Nato bidrog till att EU 2016 utlovade en global strategi på försvarssidan, med ambitionen att vara ”självständig strategisk aktör med globalt inflytande”. Året därpå togs beslutet om att medlemsländerna tillsammans ska börja bygga försvarsförmågor (Pesco), med budgetanslag till utveckling av försvarsmateriel, med European Defence Fund (EDF).
Sverige satte sig till en början på tvären. Försvarsminister Peter Hultqvist i riksdagen om förslaget: ”Vi vill inte ha någon Europa-ÖB. Vi vill inte ha något Europahögkvarter. Vi vill inte ha någon Europaförsvarsorganisation.” Men ett par år senare var svenska linjen: ”EU ska agera…på egen hand om det är nödvändigt.”
President Emmanuel Macron har försökt sätta press på övriga EU-regeringar och tog 2018 initiativ vid sidan av EU med The European Intervention Initiative (EI2), där deltagarländerna ska kunna genomföra militära insatser tillsammans. Sverige anslöt sig som tolfte land, men försvarsminister Peter Hultqvist underströk att det är ett frivilligt samarbete:
Sverige har också deltagit i militärinsatsen i Mali tillsammans med bl a Frankrike.
På EU-fronten försökte Tyskland under sin tid som EU-ordförande i fjol konkretisera hur unionen ska utvecklas säkerhets- och försvarspolitiskt. Det har fått namnet ”strategisk kompass” (Arbetsnamnet var till en början ”strategiskt koncept”, men det ansågs låta för ambitiöst och likna Natos terminologi).
”Germany wanted ‘to provide a Strategic Compass’ for the EU’s Common Security and Defence Policy to ‘clearly identify the direction in which we Europeans want to go, and how to get there,” förklarade försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer.
Uttolkningen av vad den ”strategiska kompassen” är pågår nu på olika håll i EU. Enligt tidplanen ska EU:s utrikeschef Josep Borrell komma med ett förslag i höst som EU-ledarna ska besluta om nästa vår.
President Emmanuel Macron sägs ha varit skeptisk till det tyska luddiga förslaget, men anslöt sig eftersom det blir under perioden med Frankrike som EU-ordförande som strategin ska antas. Dessutom samordnat med att EU:s framtidsdebatt ska avslutas, mitt under den franska presidentvalskampanjen.
I Sverige stödjer både regeringen och Moderaterna numera planerna.
Försvarsminister Peter Hultqvist talar om EU ska ha egen förmåga att agera även i ”de mest krävande militära krisinsatserna”. Moderaternas talespersoner talar om att EU måste ”höja ambitionsivån i försvarssamarbetet”.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har reserverat sig i riksdagens EU-nämnd. V kallar det för en ”militarisering av EU” och SD är emot att ”EU skaffar sig en operativ militär förmåga”.
Men än så länge handlar debatten om att EU ska komma överens om en strategi för hur det militära samarbetet ska utvecklas till 2025-30.
Medan Vladimir Putin just nu drar slutsatser av EU:s förmåga och USA:s intresse av att försvara Ukraina.
Natos tidigare generalsekreterare George Robertson hoppas att Afghanistan blir en väckarklocka för Europas ledare.
“If this is a wake-up call to the Europeans — that in the future they’ll have to safeguard their own security much more than before because . . . the American global policeman is not necessarily going to be around all the time — then it will have served a purpose.”