Galen eller hjälte – om man vägrar ge sig inför övermakten

Medan Trump står och spyr hat i talarstolen, bildas nya motståndsgrupper till höger och vänster om honom. Är man den sorglige riddaren Don Quijote eller St Göran om man drar ut i kamp mot det övermäktiga USA?

Donald Trump var argare än någonsin när han äntrade FNs podium på tisdagen. Han mässade om att utplåna Iran och att ”skicka dem till helvetet utan minsta chans att överleva,” inför församlingen som skapats för internationell fred på en amerikansk presidents initiativ för 80 år sedan.

I anslutande rum bildades samtidigt P4M mellan EU, Kanada, Indien, Brasilien och Kenya – eller Partnership For Multilateralism.
Anledningen att Mark Carney med EUs Antonio Costa, Inacio Lula, William Ruto och Narendra Modi sparkar igång (ännu!) ett partnerskap är förstås för att multilateralismen och internationell lag är hotade, för att dagens internationella organisationer inte lyckas skydda dem, för att alla (utom möjligen den största stormakten) behöver en regelbaserad värld att verka i.

Från talarstolen bekräftade Donald Trump hotfullt detta:
”To the victor belongs the spoils (segraren tar bytet),” sa han, stolt över sitt blietzkrig mot Venezuela vars oljetillgångar han obesvärat gjort till sina.

P4M är bara ett av flera nya samarbeten som uppstått på senare tid som ett direkt resultat av att USA övergett alla idéer om en värld där stater enats om regler för alla, i hoppet att samverkan leder till större välstånd och fred än krig och fiendskap.

I stora salen ropade Trump om att USA var emot ”hämningslösa” institutioner som Internationella Brottsdomstolen:
”Ni är en grupp av onda människor. Jag uppmanar alla länder som är medlemmar av ICC att lämna denna laglösa institution omedelbart.”

USA inledde i juli en kampanj för att få ICC:s medlemsländer att överge platsen att slita tvister och döma internationella brott och meddelar landets utrikespartement, då är ”no diplomatic option off-limits.” EU- och Nato-länderna har utsatts för amerikanska hot över ICC-medlemskap. Hittills har deras hot fått fyra afrikanska länder och Venezuela att lämna ICC.

Vad som skiljer P4M från de väldigt många etablerade internationella organisationer som redan finns, är rätt uppenbart:
USA är inte med.
För så länge internationella samtal störs av denna aggressiva, mäktiga medlem blir det nämligen svårt för andra att prata med varandra.

”Förra året,” fortsatte Trump, ”tvingades min regering intervenera i en obskyr FN-byrå, the International Maritime Organization, från att i hemlighet införa den första globala CO2-skatten, väldigt dyr skatt.”

En internationell CO2-avgift på fartygsbränsle hade förhandlats inom IMO i nära 20 år och kunde klubbas provisoriskt i april 2025 med stor majoritet. Rederierna var OK med beslutet. Inkomsterna från avgiften skulle användas till att utveckla fossilfritt fartygsbränsle.
Men inför det slutgiltiga beslutet några månader senare, hade Trumps företrädare skrämt länder från att rösta ja. Hade hotat med strafftullar, indragna visum, böter på fartyg, redare, sjömän och att chockhöja hamnavgifter för de länder som vågade gå emot USAs åsikt.

P4M-länderna är inte ensamma om att söka kontakter där själva poängen är att USA utestängs.
Brics är ett gammalt exempel (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) som fått nytt liv med sex nya medlemmar (Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten).
Framförallt har Brics i sommar kunnat leverera ett alternativt betalsystem – dollarfritt. Det innebär att USAs starkaste hot, att neka tillgång till dollarsystemet, kan falla platt.
Västvärldens monopol på internationella betalningar, det USA-kontrollerade Swift, är inte längre ensam herre på täppan.

Länderna i Mellanöstern möts likaså tätare än någonsin men i nya konstellationer. Deras verklighet är ju att a) USA skyddade dem inte när de blev anfallna trots alla löften om militärt beskydd (trots alla mutor) och b) Iran är numera en regional maktfaktor som de måste leva med.
Samtal och möten avlöser varandra. Ett inplanerat toppmöte i september mellan Iran och Gulfstaterna torpederades av Saudiarabien (som skaffat sig en extra försvarsallians med Pakistan och Turkiet eftersom den amerikanska inte funkat) men nya försök pågår.

Sydkorea har överraskande knutit närmare band till ärkerivalen Japan och dessutom skapat ett nytt samarbete döpt efter Sidenvägen. Man kommer hålla toppmöten vartannat år med Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.

President Volodmyr Zelenskyj nöjer sig inte med EU utan bygger egna nätverk för att ge Ukraina en tyngre röst i omvärlden (och i EU, se upp Bryssel). Han har just lett det första toppmötet med Karpaternas 8 vilket inkluderar sju östeuropeiska länder nära förbundna med Ukraina och som startats av honom.

Mark Carney drömde högt i januari när han i Davos önskade att medelstora makter skulle samla sig till försvar för en multilateral värld. Han har tydligen inte släppt drömmen eftersom han diskuterar närmare relationer till EU än någonsin.

Hans idéer slås bort av bedömare och anonyma diplomater i media som orealistiska (inte vill Kanada på allvar anpassa sig till EUs regler) och i strid mot marknadsekonomi (lilla Kanada kan inte lösa sina enormt täta ekonomiska band med USA. EU ligger för långt bort för att kunna ersätta det beroendet).
Rimliga invändningar.

Men denna högst nyktra logik lämnar Mark Carney med som enda alternativ att ge upp och lägga sig platt för amerikanska krav.
USA har ju ”bara” krävt att få bestämma vilka handelsavtal Kanada ska ingå med andra länder och vilka språk som ska vara officiella i Kanada (inte franska).

Carney tycks ändå chansa på att saker kan förändras.
Ukraina la sig inte platt när en ohyggligt mycket större militär makt rullade in över deras gränser – trots att de inte hade någon stark militär att sätta emot, ingen vapenindustri att tala om, inga militärt allierade överhuvudtaget eller partners som kunde förväntas ge stöd.

Denne gråe, lätt böjde och milt leende bankman i kostym är en osannolik riddare som rider ut för att dräpa den eldsprutande draken Trump.
Att liksom P4M-länderna bilda nätverk för att stötta internationell lag kan verka fullständigt meningslöst. Men om det enda alternativet är att fortsätta krypa för Trumps USA, så kanske det kan vara värt ett försök.

Några galna drömmare lanserade trots allt mitt under brinnande andra världskrig, den vilda idén om ett FN.