Högern och extremhögern lovade inför EU-valet att riva upp EUs klimatbeslut.
Deras första försök sköts just i sank men först hann man röra till det rejält för alla berörda.
Inför EU-valet saluförde många extrem- och nationalisthöger-partier i Europa vallöftet att riva upp EUs klimatbeslut.
Sådana kostar vanligt folk pengar och försvårar för lantbrukare, lät förklaringen.
EPPs ledande gren, den tyska under gruppledaren Manfred Weber, kampanjade så hårt att han fick heta ”the Green Deal Killer” i pressen.
Nu är det extremt svårt att riva upp EU-beslut – tänk er själva, lagarna har knådats i många instanser flera års tid, har sedan förhandlats och kompromissats fram mellan en EU-kommission, 27 regeringar och över 30 parlament. Och så vill någon börja om..?
Men EPP vann sig själv en rejäl maktbas i Europaparlamentet i EU-valet (störst partigrupp av alla), såg möjligheten att leka med en hoppande majoritet (ibland med mittenpartier, ibland med långt-ut-till-höger-partier) och fick blodsmak.
Första försöket handlade om inget mindre än EUs världspremiär för att även tvinga omvärlden att bidra till klimatarbetet – avskognings-förordningen.
Den förbjuder alltså omvärlden att sälja till EU några varor av trä, nötboskap, kaffe, kakao, palmolja, gummi eller soja vars tillverkning har vållat skogsförstörelse på senare år.
EU-beslutet togs våren 2023 (med övertygande 552 ja-röster mot 44 nej-röster) och skulle börja gälla från 1 januari 2025 för större bolag, ett halvår senare för mindre företag.
Sedan dess har dock den borgerliga gruppen i parlamentet, EPP, ändrat sig. Alldeles för jobbigt för europeiska bönder (?) och för företag (som måste begära intyg från deras utländska säljare om vad de erbjuder för varor).
EPP pressade Ursula von der Leyen, som jagade stöd för sin nya kommission, att hon skulle lägga fram ett förslag om att ändra förordningen.
Hon gav med sig.
Och det var kanske inte särskilt svårt för det visar sig att EU-kommissionen inte själv hade hunnit förbereda allt som måste ställas i ordning och hade inte ens sin databas för skogsförstörelsen uppe och körande.
Mittenpolitikens partigrupper i Europaparlamentet blev ändå upprörda, talade om svek från EPP och vägrade rösta för. Så EPP gjorde vad Manfred Weber hade lovat i valrörelsen att inte göra, han gick samman med extremhögern och kunde på så vis få igenom en försening av lagstiftningen med ett år.
Men EPP ville ha mer.
Man utnyttjade tillfället och sin nya majoritet till att lägga in fler extra ändringar i kommissionens förslag om fördröjande.
Bland annat hittade man på en ny riskkategori. Istället för att länder kontrolleras byggt på om de utgör en hög, mellanstor eller låg risk för skogsförstörelse, borde det införas en kategori för noll risk.
Weber kunde inte dölja hur belåten han var över ”sin” seger. Den kunde förstås inte kunde bli slutgiltig förrän EU-regeringarna i ministerrådet också godkänt det så hans chefsförhandlare i ärendet, Christine Schneider, skrev till EU-regeringarna om att de borde utnyttja högerns momentum och leverera för EPP denna ”major success” så tidigt i mandatperioden.
Ett första problem med EPPs sent inkastade idé om noll risk-länder, är dock att det försvårar chansen att spåra var produkter varit i de långa produktionskedjor som global handel består av. Här öppnas en dörr för den som vill fuska.
Ett andra problem handlar om misstanken att EPP mest var ute efter att klassa EU-länder som Tyskland riskfria. Men ger man ett EU-land noll risk så vill fler ha det. Och plötsligt bryter då sannolikt det nya importförbudet mot WTOs världshandelsregler genom att särbehandla den egna marknaden.
Ett tredje problem är att företagen som hade arbetat hårt för att kunna leva upp till de nya reglerna vid årsskiftet nu upptäckte att dessa kanske inte skulle gälla – och dessutom gälla på ett helt annat sätt.
Att i detta sena skede föra in nyheter i redan färdigförhandlade lagar kan ju tillföra ogenomtänkta krångligheter som berörda aktörer inte givits en chans att varna för.
EU-lagar har många faddrar. Slutgiltigt beslut kräver OK både från parlamentet och från EU-regeringarna i ministerrådet. Och även om EU-regeringarna godkände kommissionens förslag om att fördröja lagen ett år, gav de ett tvärt och enhälligt nej till EPPs andra ändringar.
EPPs chefsförhandlare fick vackert backa:
”Vi insisterar inte. Eftersom flera regeringar tydligen har problem med det,” skriver EPPs Christine Schneider.
Så mycket för EPPs ”major success.”
Men Schneider har inte släppt hoppet om att få in EPPs övriga ändringar.
I kommande vecka möts hon och andra från Europaparlament med ministerrådets ordförande (Ungern) för att försöka enas.
Båda sidor måste då få med sig hem till sina egna en överenskommelse som dessa är villiga att säga ja till.
Annars klubbas ju inte förseningen. Och avskogningsreglerna träder trots allt i kraft vid nyåret.
Oavsett vad man tycker om lagen så är detta ett riktigt dåligt sätt att lagstifta. Fråga bara alla företag som önskar sig förutsägbarhet mer än något annat från sina politiker.
Någon ”major success” kommer EPP och Manfred Weber inte kunna räkna hem, hur det än slutar.
Intresset för att riva upp andra EU-beslut kan dessutom ha svalnat efter detta inledande fiasko.