Brott mot två internationella avtal samma dag sänker Storbritanniens rykte över hela världen.
Vad sysslar Boris Johnson med?
Det har gått rätt illa, kan man tycka, när Europadomstolen för mänskliga rättigheter
kliver in och på plattan stoppar ett brittiskt regeringschartrat flygplan från att lyfta.
Den högst ovanliga åtgärden berodde på att planets destination var Rwanda och ombord fanns elva människor som hade tagit sig över den Engelska Kanalen för att söka asyl.
Men Storbritannien vill inte pröva någon asylansökan. Regeringen har avtalat med Rwanda om att flyga dit människor så kan de antingen söka asyl där eller klara sig bäst de kan.
(Rwanda är inte känt för ett gott flyktingmottagande. För ett par år sedan sköts de ner när de protesterar brist på mat).
Boris Johnsons regering vet naturligtvis att det strider mot konventionen för mänskliga rättigheter liksom mot FNs flyktingkonvention att neka flyktingar rätten att få sin sak hörd men de bryr sig inte om det.
Det har också gått rätt illa när ens närmaste handelspartner, granne och samarbetspartner kallar ens senaste lagförslag för illegalt.
Det var EU-kommissionären Sefcovic ord om den lag som Johnson-regeringen presenterade samma dag, om hur UK och EU gemensamt ska hantera Nordirland.
Johnson vet naturligtvis att Storbritannien inte ensamt kan ändra ett avtal som har slutits med annan part – som de facto reglerar vad som ska ske med EU-varor – men han bryr sig inte om det heller.
Upprördheten är stor i Storbritannien. Antalet statliga jurister eller etikrådgivare som avgått i skam är för många att räkna efterhand. Antalet nordirländska affärsmän som upptäckt att Nordirlandsprotokollet gynnar dem (ger dem fritt tillträde både till EUs och UKs marknad = unikt i världen) går snart inte att räkna heller.
Argumenten emot Johnsons framfart är många även om vi bortser från moralen. Johnson-regeringen betalar så mycket till Rwanda (och bara chartern kostade =,5 miljoner pund) att det är långt billigare att placera folk i förvar och pröva deras ansökan för att sedan skicka tillbaka de som inte har asylskäl.
Brittiskt tjafs om Nordirlandsprotokollet gör att USA nekar diskutera handelsavtal med Storbritannien. Både president Joe Biden och kongressens talman Nancy Pelosi är orubbliga på den punkten.
Aggressiva utfall från Johnson och hans inrikesminister Patel om grannländerna gör att varken Frankrike, Belgien eller Holland är längre villiga att hjälpa britterna få stopp på flyktingbåtarna i Engelska Kanalen.
Att bryta mot konventionen för mänskliga rättigheter – eller lämna den, som Johnson vill – innebär att allt polissamarbete med EU, t ex om migrantsmuggling, upphör.
Och att Nordirlandsprotokollet förlorar en tung legal bas.
Men allt det där struntar premiärminister Johnson i.
Det troligaste skälet till det, säger bedömare, är att han bryr sig varken om hur det går för Nordirland eller flyktingar, allt han bryr sig om sägs vara att glädja den rätt extrema lilla högergrupp i parlamentet kallad ERG.
Utan dem förlorar han sitt jobb.
Ja, och så avslöjades faktiskt ett tredje avtalsbrott av Johnsons etiske rådgivare Lord Geidt när han avgick i protest, just över Boris Johnsons brott mot internationella avtal (Han är Johnsons andre etiske rådgivare nr 2 som avgår i protest över bristen på etik).
Det ena skälet till Lord Geidts avgång var Nordirlandsprotokollet.
Det andra avtalsbrott hade seglat under allas radar.
En ny (oberoende) brittisk myndighet Trade Remedies Authority hade meddelat Johnson-regeringen att de borde upphäva flera handelssanktioner som legat kvar sedan EU-tiden men inte längre var legala för Storbritannien som ensam aktör.
Johnson hade ingen lust att göra så. Tillsammans med handelsminister Lis Truss snabb-införde man ny lagstiftning som gav regeringen rätt att strunta i TRAs utlåtanden… och fortsatte med sanktionerna.
Den skada som Boris Johnson påför sitt land genom avtalsbrotten för att få sitta kvar, går förmodligen att reparera på de flesta punkter, så snart en efterträdare kommer in i Number 10.
Utom på en punkt.
I en illa besökt hearing i det brittiska parlamentet, hördes ett eko av den från affärskonsulten Pernille Rudlin berättar i ett panelsamtal om ett kommande brittiskt-japanskt handelsavtal.
Så här berättade Rudlin:
”En japansk ambassadtjänsteman frågade mig; Vill britter alls följa regler?”
Storbritanniens rykte som ett opålitligt land man inte kan förhandla eller avtala med, var redan obotligt skadat över förra gången som Johnson-regeringen annonserade att de ville lagstifta om att kunna bryta internationella avtal.
Lagförslaget stoppades den gången av upprörda lords, i överhuset efter att först ha accepterats av underhuset.
Men Storbritanniens rykte var redan skadskjutet.
Två uppenbara konsekvenser följer av detta.
De avtal som Storbritannien kan få i framtiden, kommer att försämras kraftigt, de får ett prispåslag där motparten försäkrar sig mot löftesbrott.
London City som världsledande marknadsplats för finansiella transaktioner, denna sektor som står för 10-12 procent av landets BNP är ohjälpligt skadat eftersom finanstransaktioner kräver en legal trygghet. Brittisk rättssäkerhet kommer numera med stora frågetecken.
De senaste spektaklen där London själv skriver om ett gemensamt avtal med EU och deklarerar detta för giltigt, där Europadomstolen för mänskliga rättigheter stoppar ett flygplan från att lyfta – de bara bekräftar det oundvikliga resultatet av att ha satt Johnson och hans följe vid makten.