Bryssel sätter EUs identitet på spel för att få växa

Bryssel driver på tröga EU-regeringar att ta in nya medlemsländer – men klarar inte att lösa EU-problemen inför en väntad utvidgning.

”Utvidgning är en prioritet för EU,” förklarade Marta Kos, EU-kommissionens ansvariga för området häromdagen.
”Vi har ingen tid att förlora,” skrev Friedrich Merz i ett brev till Bryssel nyligen.
”Utvidgningen är en investering i vår gemensamma säkerhet och frihet och måste hålla samma (höga) tempo som de geopolitiska förändringarna,” deklarerade Ursula von der Leyen i slutet av 2025.

Tummen upp för fler EU-medlemmar, alltså?
Inte riktigt.

Kandidater är det ingen brist på:
* Åtta Balkanländer trampar otåligt i kön sedan tidigt 2000-tal och hävdar att nu så är det väl ändå deras tur.
* Ukraina anser sig ha betalt medlemsavgiften i blod vid det här laget.
* Moldavien och (av okänd anledning) Georgien slinker med om Ukraina kommer in.
* Armeniens parlament röstade ja till att söka EU-medlemskap i höstas och dess premiärminister säger sig förbereda ansökan i detta nu.
* Island är på banan, folkomröstar i augusti om att återuppta 2015 års pausade medlemsförhandlingar.

* I Norge rör det sig intressant nog i den opinion som länge varit sval inför EU-medlemskap, nöjd med att ha köpt in sig på EUs inre marknad – mot en avgift och ett tvång att följa EUs existerande och kommande regler.
Men i ”den galna värld som Trump har skapat” räcker inte det längre, förklarar norske utrikesminister Espen Barth Eide i Financial Times:
”Den välvillig värld vi anslöt oss till är borta och vi måste vara ärliga om att befinna oss i en svårare sits. De delar av EU som vi inte ville ansluta till, har blivit allt viktigare.”

* I Storbritannien är EU-debatten ännu hetare än i Norge. Illusionen om att byta ut sin största handelspartner EU mot ”resten av världen” sprack på att resten av världen tappade rätt mycket intresset när Storbritannien inte längre ingick i den mycket större EU-marknaden.
Trump har gjort sitt genom att kasta runt med Storbritannien som en boll, ömsom hotat och förolämpat landet, ömsom lovat fördelar som aldrig kommer. Folkopinionen närmar sig nu 60 procent som anser att det var fel att lämna EU, 48 procent som vill gå med igen.

Starmer inledde sin premiärministerperiod med att lansera sin ambition om en ”omstart” i EU-relationerna. Men utan den inre marknaden, tullunion eller fri rörlighet för medborgarna. Bara liknande livsmedelsregler, artist-visum och en säkerhetspakt kom på tal.
Storbritannien och större delen av EU är förstås redan säkerhetspartners i Nato. Detta var ett oblygt brittiskt försök att få räknas som ett EU-land när EU finansierar vapeninköp.

I vår har Starmer tvingats av sina egna att försöka få till en mer seriös ”omstart” än detta och föreslår nu EU att skapa en inre marknad för varor tillsammans med Storbritannien. EU-diplomater skakar trött på huvudet över att illusionen om Storbritanniens betydelse lever så starkt. Kom igen när ni inser att krav och villkor gäller alla.


Medan britterna begrundar sin framtid, för EU en het debatt om Ukraina-medlemskapet. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz skrev alltså ett brev till Von der Leyen och Antonio Costa om att det brådskar.
Men vad Merz vill att EU erbjuder Ukraina är inget mer än ett observatörskap, rätten att sitta med på möten utan att rösta och utan EU-bidrag.
Då slår Merz dövörat till för premiärminister Zelenskyj som redan högt och tydligt slagit ifrån sig idén för Ukraina har förtjänat sitt fulla medlemskap, anser han.

Blir frågan aktuell, kommer fler EU-regeringar än den tyska avslöja sin tvekan. Polen är Ukrainas nära vän i kriget mot den gemensamma fienden Ryssland – men har varit Ukrainas största ovän när det gäller transporter, tull och försäljning av ukrainska jordbruksprodukter under kriget. Polska bönder fruktar konkurrensen och de går först, för alla polska regeringar.

Ungern under Orban såg många skäl att stoppa Ukraina men även under andra regeringar kommer ungerskt motstånd finnas mot denna stora, handlingskraftiga granne i öst. Ungerska regeringar fruktar den konkurrensen på många plan.
I Tjeckien hittar vi nästa granne som under premiärminister Babis misstänker att hans land skulle förlora på att släppa in Ukraina.

Idén att utöka EU med något som helst land innebär förstås alltid att EU förändras. Beslutsfattandet i EU sker alltid – oavsett formella regler – genom att söka konsensus. En ny medlem förändrar alltid dynamiken.
Ju större land, ju större förändring.
Gamla men för vissa helt grundläggande uppgörelser som ”Ni rika länder tjänar mest på inre marknaden, vi fattigare länder får därför regionalstöd,” betyder heller inget för de senast anlända.

EU-kommissionen besöker hela tiden Balkanländerna och utlovar sitt stöd för deras medlemskap. Vart tredje år eller så uppfinns en ny EU-fond med extra pengar eller andra former av stöd för att de ska ”anpassa sig” och till slut bli EU-mogna.
Mellan besöken fortsätter dessa länder som förut med inslag av öppen korruption, politisk instabilitet, svag rättsstat, nära band till Ryssland eller Kina…

Ändå fortsätter EU-kommissionen att tala om en nära förestående anslutning.

För att en utvidgning ska kunna genomföras utan att vålla sprickor och obalanser i den Europeiska Unionen, måste EU först se över sitt eget sätt att fungera.
* Många anser att beslutsprocessen är för långsam i skarpt läge, att länders vetorätt stoppar EU. Risken är uppenbar att 6,8,10 eller 12 länder till, blir ett problem,
* Nuvarande EU-länder tycker att EU kostar alldeles för mycket. Då kanske bidragsformerna måste ändras innan 6,8,10 eller 12 fattiga, jordbrukande länder till, ansluter sig.
* EU mäktar inte med att få sina egna medlemmar att respektera rättsstaten, ha likalydande regler på hela den inre marknaden och att kontrollera korruptionen. Då ser en utvidgning med en lång rad länder som aldrig klarat utrota dessa problem på hemmaplan, inte ut som ett lysande tillägg till Unionen.

EU-kommissionen vet att man måste lösa sin egen situation. Von der Leyen lovade redan 2024 en utredning och förslag om hur sådana reformer skulle kunna se ut.
De kom aldrig.

Under våren har lösa delar cirkulerat som läckor. Startpunkten är att EUs fördrag som slår fast hur EU ska arbeta och mot vilka mål, inte får röras (pga leder till jobbiga gräl).
EU-kommissionens första uppslag blev därför att så mycket som möjligt fuska med nuvarande regler, gå runt dem genom att ignorera deras innebörd.
Inte särskilt god förebild för nya länder som redan har svårt med insikten att en regelbaserad ordning är nödvändig för EU.

För Ukraina har EU-kommissionen försökt lansera förslaget att landet kunde släppas in utan att ha gjort den ganska krävande EU-anpassningen som då – kan vi ju alltid hoppas – skulle hända senare.
Med tanke på de tuffa erfarenheter EU gjort med andra östländer vilka än idag inte följer EU-regler (Ungern, Bulgarien, Polen, Slovakien…) så är uppslaget rätt obegripligt.

En idé är att släppa in kandidatländer bara på inre marknaden och i den fria rörligheten. Det är också en märklig idé, att tro att marknaden skulle klara sig fint utan att rättsstaten är säkrad.
Ett stegvis medlemskap är ännu ett förslag, att släppa in länder i ett politikområde i taget. Det strider förstås fullständigt mot EUs själva identitet med lika rättigheter för alla medborgare och företag. Överlappning mellan olika områden lovar dessutom att bli en byråkratisk mardröm.

EU-kommissionen, vars uppgift är att vara garanten för EU-fördraget, laborerar kort sagt med fördragsstridiga idéer. Någon entusiasm bland EU-regeringarna tycks idéerna ännu inte ha väckt.
Just nu är därför läget att redan försenade förslag/utredningar om EU-reformer som i våras enligt EU-kommissionens talesmän befann sig under tillagning ”i ugnen” nu har flyttats till ”frysen.”
Kort sagt, EU-kommissionen har ingenting.

Och där dyker alltså Tyskland upp med förslaget om att istället medge kandidatländer observatörstatus.
Zelenskyj, liksom alla andra nyktra politiker, inser förstås att med en sal proppfylld av icke-beslutande ”medlemmar” kommer EU-besluten egentligen fattas någon annanstans.

Fråga bara Efta-länderna som lovades att på ett sätt få delta i EU-beslutsfattandet som icke-medlemmar, eftersom deras EES-medlemskap ju innebar tvång att följa alla EU-regler på inre marknaden. De bjöds också in till möten… dit de riktiga EU-medlemmarna snart slutade komma, för de skickade istället underhuggare.

Än så länge har vi från EU-kommissionen inte sett skymten av en seriös diskussion om EU-utvidgningen trots att man gärna propagerar för den.
Vad som har sluppit ut i form av läckor, är ogenomtänkt, okunnigt och historielöst.
Det kan bara bli bättre.
Väl?