Ursula von der Leyen har nu skaffat sig mer kontroll och makt över EU-kommissionen än till och med den legendariske Jacques Delors. Men det räcker inte för att åstadkomma ett starkt EU som kan möta Donald Trump och Vladimir Putin och lyfta EU-ländernas ekonomier.
För till skillnad från Delors måste hon söka stöd av svaga eller EU-fientliga nationalistregeringar i de stora medlemsländerna och ett splittrat parlament där hennes eget parti vill urholka de nya klimatlagarna. Då räcker det inte att kunna blicka ut över lydiga underhuggare i högkvarteret Berlaymont.
Många talar om Ursula von der Leyen i dessa dagar, när hennes nya kommission – VDL 2 – tillträder den 1 december. Några av oro över maktkoncentrationen till 13:e våningen där von der Leyen har sitt kontor och bor i ett krypin på 25 kvm. Några av beundran för hur hon lyckades förhindra att parlamentet petade någon av kandidaterna och att de nya kommissionärerna accepterat jobbeskrivningar som gör att ingen av dem kan bestämma något på egen hand.
Under Jacques Delors tio år på samma post 1985-95 fanns det alltid politiskt tunga kommissionärer som styrde med järnhand över sina egna revir. Som tyske Martin Bangemann, som ansvarade för inrättandet av inre marknaden. Eller britten Leon Brittan, som bland annat ansvarade för de stora handelsförhandlingarna som ledde till att världshandelsorganisationen WTO inrättades.
I ”VDL 1” fanns ett par tunga kommissionärer som motvikt till von der Leyen. Margrethe Vestager och Frans Timmermans var motkandidater till posten som ordförande för kommissionen 2019, och von der Leyen gav dem tunga portföljer som ansvarig för konkurrens respektive den stora klimatlagstiftningen, ”Green Deal”. Plus extra fina titlar som ”Executive Vice President”.
De är borta nu, och för säkerhets skull har von der Leyen också gjort sig av med kommissionärer som opponerat sig.
I ”VDL 2” strösslas med titeln Executive Vice President över sex nya kommissionärer. Men nu bara som en signal till de stora partigrupperna i parlamentet om ”politisk balans” – med två konservativa inklusive ordförande, två socialdemokrater, två liberala och en från ytterhögern (Italiens Raffaelle Fitto).
Instruktionerna från von der Leyen till de sex med fina titlar och övriga 20 visar att ingen har något eget revir. De 26 kommissionärernas ansvarsområden överlappar varandra på ett sätt som säkerställer att ordföranden alltid styr.
“It’s deliciously balanced in a way that there are enough people on each issue to ensure they will never all agree,” said a senior EU diplomat involved in the lobbying for commission portfolios. “Which means she’s always going to be the one making the final decision.”
Ursula von der Leyen själv kallar det för ”flytande och sammankopplad styrning”.
+ Som när fyra ”kockar” – kommissionärer – ska styra över klimat- och miljöpolitiken – Executive Vice President Teresa Ribera, ansvarig för att ”grön omvandling”, klimatkommissionär Wopke Hoekstra, energikommissionär Dan Jörgensen och miljökommissionär Jessika Roswall.
+ Som när Executive Vice President Stéphane Séjourné, ansvarig för industrifrågor, ska samordna sig med Teresa Ribera, med Jessika Roswall och direkt med von der Leyen i frågor om kritiska råvaror. Han ska dessutom samordna sig med ekonomikommissionären Valdis Dombrovskis och med finansmarknadskommissionären Maria Luís Albuquerque.
EU-kommissionen blir en oerhört komplicerad matrisorganisation där alla ska arbeta tillsammans. Men i von der Leyens långa instruktioner är det ändå två som får specialroller som hennes ”löjtnanter” med uppdrag att hålla koll på de övriga kommissionärerna.
+ Lettlands Valdis Dombrovskis, som redan varit kommissionär i tio år, får ansvar för ekonomi och avreglering. Maria Luís Albuquerque tar över som finansmarknadskommissionär. Men Dombrosvkis ska leda arbetet för att stärka eurons internationella ställning och ta fram en digital euro. Han ska ”rapportera direkt” till von der Leyen.
+ Slovakiens Maros Sefcovic, som varit kommissionär i 15 år, får ansvar för handelsförhandlingar med USA, Kina, Storbritannien, tullar och ekonomisk säkerhet, plus relationerna med parlamentet. Han ska ”rapportera direkt” till von der Leyen.
Jacques Delors blev framgångsrik som ordförande för EU-kommissionen genom att förankra sina planer hos Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterrand med stark ställning på hemmaplan.
Den ”tysk-franska axeln” blev synonymt för fördjupningen av EU-samarbetet. Samtidigt som EU-parlamentet hade betydligt mindre makt och styrdes av de dominerande EU-positiva socialdemokratiska och konservativa partigrupperna.
Ursula von der Leyen har också en mycket ambitiös plan för vad hon vill att EU ska åstadkomma. Hon visade sig under sin första mandatperiod kapabel att ta ledningen i krislägen – under coronakrisen och efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och med blodad tand från dessa framgångar och prisad som ”världens mäktigaste kvinna” både 2022 och -23 utlovar hon nu en rivstart:
+ Inom de första 100 dagarna kommer en ”vitbok” om hur EU ska omvandlas till en ”verklig försvarsunion”. Med 500 miljarder euro i satsningar på utveckling av gemensamma försvarsmateriel de kommande åren.
+ Inom de första 100 dagarna ska ett program för en ”Clean Industrial Deal” läggas fram med stora industrisatsningar med målet att minska beroendet av Kina och Ryssland och öka EU-ländernas konkurrenskraft. I offentlig upphandling ska EU-företag ha företräde.
+ Inom de första 100 dagarna utlovas en ny ”vision för jordbruk och livsmedel”.
+ EU:s migrationsmyndighet ska tredubblas upp till 30 000 anställda för att stärka gränsbevakningen. Europol ska fördubblas för att bli ”a truly operational police agency”.
+ EU:s löfte om utvidgning med Ukraina, Moldavien och länderna på Västra Balkan ska genomföras. Och kandidatländerna ska snabbare få tillgång till EU:s fonder.
Hon har förberett för sin andra mandatperiod genom att beställa fram ambitiösa reformförslag. Som Enrico Lettas förslag för EU:s inre marknad. Som Mario Draghis drastiska ekonomiska förslag om hur EU-länderna ska undvika sotdöden.
De kommande fem åren kommer att definiera Europas plats i världen för de kommande fem decennierna”, varnar Ursula von der Leyen ödesmättat.
De flesta politiska ledare i Europa ser nog hoten:
+ Rysslands krig i Ukraina som utmanar det demokratiska Europa. Och risken att USA med Donald Trump som president är beredd att överge Ukraina och slå till med strafftullar mot import från EU.
Men USA har gett betydligt större militärt stöd till Ukraina än Europa. När stödet från USA nu riskerar att minska drastiskt med Donald Trump råder regeringskris i i EU:s två stormakter.
Tysklands förbundskansler Olaf Scholz lanserar sig som ”fredskansler” inför nyvalet i februari och ställer Ukrainastödet mot pensionerna i valdebatten av rädsla för att förlora väljare till högerextrema AfD och vänsternationalistiska Sahra Wagenknechts BSW. Konservativa CDU/CSU:s Friedrich Merz väntas bli näste regeringschef i Tyskland. Men ingen vet vad han egentligen står för. I fjol öppnade han för samarbete med högerextrema AfD, men tvingades snabbt backa efter protester från övriga i partiledningen. ”Snarstucken, kolerisk, hysterisk” är omdömen om honom.
Frankrikes president Emmanuel Macron är politiskt försvagad medan minoritetsregeringen under ledning av högerpolitikern Michel Barnier riskerar att röstas bort av ytterhögerns Marine Le Pen och yttervänsterns Jean-Luc Melenchon. Detas enda gemensamma ideologiska ståndpunkt är att dra in det militära stödet till Ukraina. Det talas om risk för nyval till sommaren.
+ Massiva statliga subventioner i Kina och USA till gröna investeringar och nya teknologier riskerar konkurrera ut EU-länderna
EU-regeringarnas oförmåga att hantera de akuta hoten gäller även ekonomin. Regeringscheferna, framför allt Ulf Kristersson, talar gärna länge om vikten av EU-satsningar på ökad konkurrenskraft. Men när det gäller Mario Draghis förslag om stora offentliga och privata satsningar för att få fart på det stagnerande Europa, med 700-800 miljarder euro per år i EU-upplåning bangar EU-ledarna från Sverige, Tyskland, Österrike och Nederländerna.
Då hjälper det inte hur stor makt Ursula von der Leyen har från 13:e våningen i Berlaymont över sina 26 kommissionärer och 32 000 byråkrater. Eller hur många förslag hon lagt fram redan efter 100 dagar. EU-regeringarna måste rösta ja till kommissionens förslag, och med enhällighet när det handlar om ökad budget eller upplåning för att de ska kunna förverkligas.
Ursula von der Leyen måste inte bara lyckas få andra EU-ledare att ta över som pådrivare när tysk-franska axeln går på tomgång. Polens Donald Tusk och Spaniens Pedro Sanchez framstår som de främsta kandidaterna att samarbeta med den nya kommissionen.
I EU-parlamentet har de tre traditionella majoritetsgrupperingarna konservativa EPP, S och Liberalerna visserligen skrivit under en uppgörelse om en politisk linje i enlighet med Ursula von der Leyens program. Men EPP-gruppen har redan demonstrerat att den är beredd att byta sida och bilda majoritet med extremhögern för att försöka urholka redan beslutade klimatlagar.
Det krävdes telefonsamtal från Donald Tusk och Pedro Sanchez för att pressa parlamentets EU-positiva majoritetsallians till samarbete och uppbackning av von der Leyens nya kommission.
VDL 2-kommissionen har högt ställda ambitioner och stenhård styrning när den tillträder i dag. Men det står klart redan nu att det kommer att krävas omfattande politiskt fotarbete och att nya politiska ledare träder fram i EU:s regeringar och i parlamentet för att de ska kunna förverkligas.