Skicka Draghi-rapporten i pension

Dags att droppa Draghi-rapporten som hör till en förgången värld och bygger på en felsyn. Ge den strävsamme Mario Draghi något som vi européer är världsbäst på – pension.

Draghi-rapporten som kom i september 2024 blev snabbt en bibel i EU-sammanhang. Målet för rapporten var konkurrenskraft – denna luddiga term som kan betyda ungefär vad som helst men ändå är många EU-ledares absoluta ledstjärna.
Problemet enligt samma rapport, var att EU halkat långt efter USA.
Inre marknaden var vägen fram.

Mario Draghi hyllades som en hjälte för sin insats. Kommissionsordförande Ursula von der Leyen gav sig själv och EU i läxa att utföra alla hans 383 förslag vilket ofelbart skulle föra Europa till ett oanat välstånd.

När Von der Leyen på torsdag begår årets ”State-of-The-Union-tal” kommer hon sannolikt leverera en uppsjö av sätt att gå vidare med Draghi-rapporten. För så här två år senare, möter Von der Leyen tuff kritik för att inte ha gjort mer.

Draghi-rapporten – så grundläggande för EUs framtid, enligt den allmänna meningen – har vid det här laget inte en men två ”trackers” som listar och tickar av i detalj allt som genomförts, som åtminstone föreslagits eller som fortfarande väntar i byrålådan. Det ser inte ljust ut:

* 60 rekommendationer är införda,
* 98 rekommendationer är på gång,
* 225 ligger orörda,

Detta är då enligt Draghi Observatory. Om vi kollar hos Draghi Tracker så ser vi att de fokuserar enbart på de 30 viktigaste bitarna och menar där att mindre än en tredjedel är infört, att bulken har diskuterats men inte resulterat i något (alternativt i något o-ambitiöst) samt att 17 procent av de 30 viktigaste idéerna ligger helt orört.

Kort sagt, inte tillräckligt har hänt. Det är en åsikt som delas av otaliga tankesmedjor. Och av Mario Draghi själv, tycks det. Han har i lagom tid till två-årsdagen satt upp en ny organisation, the Rhine Group, med enda uppgift att driva på politikerna att få tummen ur.

Det första resultatet av detta, blev att Politico skrev om hur Draghi med sin Rhine Group dissade Ursula von der Leyen som ju alltså måste ha misslyckats. (Det slog inte denna publikation att det kunde vara lite mycket begärt av en tjänsteman att föreslå, få EU-länderna att förhandla och lagstifta om 383 initiativ på mindre än två år).

Det andra resultatet blev högljudd kritik för att Draghi i sitt nya gäng bara omger sig med tunga namn från Västeuropa. Inte ett polskt namn, ropade polackerna och faktiskt hade bara en enda östeuropé inkluderats, estländaren Thomas Ilves (som vuxit upp och studerat i USA).
I Draghis nya grupp finns desto fler amerikaner och USA-utbildade européer, många från näringslivets storbolag.
Han lät sin grupp ta sitt säte i icke-EU-landet Schweiz.

Det är förstås inte brist på drivkraft hos Ursula von der Leyen som gör EU efter två år inte kommit längre med alla förslag i Draghi-rapporten. Det beror på att EU-regeringarna är motsträviga.
Igen, måste sägas. För många av Draghis bärande förslag är favoriter i repris.
Samma länder som sa nej sist förslagen dök upp på bordet, säger nej igen (ja, ofta Tyskland):

* Att skapa en europeisk kapitalmarknad,
* Att knyta ihop elnäten till en europeisk energi-union,
*Att ge högteknologiska start-ups mer kapital,
* Att lägga mer pengar på utbildning och forskning,
* Att låta näringslivet slippa besvärliga regler och lagar,

Förslagen i Draghi-rapporten är ofta utmärkta.
Men de är också banala.
Och de har alltid bara i teorin gått hem hos politikerna, aldrig när konkreta beslut ska tas.

Alltsammans har nämligen denna och/eller tidigare EU-kommissioner föreslagit EU-regeringar i olika former sedan tidigt 1990-tal.
Problemet ligger inte i EU-kommissionen utan någon annanstans. Framförallt i EU-ländernas huvudstäder vars regeringar tenderar att hellre satsa nationellt. Eller att satsa på mer kortsiktiga saker som lägre bensinpriser.

Detta borde inte komma som en överraskning för Draghi som arbetat i EU-sfären i 30 år.
Men kanske är den 79-årige ekonomen som studerat i USA (Massachusets Institute of Technology) och jobbat i den amerikanska finanssektorn (Goldman Sachs) förutom universitetsvärlden (Harvard, Princeton, Brookings Institute) när han inte jobbat för italienska och europeiska centralbanker, kanske är han färgad av sin omgivning.

Som deltagare i hans bakgrundsresearch för att skriva Draghi-rapporten, gick det minst 10 storbolag/myndighet på varje konsument- eller miljögrupp. Samma urval människor hittar vi i hans Rhine Group.
Näringslivsfolk tenderar som de flesta, att se smalt på problem. Lösningen brukar för dem vara vad som kan ge näringslivet snabbare och större vinster. Lite som talesättets snickare med en hammare ser de något att spika överallt.

Mario Draghi har varit en utmärkt centralbankschef i den tid som gått men världen har förändrats radikalt. Dags att pröva nya idéer.

En första upprorisk tanke är då att kanske problembeskrivningen hamnar snett. Det här var hans diagnos på Europa som applåderats och hyllats:
* Europa har halkat efter USA,
* Problemet är att europeisk produktivitet är så låg,
* Europa har inte något ens nära så stort företag som de groteskt stora bolag som USA frambringat på senare decennier,

Det finns en hel grupp yngre, europeiska ekonomer som inte accepterar vare sig att Europa skulle ligga efter i tillväxt eller att den gängse förklaringen stämmer – att vår produktivitet skulle vara låg.
Även en och annan gammal amerikansk ekonom anser att det är en felsyn.

Här kan ni läsa den amerikanske Nobelpristagaren Paul Krugman förklara varför hur jämförelserna blir en statistisk groda. Det till synes skrämmande tappet i tillväxt mätt i BNP, uppstår inte minst för att vad EU saknar jämfört med USA är ett Silicon Valley som skapat en grupp jättebolag.
Räkna bort dessa och tillväxten blir ungefär densamma.

Behöver vi ett Silicon Valley med jättebolag?
Dessa är bara bra för ett samhälle om deras produktion ger bättre tjänster till lägre priser, säger Krugman.
Och USAs IT-jättar är globala så deras tjänster och priser gagnar européerna lika mycket som amerikanerna.

Just den tesen bekräftar sedan chefen för Europeiska centralbanken, Christine Lagarde. Européerna är inte lika snabba att skapa AI-nyheter. Men européerna använder AI i sina jobb i lika hög grad som amerikanerna gör, även småföretagen:
”Europa avancerar lika fort och drar lika mycket nytta av dessa (amerikanska) produktivitetsökningar,” säger hon.

Här har vi ett liknande statistiskt gap som lyfts fram som bevis på att Europa hamnat efter, BNP per capita. Den franske ekonomen Gabriel Zucman visar här in i detalj på hur denna skillnad nästan helt består i att européer arbetar färre timmar.
Vi européer har reglerad arbetsvecka, lediga helger, fem veckors semester, barnledigt, betald sjukledighet, generös pension…

Detta är ett val som våra samhällen har träffat.
Vi väljer att arbeta färre timmar och att leva istället.

Krugman och Zucman beskriver sedan hur européerna rent statistiskt har mycket bättre hälsa, lever längre, har en jämlikare inkomstfördelning överlag, är bättre utbildade, har en renare miljö, lägre barnadödlighet och av de 10 länder i världen som är säkraste rättsstater, är 8 länder europeiska.
Vem är det som halkar efter här?

Draghi-rapportens botemedel på vad som beskrivs som Europas sjuka, landar logiskt nog i att vi borde försöka bli mer som USA.
Även om man tror på det, så dateras ju hans rapport september 2024. Det är två år sedan.

Vissa år går fortare än andra.
Ett halvår efter rapporten fick USA fick en politisk ledning som sedan dess aktivt angripit Europa, ekonomiskt, politiskt och geografiskt samtidigt som man hotar dra sig ur en många decennier lång militärallians.

Europas problemställningar har skiftat fullständigt. Europas problem är verkligen många och svåra. Åtminstone Draghis bärande tes, att lösningar behöver vara gemensamma, håller fortfarande streck.

Men Draghi-rapporten kan inte längre vara EUs bibel. Den bygger på gårdagens tänk.
Därför ska nog någon annan föra pennan. Någon som inhämtar synpunkter från ett bredare underlag.