USA slår EU på Balkan med Vilda Västern-metoder

Den avgående EU-vänliga regeringen i Rumänien kämpar för sin överlevnad. Trump-administrationen tar ”äran” för att ha fällt den.
Det är så här USA gör affärer på Balkan just nu.

Snart landar Ursula von der Leyen för hennes årliga besök på Balkan. EU-kommissionens ordförande brukar få stort mottagande, i hopp om att hon ska ge dessa kandidatländer nyckeln till det svåråtkomliga EU-medlemskapet.
Von der Leyen smickrar alltid kandidatländerna och erbjuder alltid något – i år sägs det bli en ”roadmap”.
Det är inte längre mycket hon kan komma med som inte känns gammalt och trött.

I år dock, vart hon än kommer, blir hon brädad av en betydligt mer omskriven företrädare för Trumps regering.

Det är Wall Street Journal som först berättat den senaste historien men den har bekräftats av flera källor för Financial Times:
Trumps ambassadör i Grekland, Kimberly Guilfoyle (fd värd på TV-kanalen Fox samt fd Trump Juniors fästmö) sa till Greklands energiminister över en middag att USA kan välta en regering och han behövde bara se vad som snart skulle ske i Rumänien.
Och så kommentaren:
”Det kan vi göra med vilket land vi vill. Vi kan göra det här.”

Uppgiften om Guilfoyles hot har förstås uppmärksammats i Grekland där hon vållar rubriker varje vecka när hon antingen förolämpar Grekland (borde tvingas lära sig som en hund), uppträder olämpligt (i grekiska kloster) eller klär sig olämpligt (genomskinligt på officiella framträdanden).
Energiminister Stavros Papastavrou uppskattade för övrigt inte det understuckna hotet mot hans regering utan svarade kyligt att i Grekland är det folket som väljer regering.

Men hennes hotfulla och oförskämda kommentar citeras också över hela sydöstra Europa och inte minst i Rumänien vars koalition faktiskt föll efter hennes kommentar.

Två saker binder händelsen i Rumänien till Guilfoyles hot.
Dels att PSDs ledare hade synts på en middag med ingen mindre än ambassadör Guilfoyle innan partiet välte sin regering.
Dels att PSDs skäl, var att Rumäniens premiärminister vägrat teckna gaskontrakt med USA.
Gaskontrakt råkar vara just den vara som Guilfoyle turnerar över hela Balkan för att sälja.

Ambassadör Guilfoyle gör vad hon har fått besked om från Trumpadministrationen. Det amerikanska utrikesdepartementets nya policy för diplomater på Balkan är att de ska vinna affärer för amerikansk räkning och påverka den ekonomiska politiken.
Diplomaterna ska prioritera…
”…aktiviteter som leder till direkt avkastning för amerikanska företag.” Det innebär att satsa på vad som ger ”snabba, mätbara resultat (near term, measurable results) framför att bygga landets institutioner” (demokrati, rättsstat, osv).

Den stora skatten som amerikanska utrikesdepartementet går efter på Balkan är gasledningar och LNG-terminaler som kriss-krossar denna del av Europa.
Den amerikanska branschorganisationen USEA identifierade snabbt det inte färdigbyggda gasledningsnätet i sydöstra Europa som ett lysande tillfälle att sälja amerikansk gas. De levererade hösten 2025 en detaljerad plan för hur det skulle gå till.

På officiell nivå rattas detta av USAs National Energy Dominance Council, knutet till president Trump själv, där namnet säger vad USA hoppas på ska bli resultatet.

Här sammanfaller amerikansk säljtaktik med EUs mångåriga arbete med att planera, finansiera och få byggt just dessa energilänkar i sydöstra Europa (intensifierats sedan Europa börjat göra sig av med ryskt energiberoende).
Von der Leyen kommer säkert in på ämnet under sin runda, dessa kandidatländer arbetar hela tiden nära EUs byråer med att få det hända.
Amerikansk taktik är betydligt mer brutal.

I Rumänien har visserligen Guilfoyle ännu inte fått sin vilja igenom, trots att hon ser ut att ha fått regeringen på fall.
Premiärminister Ilie Bolojan gladde sig i somras åt att Rumänien tack vare stora gasfyndigheter i Svarta havet nu var Europas största gasproducent. Från 2027 skulle Rumänien vara ett land som exporterar gas.
Därför ville man säga nej till att teckna långa amerikansk gaskontrakt – till priser över marknadspriset, hävdade Bolojan.

Här trädde då alltså den amerikanska ambassadören och regeringspartnern PSD in (vars partiledare bedyrar att USA är Rumäniens viktigaste partner) med en misstroendeomröstning.

För tillfället försöker Bolojans partivän, EPP-aren Sigfried Mureşan (välkänd och uppskattad i Bryssel) bilda en ny regering trots att han saknar tillräckligt stöd i parlamentet utan PSD.
Mureşan vill inte heller köpa amerikansk gas. Möjligen kan rumänsk ilska över Wall Street Journal-uppgifterna vilken landat som en bomb i rumänsk politik, stärka hans chanser i parlamentet.

I Bosnien-Hercegovina, som behöver få igång konstruktionen av transitledningar för gas, har amerikanerna också tagit till hårdhandskarna.
Även detta projekt är till största delen EU-finansierat. Döm om EUs förvåning när det bosniska parlamentet i april tilldelade ett 30-årigt bygg- och driftskontrakt till en amerikansk firma, utan någon alls erfarenhet i energisektorn men med nära kopplingar till Donald Trump.
Och det skedde utan någon upphandling, ett krav för ett land som vill bli EU-medlem.

Amerikanskt uppträdande kring den bosniska gasledningen skapade snabbt inrikespolitiska bråk, eftersom amerikanerna använde en högerextrem bosnisk domstolsdömd person med serbiska band som mellanhand (så snart USA hunnit lyfta sanktionerna mot honom).

Hela affären fick den internationelle administratorn över Bosnien-Hercegovina att avgå i protest.
Amerikanska Heritage Foundation – stiftelsen bakom Trump-administrationens ideologi – blev i alla fall nöjda. De lobbyar för att det är dags att lägga ner landets internationella fredsgaranti och låta en kroat leda den lilla splittrade republiken.
I det senaste valet tackade vinnaren Trump och Putin för deras hjälp.

Det är från Kroatien som gasen ska nå Bosnien, och från Kroatiens nya LNG-terminal på ön Krk, även den finansierad av EU-bidrag.
Den är tänkt bli navet i vidare gasleveranser till Slovenien och Ungern.
Premiärminister Andrej Plenković sålde in terminalen och andra kroatiska energitjänster till amerikanerna vid flera besök i Washington under 2025, ivrig att framstå som den mest transatlantiske av dem alla, inte minst när han fick äran att hålla tal inför Heritage Foundation där Trumps maktövertagande ju utformades i planen Project 2025.

Nya kroatiska gaskontrakt på de tidigare, kunde sedan skrivas på i april 2026 vilka hyllades av den amerikanske energiministern Chris Wright som att ”Trump öppnar här en ny era av samarbete.”

Montenegro är tänkt att kopplas på den bosnisk-kroatiska ledningen, via en anknytning som för övrigt har utvecklats och projekterats med EU-stöd.
Montenegro har inte gått amerikanernas näsa förbi. I maj skrev Montenegro på för två firmor som ska projektera och bygga en LNG-terminal. Det amerikanska bolaget Wethington Energy Innovation som vann kontraktet har ingen historia av några som helst affärsaktiviteter eller ens en hemsida.

Oförtrutet tecknade Montenegro dock avtal om mer samarbete med USA i juli och två månader senare anlände till Montenegro namnen på sex amerikanska bolag utvalda av den amerikanska administrationen som får lägga anbud på kontrakt.
För en EU-kandidat som Montenegro räknas förstås inte heller det som en godkänd upphandling.

Ambassadör Guilfoyle under tiden, lämnade upprörda tidningskriverier bakom sig och reste på måndagen till Albanien tillsammans med en god vän där de undertecknade ett 20-årigt gaskontrakt med landets regering.
(Albaniens regering är för övrigt under press från sin egen befolkning som i månader rasat över att premiärminister Rama sålt en naturskyddad ö för lyxhotell-exploatering till Trumps dotter Ivanka och hennes make Jared Kushner.)

Albanien liksom Montenegro, ska få sin amerikanska gas från den kroatiska LNG-terminalen via ledningar som projekterats med EU-stöd.
Det blev Guilfoyles gode vän som fick kontraktet att bygga dessa.

Denne vän blev synlig i massmedia sedan ambassadör Guilfoyle blev omskriven för att ha pressat Bulgarien att teckna kontrakt om amerikansk gas med byggföretaget Akor som mellanhand.
Bulgarien ingår i detta större energiprojekt som EU kallar Vertikala Gaskorridoren men som USA ogenerat döpt om till Trumps Peace Pipelines. Bulgarien ska i bägge fallen, liksom Rumänien, utgöra transit för att gasen ska kunna nå Ukraina och därefter Moldavien.

Guilfoyles gode vän Christos Marafatsos, är lobbyist för byggkoncernen Aktor. Marafatsos återfinns enligt uppgifter till WSJ, så ofta vid Guilfoyles sida när hon besöker Balkanländerna, att diplomater där trott att han var en amerikansk diplomat.
Denne 39-åring var en frukt- och grönt-importör i Washington när han lärde känna den blivande ambassadören. Han flyttade med henne till Aten där han alltså fick ett nytt uppdrag.

Som lobbyist för byggkoncernen Aktor vinner han nu kontrakt efter kontrakt i den amerikanska ambassadörens spår. Om pressuppgifterna är riktiga har han rott hem miljardkontrakt för gas med Ukraina, Bosnien-Hercegovina, Rumänien, Albanien och nu då Bulgarien.

Bulgarien sliter annars med sina egna problem. De har sin femte regering på sju år efter att väljarna i vintras tvingade den senaste att avgå över djup korruption.
Bulgariens politiker brukar stå Ryssland oerhört nära och köper fortfarande det mesta av sin gas från Ryssland. De har samtidigt varit fastlåsta i ett alternativt och dyrt 13-årigt gaskontrakt med Turkiet som de förgäves försökt komma ur. I somras beslöt president Erdogan överraskande att frysa kontraktet och omförhandla villkoren.
Och då kunde Bulgarien alltså teckna kontrakt med USA istället.

Slutsatsen blir förstås att USA uppmuntrar korruption på högsta nivå vilket undergräver dessa länders försök att etablera stabila demokratiska rättsstater. Att få en ledande position blir istället liktydigt med att kunna hösta in mutor.

Och det syns tills vidare inga tecken alls på att EU gör något åt saken.

Tvärtom, det med USA-affärerna djupt insyltade Montenegro och Trump-imperiets gode vän Albanien, framhålls istället av Ursula von der Leyen som ”de mest lovande kandidaterna” som därför ska beviljas en snabbare väg in och – säger ryktet – varsin plats vid EU-kommissionens bord som observatörer.