Efter Roswalls utfrågning i parlamentet kan man väl bara säga att svenska politiker lever i en annan verklighet än den europeiska.
Efter ett par timmars utfrågning av Sveriges kommissionärskandidat Jessica Roswall syntes bara uttråkade ansiktsuttryck när kameran svepte över utfrågarna, europaparlamentarikerna.
Uppgiften var otvivelaktigt svår för Roswall, snudd på skrämmande tuff. Hon föreslås få ansvar för miljöfrågor, kemikaliefrågor, mark- och vattenfrågor (hallå, Valencia!), biologisk mångfald och cirkulär ekonomi (avfall, förpackningar, plast…).
Detta fick hon först veta i september vilket gett henne mindre än två månader att läsa in sig på dessa frågor, på de globala avtalen, EU-lagstiftningen, de praktiska problemen, de politiska konflikterna, förslagen som ligger…
Utfrågningarna i Europarlamentet är till för att visa om hon – och de andra kommissionärskandidaterna – kan sina ämnen men också om hon är vuxen sin uppgift, om hon är engagerad i de europeiska målen, om hon har lik i lasten.
Roswall har i alla fall inga lik i lasten.
Det visade sig snart att kandidaten Roswall gjort sig besväret att visa hövlighet på ett sätt som är lite ovant för svenska politiker.
”Ärade ledamot, tack för er fråga.”
”Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er, ledamot, i denna fråga.”
Det är inte en betydelselös detalj men en som andra, tidigare svenska kandidater stupat på.
Att detta kanske kändes ovant märktes framemot kvällen när Roswall var uppenbart trött och mumlade likgiltigt, nedgrävd bland sina papper: ”look forward…to you” eller alldeles glömde att hon var där som jobbsökande och invände:
”…men jag har svarat på det…”
Här gjorde hon ändå betydligt bättre ifrån sig än två tidigare svenska kandidater (Anita Gradin och Ylva Johansson) som slarvade med artigheterna och framstod som bryska, otåliga över situationen de befann sig i.
Roswall aktade sig också noga för (den typiskt svenska) fallgropen som just dessa tidigare svenska kandidater fallit i, att lova arbeta för att göra EU-regeringarna nöjda. Det vill parlamentarikerna verkligen inte höra.
Vad parlamentet helst vill höra, är förstås att kandidaten tänker kämpa för deras sakfråga. Där gav Roswall dem ingen tillfredsställelse. Hon intygade tvärtom att alla som kände henne visste att hennes styrka var att vara en mäklare, en ”honest broker.”
Men Europarlamentet har inget behov av någon som mäklar fred, de önskar sig som sagt någon som tar ställning.
Vad gäller ämneskunskap har Roswall har gjort sitt bästa för att läsa på men ingen kan gärna bemästra så många ämnen på riktigt, på så kort tid.
Hennes svar blev snart enahanda:
”Very important question.”
”We will have to do many things.”
”We must implement the law.”
Frågor om HUR?, hon tänkt sig agera i fråga a) eller fråga b) gav ofta:
”Det är svårt men jag tror att vi kan klara det om vi får allt rätt.”
Slutintrycket blev därför att hon inte kan sakfrågorna särskilt väl.
Till hennes försvar, hon har säkert fått order att inte lova bort något till Europaparlamentet och kan ha överdrivit vagheten av det skälet.
Andra kandidater höll sig liksom Roswall också noga på den försiktiga sidan – även om flera av dem åtminstone kompenserade med att rabbla statistik för att visa att frågan inte var okänd för dem.
Roswalls enda tydliga budskap var att det finns affärsmöjligheter att göra på ren natur.
Bönderna har affärschanser att hämta.
Industrin har affärschanser att hämta.
Eller uttryckt av Roswall själv:
”Vi får inte förlora naturen för utan natur kommer vi ingenstans på konkurrenskraften.”
Ledamöter från miljöutskottet och de gröna partierna lyfte på ögonbrynen och hoppades att det var dåliga engelska-kunskaper som spelade in.
Och Roswalls europeiska engagemang? I sina skriftliga svar nämnde hon skolans EU-debatter och att hon som mormor önskar sina barnbarn en bättre värld. Under hearingen nöjde hon sig med mormorskapet.
Där ligger hon ljusår från de andra kandidaterna till att bli EU-kommissionär, varav de flesta jobbat med europafrågor i många år.
Det är väl här som det svenska slår igenom med all kraft.
Hade den svenska regeringen ingen annan minister att skicka som har större erfarenhet av EU-arbetet eller intresse för EU-arbetet?
Nej.
Några enstaka besök i Europaparlamentet i sin roll som EU-minister räckte för att göra Jessica Roswall till den mest EU-meriterade i den svenska regeringen.
Och det är ju i sig en skandal.
Den svenska regeringen hade inte ens brytt sig om att ta reda på vilken portfölj som var aktuell för en svensk kandidat, innan statsminister Kristersson valde en politiker utan någon erfarenhet av miljöfrågor, till att sköta EUs komplexa och komplicerade miljöpolitik i en tid av enorma utmaningar i form av arga bönder och klimatkatastrofer.
Så liknöjt hanterade inte andra EU-regeringar kommissionärs-utnämningen.
De flesta andra kandidater som hörts hittills, har godkänts preliminärt, det har redan läckt ut.
Att luxemburgaren Christopher Hansen med sin djupa kännedom om både jordbruk och europeisk debatt (fd MEP) seglade igenom var väntat. Att danske Dan Jörgensen med lång internationell erfarenhet av klimat och energi-arbete (plus tidigare MEP) gjorde detsamma var nästan självskrivet.
Ny i europeiska sammanhang, irländske Michael McGrath, hade hunnit skaffa sig tillräcklig insikt för att kännas direkt hemtam på den europeiska banan och sitt område (rättsstaten, tekniskt lättare). Klart han fick OK.
Österrikaren Magnus Brunner från en anti-migrant-regering klarade ändå balansen i utfrågningen om migrationsfrågor, och godkändes.
Kroatiskan Dubrovska Suica sladdade däremot runt i politiskt strängstoff och trampade fel flera gånger men godkänns ändå.
Jessica Roswall lär bli godkänd också även om ledamöterna valde bort att ta en omröstning direkt efter hennes utfrågning utan bestämde sig för att de först ville sova på saken.
Som värst riskerar hon bli återkallad för att svara på flera frågor.
Det återstår många utfrågningar – och först i slutet av dessa ges formella godkännanden – men så här långt har Europaparlamentet överraskat med att genomgående ställa rätt enkla frågor, avstå från att följa upp på otydligheter och rentav låta bli att fråga om tidigare politiska skandaler.
Och då får vi nog dra slutsatsen att det här parlamentet har bestämt sig för att godkänna den nya EU-kommissionen utan något större bråk.
Sannolikt spelar det geopolitiska läget in. EU behöver akut en stark ledning och varken Tyskland eller Frankrike kan leverera.
Ursula von der Leyen behöver sin kommission på plats så snart som möjligt. Hon har planer, hon anses trovärdig i sina löften att agera.
Så här långt ser det ut som att hon kan få det.