EU-toppmötet var säkert en grym besvikelse för Ukraina och Ukrainas vänner.
Trögheten är mördande men det går trots i rätt riktning.

Volodmyr Zelenskyj hade på torsdagen bistra, frustrerade ord för EUs stats- och regeringschefer när han deltog i ett ännu ett EU-toppmöte.
Man förstår honom, för vad gjorde det här toppmötet? förutom att tala stora, stolta ord om deras obevekliga motstånd mot Ryssland:
* De beslöt att uppmana deras gemensamma investeringsbank EIB att se över om banken kan kanske börja att låna ut till investeringar i försvarsproduktion.
Ingen tröst för någon som behöver vapen NU.
* De toppade upp EU-fonden med 5 miljarder euro, den där EU-länderna kan söka om ersättning för vapen de skickar till Ukraina.
Fast pengarna är till stor del redan förbrukade i tidigare vapensändningar.
* Toppmötet ”inbjöd rådet att gå vidare med…” eller med andra ord, att utreda ännu lite till om det är möjligt att lägga vantarna på ränteinkomster från ryska centralbankens frysta tillgångar i väst – något man har utrett fram och tillbaka sedan mer än ett år redan.
Det gäller ändå bara 2-3 miljarder euro om det blir nåt av det… småpengar i sammanhanget.
* Toppmötet är inte emot att förlänga Ukrainas tullfrihet men först ska EU överväga begränsa ukrainsk import genom kvoter så att inte europeiska bönder blir förbannade.
Ukrainas chans krympte att kunna tjäna egna pengar och slippa tigga .
* Nu är det mars!, och vi minns hur decembers EU-toppmöte så stolt gratulerade sig själv till att ha beviljat Ukraina rätt att starta medlemsförhandlingar – med det finstilta tillägget ”fast inte förrän tidigast i mars nästa år…”
Nej, inte nu heller.
Det här toppmötet sa att ”vi ska titta lite till på saken men kanske till sommaren, Ukraina…?”
Som sagt, det är inte svårt att förstå Zelenskyjs frustration.
Han ska ju också smälta att USA har slutat leverera vapen plus förstås det enorma i att USA uppmanar honom att sluta bomba rysk oljeproduktion (för det är snart val och amerikanska väljare blir så sura på höga oljepriser).
Men det går att hitta uppmuntrande tecken i Europa. Trots senfärdigheten och en småaktig ovilja över att det kostar att stötta ukrainarna.
Först är det värt att påminna sig att hela Europa är trots allt helt och fullt på Ukrainas sida och mer än så – i princip alla anser dessutom att krigets utgång är viktig för dem själva.
Undantagen är för få att räknas: Ryskvänliga Ungern, en grupp tyskar som lever i det förflutna, en fransk ex-kommunist…
Detta är en av få utrikespolitiska punkter där Europa har en annan hållning än USA.
Ukrainas grannar och Östersjöländerna har förstås närmare till insikten att en rysk seger kan betyda akut fara för dem själva. Geografisk närhet gör det lättare att ställa upp för Ukraina.
Men även europeiska länder längst bort från konflikten ser kriget som något mer än störningar i periferin och det var aldrig en självklarhet.
Tack vare de många, långa EU-diskussionerna och det täta umgänget europeiska ledare emellan, har portugiser, spanjorer, italienare och viktigast av allt, fransmän, kommit att se vilka stora faror som lurar i en rysk seger.
Att hela EU genuint är med ombord, gör en enorm skillnad.
EU-ledarna lurades nog inte när de förra året i mars malligt lovade leverera 1 miljon granater till Ukraina. De trodde säkert uppriktigt att de kunde köpa och bygga ammunition så snabbt, om de bara la in pengar nog.
Nu har de lärt sig att Europa har inte ens har kapaciteten att med ett års varsel få ihop ammunition nog till tre månaders krig.
Europa har inte fabrikerna, inte arbetsstyrkan, inte underleverantörerna.
Och då har vi bara nyss börjat tala om vad Europa saknar av stridsflyg, tanks, luftvärnsrobotar… Idag har EU-ledarna förstått att de inte skulle kunna försvara Europa om Ryssland tog Ukraina och anföll nästa land.
Inte utan USA.
Till och med den militära utrustning som Europa har, är till 70 procent amerikansk och a) får inte användas hur som helst pga amerikansk licens och b) ska ofta åtföljas av amerikanska soldater för att hanteras och underhållas.
Som sagt, insikten har sakta trillat ner i europeiska premiärministrars huvuden att Europa inte ens kan försöka försvara sig själv utan USAs direkta tillstånd.
Kanske inte riktigt i allas huvuden ännu.
Statsminister Ulf Kristersson kom hem från Washington häromveckan och upplyste om att EU måste utveckla sitt försvar med fortsatt nära band till USA.
Inte nog med det, Kristersson ansåg att vi måste engagera oss i USAs krigsförberedelser mot Kina som tack för visat amerikanska intresse…
Även moderaten Hans Wallmark i EU-nämnden läste ur förra årets broschyr när han kallar det ”protektionism” att européerna vill använda europeiska pengar på att köpa försvarsutrustning i Europa.
Nåja, ge dem tid.
Det är nämligen uppenbart att även dessa pratiga EU-toppmöten som inte kommer fram till något särskilt, ändå utvecklar politik genom att ledarna tillsammans överlägger om de stora skeenden runtom oss.
Mars-toppmötet lägger till exempel ungefär hälften av sina slutsatser på frågan försvar och säkerhet. Ryssland utpekas självklart som fienden.
Riktningen som slås fast är att ta nästa steg, och nästa, och nästa i att ge Europa en oberoende försvarsförmåga.
På så vis fungerar EU-toppmöten som en studiecirkel för de som ligger några kapitel efter.
Det är här so9m det avlägsna Spanien och Portugal får inhamrat hur riskerna ser ut (minns ni andra världskriget? det såg inte så farligt ut när först bara Polen angreps, eller hur?).
Det här som den tidigare EU-ointresserade Danmarks statsminister Mette Frederiksen har vunnit en helt ny syn på politik, på behovet av EU-allierade eftersom nationell politik inte klarar matchen och nu som en självklarhet engagerar sig både under och mellan toppmöten i europeiska frågor och genomför europeiska politiska initiativ.
Och som sagt, det är här som Ulf Kristersson väl så småningom också ska uppdatera sin föråldrade syn på världen.