USA vrider upp armen och kräver lojalitet
Trumps USA använder samma brutala metoder bland EU-kandidaterna på Balkan som mot Kanada. Näst på tur för ett amerikanskt strypgrepp kan bli Storbritannien. Vad gör EU-ledarna?
Häromveckan klev Kanadas förhandlare oväntat och abrupt ur samtalen med Trump-administrationen om nya handelsvillkor.
Samtalen handlade redan innan bara om försämringar för Kanadas del – det finns ju ett rådande handelsavtal – men landet är mycket, mycket mindre än USA och tätt, tätt sammanknutet industriellt och ekonomiskt med sin stora granne.
Man hade inte mycket val än att sätta sig ner och försöka krympa försämringarna åtminstone.
Trump hade redan förklarat sig nöjd med de nya villkoren när handelsminister Lutnick beslöt att det gick att pressa kanadensarna ännu lite till:
Först ännu sämre villkor för bilindustrin, sedan amerikanskt veto på handelsavtal som Kanada sluter med andra länder och slutligen att uppge franskans ställning som likvärdigt språk i Kanada.
USA skulle styra över Kanadas utrikes- och inrikespolitik? Där gick det inte längre för premiärminister Mark Carney.
Samtidigt, mycket mer i skymundan, puttrar på Balkan en minst lika brutal hantering från Trump-administrationens sida.
Här gäller inte längre en policy om ”institutionsbyggande” utan den nya policyn formuleras som att målet är: ”aktiviteter med direkt avkastning för amerikanska företag” och då med prioritet vad som ger ”snabba, mätbara resultat” (near term, measurable results).
Med andra ord, amerikanska ambassadörer förväntas göra affärer som ger pengar här och nu.
I Bosnien-Hercegovina handlar det amerikanska affärsintresset om en gasledning mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien, ett projekt som en smula oväntat nu sägs ingå som en tung del i USAs mycket bredare planer om att sälja gas till Balkan.
Detta döptes av amerikanerna till ”Trump Peace Pipelines Framework,” vid ett besök på plats av Trumps energiminister Chris Wright (fd oljebaron).
Wright är också vice ordförande för Trumps ”National Council for Energy Dominance” vars uppgift är att göra USA global ledare i energisektorn.
Det bosniska projektet i sig, är emellertid långtifrån nytt. EU finansierade en första utredning för tretton år sedan (syfte: att minska Balkans ryska energiberoende) och därefter har projektet tuffat på men trögt, med många interna konflikter eftersom detta är Balkan.
Prissumma för den alltmer aktuella gasledningen beräknas idag till knappt till 100 miljoner euro varav EU och EUs investeringsbank står för bidrag och lån på 68 miljoner.
Amerikanska staten står för 0,4 miljoner euro.
I april 2026 (återigen oväntat) gav Bosniens parlament byggkontraktet – utan upphandling – till ett nystartat amerikanskt företag utan någon kunskap om eller erfarenhet av pipelines. Det strider mot EU-regler vilka kandidatlandet Bosnien förväntas följa.
Bolaget har för övrigt en styrelse vars ledamöter står Donald Trump mycket nära.
USA lyfte sedan sina sanktioner på en högerextrem ryss-vänlig bosnisk politiker som fråntagits alla offentliga uppdrag i domstol pga skumraskaffärer. Han tycks ha varit nyckeln till att få igenom kontraktet.
Bosnien-Hercegovinas administrator, tyske Christian Schmidt, motsatte sig skarpt detta. I maj 2026 avgick han i förtid, mer eller mindre tvingad av amerikanerna.
I sommar har en tvist om hans efterträdare uppstått mellan USA och europeiska länder. USA propsar på att få tillsätta som ny administrator en 76-årig italiensk diplomat utan erfarenhet av Bosnien men välkänd i Serbien.
När Landi inte blev vald vid ett första möte, hotade USA att kliva av som internationell garant för fred i Bosnien, en roll som USA upprätthållit sedan 1995 och Dayton-avtalet.
EUs mångåriga arbete på att hjälpa Bosnien-Hercegovina att bli en demokratisk rättsstat som står på egna ekonomiska ben för att kunna bli ett EU-land – vilket EU lagt ner åtskilliga miljarder på – undermineras av amerikanska skumma deals med aktörer knutna till Ryssland och till anti-demokratiska ambitioner.
USA döljer inte att deras avsikt är snabba pengar. Bosniens politiska och ekonomiska framtid får för Trump-administrations del, gärna fyllas med korrupta aktörer och amerikanska eller ryska intressen.
Storbritannien kan bli nästa land som Trump-administrationen försöker böja efter sin vilja.
I fredagens Financial Times förklarar USAs handelsansvarige Jamieson Greer att det är ett problem för USA att Storbritannien väljer att följa EU snarare än USA och det kommer att påverka handelsrelationerna.
”‘Hey, ni är fria från EU. Varför liberaliserar ni inte lite grann, godtar varor med amerikansk standard, godtar jordbruksvaror enligt amerikansk standard?”, säger Greer.
Svaret är förstås att EU är för Storbritannien en mycket större exportmarknad än USA. Och om britter ska sälja i EU måste de respektera EUs standard.
Apropå just jordbruksvaror så godtar EU t ex inte den amerikanska klorindoppade kycklingen eller amerikanskt nötkött uppfött på tillväxthormon.
Förre premiärministern Keir Starmer la ner stor möda på att fjäska för Trump – ordnade möten med brittiske kungen, ett större kungabesök, osv – för att få till ett handelsavtal.
Liksom EU fick Storbritannien ta bort många tullar på amerikansk import men själva betala minst 10 procent på det mesta från USA plus 25 procent på stål och aluminium. Dessutom lovade britterna (liksom EU) att köpa varor och tjänster för miljarder samt att ”se över” lagar som Trump inte gillade.
När Jamieson Greer nu utnämner närheten till EU som USAs problem med britterna (”Ni väljer Bryssel framför Washington”, så sticker han kniven i ett öppet sår.
Storbritannien som länge intalat sig att brexit-skilsmässan från EU skulle landa dem i en storslaget ökad handel med USA, sliter idag (för näringslivets skull) med en önskan om närmare relationer med EU… men har svårt att förmå sig godta hela den anpassning som det skulle kräva.
I utrikespolitik landar däremot Storbritannien med en självklarhet nästan alltid tillsammans med EU – vad gäller Ryssland och Ukraina, Iran, Kina, FN, osv.
Dessutom avskyr de brittiska väljarna både tanken på klorindoppad kyckling och Donald Trump.
Keir Starmer vacklade mellan USA och EU. Storbritanniens helt nye premiärminister Andy Burnham har inte satt ner foten någonstans ännu.
Om Greers uttalanden i Financial Times är starten på att USA hoppas kunna vrida upp armen på Storbritannien som man gjort med Kanada och Bosnien, är den oerfarne Burnham illa ute.
Det hör till saken att Greer är den som ledde de numera kraschade förhandlingarna med Kanada.
Kanadas premiärminister Mark Carney har för länge sedan identifierat EU som bäst tänkbar ledare för en internationell koalition av ”medelstora makter” vilka vill fortsätta att bedriva en regelbaserad multilateral värld, i opposition mot Trumps USA.
Det har också Trump-administrationen gjort. Deras utrikespolitiska agendan handlar därför inte bara om snabba affärer (som gynnar Trump-familjen) utan lika mycket om att försvaga och splittra EU.
Att stärka högerextrema pro-ryska krafter på Balkan, att öka distansen till EUs likasinnade partners (Storbritannien, Kanada…) och att motarbeta EUs gryende militära oberoende genom att manipulera Nato – bidrar alltihop till målet:
Ett följsamt Europa, lojalt mot Trumps USA.
Kommer Carney i sitt tal till Europaparlamentet nästa vecka, varna och uppmana EU att se allvaret i hotet och samla sig?
