Friedrich Merz vill leda men saknar kompass

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz vill leda EU men då får han nog lära sig lite mer om EU först. Och lite mer om ledarskap. En snabbkurs i geopolitik vore bra.

”Tyskland är tillbaka,” utropade Friedrich Merz när han kom in som ny förbundskansler i maj 2025 och lovade generöst att ”leda Europa” för han trodde sig veta att Europa hoppats på det länge.
Under sitt första halvår har han verkligen synts och hörts i både europapolitik och i utrikespolitik mer än många av sina företrädare.

När Merz nu i januari tar nya krafttag så har han sex månaders ganska blandat resultat av sina försök att leda Europa.
Då har han ändå haft lyxen av sällsynt goda förutsättningar som ledare för EUs största land, med ett Europaparlament dominerat av tyskar från hans eget parti och en följsam tysk EU-kommissionsordförande i Ursula von der Leyen.
Det har å ena sidan levererat en hel del av vad han önskade.

Merz drev på hårdast av alla för att EU måste böja sig för Donald Trumps krav och gå med på en usel handelsuppgörelse i hopp om att då vinna stabilitet i ekonomin.
Tyskland är huvudskälet till att EU inte ställde krav på Israel trots övervåldet mot palestinierna.
Von der Leyen har ägnat året åt precis vad Merz kampanjat för, att rensa bort vad han kallar ”byråkratiska bördor för företagen.”
Merz´ krav på att ta bort EU-förbud på nya fossilbilar efter 2035 vann gehör efter mycket tjat.

Men Merz också gått på pumpen. Hans krav att EU skulle ta ryskt kapital placerat i Belgien för att ge till Ukraina stoppades. Merz ville varken höra vad internationell lag sa om åtgärden eller lyssna på Belgiens regering utan skällde helt enkelt ut den som sa emot honom.
Och Europaparlamentets talman Roberta Metsola fick en utskällning för att hon ”inte höll ordning på sitt folk” när EU-parlamentarikernas majoritet gick emot Merz´ vilja om ”byråkratiska” EU-regler.

Å andra sidan, ur europeiskt perspektiv kan hans resultat inte riktigt kallas framgångar. Att skälla ut folkvalda som röstar ”fel” är ett sätt att förlora stöd. Att ge sig på ett mindre land (Belgien) likaså.
Handelsuppgörelsen med Trump har inte gett EU någon stabilitet.
Att riva upp och försena EU-lagar i stor hast och utan tid för utvärdering, leder till osäkerhet i europeiskt näringsliv om vad de borde investera i.
Inte ens hans egen bilindustri håller fast i fossilbilarna utan byter fot och har till slut tagit upp kampen om elbils-marknaden eftersom det visade sig att det är där kunderna finns. Merz´ fajt för fossilbilens överlevnad var feltänkt.

Men nytt år, nya tag.
För att klara att leda Europa, fastslår statsvetarna Lisbeth Aggestam och Adrian Hyde-Price i en Sieps-rapport, måste Tyskland bland annat kunna leverera en tydlig strategi och mål, liksom ekonomisk slagkraft.

Merz bjöd oss här i januari både på strategi och mål i två linjetal (i Davos och inför Bundestag).
För Tyskland och Europa i en värld ”där vindarna blåser hårt” anger han två mål:
Att göra Tyskland ekonomiskt starkt och Europa till ”en nyckelspelare i global politik ekonomiskt och särskilt i försvar.”
Och det sista målet, förklarar han, kräver att Europa blir ekonomiskt starkt.

Några geopolitiska insikter får vi inte i Merz´ linjetal förutom i korta nyckelord – Ryssland aggressivt, Kina strategiskt – medan resten av världen är helt frånvarande. Idén att EU ska bli en global spelare fördjupas inte.
Det är inte så konstigt. Tyskland är ett land som rätt mycket har saknat utrikespolitik sedan andra världskriget. Vissa säger att Berlin bara kopierat amerikansk utrikespolitik, andra att man fört en ”undvikandeskapets utrikespolitik.”
Geopolitik är inte en tysk gren.

Tyskland har ägnat sig åt ekonomi istället och envist låtsats att detta har inget med politik att göra – med resultat att landet byggt in sig i politiska beroenden via rysk energi, kinesisk import och amerikansk marknad.

USA nämns självklart i Merz´ bägge linjetal men någon genomtänkt diskussion får vi inte heller om den ekonomiska och försvarsmässiga utmaning som USA har ställt Europa inför. Merz förklarar optimistiskt USA som Europas fortsatta allierade, Nato som den bästa garantin för fred och den transatlantiska länken som vägen fram i denna nya, oroliga värld.
Därmed hamnar han steget efter de flesta andra europeiska politiker som efter Grönlands-spektaklet rätt mycket slutat att låtsas som om världen fortfarande fungerar normalt.
Att vara steget efter är inget bra ställe för den som vill leda.

Inte ens Merz kan helt bortse från att Trumps hot mot Grönland grundligt skiftat attityderna i Europa.
Inför Bundestag smyger sig ett annat budskap in i hans tal. Han vill ge EU äran för att Trump skulle ha backat från Grönland:
”Under de senaste veckorna och månaderna har vi – åtminstone har jag känt så – kanske för första gången med egna ögon sett att vi (EU) kan vara en kraft, just på grund av de värderingar vi vägrar att överge.
”Jag går ännu längre, baserat på de senaste dagarnas och veckornas möten: vi har kunnat uppleva något av glädjen i självrespekt. Låt oss göra något av detta nyväckta självförtroende bland européer, kära kollegor!”

Merz är ny i europeisk politik. Kanske var det faktiskt första gången han upplevde känslan av europeisk enighet. Att han för första gången känner självrespekt är lite läskigt, låt oss hoppas att det är en olycklig formulering.
Han misströstar märkligt nog ändå inte om USA vars uppförande han kallar för ”några irritationsmoment.”

Då har vi sammanfattningsvis bristande problembild, otydligt mål och avsaknad av strategi för att nå eventuella mål. På punkten tydlig strategi och mål, vilket statsvetarna anser är nödvändigt för att kunna leda Europa, får Friedrich Merz underkänt.

Sieps-rapporten ger däremot Merz godkänt för ekonomisk slagkraft. Det är också hans huvudfokus.
På hemmaplan har han öppnat för Tyskland att äntligen börja bidra till en europeisk återhämtning genom att lossa tumskruvarna som lagen om ”skuldbroms” var och genom att anslå flera hundratals miljarder i investeringar och i försvar.
Poäng för det.

För Europa, dock…Friedrich Merz är (med egna ord) inriktad på tysk återhämtning. Hans agerande hittills i Bryssel har också handlat om att specifikt skydda tysk industri utan något större intresse för ett europeiskt perspektiv.
Detsamma gäller försvaret, där Tyskland motsatt sig att det skulle kunna ingå i en gemensam europeisk planering. Tyskland upprustar tyskt försvar efter tyska behov, sedan får vi se om det kan vara till nytta för Europa också.
Inom försvarsindustri är det likaså tyskar för Tyskland. Merz´ regering har lagt i byrålådan ett långt avancerat program för att bygga stridsflyg med Frankrike och Spanien, eftersom man inte kunde acceptera att den betydligt mer erfarna franska sidan tog ledningen i konstruktionen.

Den som vill leda Europa, kan inte tänka så smått.

Ett helt nytt Merz-initiativ på det ekonomiska området väntas om ett par veckor när EU-ledarna till ett informellt toppmöte för att prata konkurrenskraft och hur EU kan bli ekonomiskt starkare (på Merz´ initiativ, säger han själv). Här skulle ju den uteblivna strategin kunna dyka upp.
Tillsammans med Italiens Giulia Meloni planerar han att lägga fram ett paket med förslag varav en del har läckt:
* EU borde införa en spärr på lagstiftning,
* EU borde ta bort mer byråkratiska regler,
* Tillåta storbolag att skapas även om det minskar konkurrensen,
* EU borde bygga upp en kapitalmarknad

Den sista punkten är intressant för Tyskland har hittills stått i vägen för alla EUs försök om kapitalmarknad. I övrigt låter det väl en smula som om paret önskade sig att EU blev mer som USA.
Duon förstärkte det intrycket vid en presskonferens i Rom genom att också sluta en försvarsöverenskommelse vilken sägs gå ut på att förstärka Nato.

Listan ger oss förklaringen till varför Friedrich Merz valt bort den tyska traditionen i EU-politik att vända sig till Frankrike för gemensamma utspel.
Frankrike skulle nämligen inte gilla idén att ge fritt fram till näringslivet i allmänhet och storbolagen i synnerhet utan samhällelig kontroll. Och en fransk regering skulle inte skriva under på att ”stärka Nato” när amerikanerna ju säger nej till en europeisk gren av Nato.

Merz väljer en annan parhäst än Frankrike, han väljer en regeringschef som gillar hans önskemål. Kanske hoppas han att det ska bli lättare att på så vis genomföra hans idéer i Europa utan mothugg.
Det rimmar med hur han har agerat under sitt första halvår vid makten.

Då avslöjar han sin brist på kunskap om hur EU har fungerat i alla år.
Den tysk-franska motorn har varit effektiv men inte för att Tyskland och Frankrike brukar vara överens. Tvärtom har den varit effektiv för att de INTE brukar vara överens.
Det innebär att när Tyskland och Frankrike ändå har lyckats kompromissa, då är chansen hög för att övriga EU ska nicka medhåll och vilja genomföra förslagen.

Det finns ännu ett avgörande krav för den som hoppas kunna leda Europa. Aggestam och Hyde-Price förklarar i sin Sieps-studie:
”Ledarskap är en relationell social roll som uppstår genom interaktion mellan ledare och följare. Till skillnad från dominans, så är det (ledarskapet) beroende av övertalning och att man lyfter syften som man delar snarare än tvång.”

Tufft men sant, ledarskap i Europa måste vara samarbetsinriktat till sin karaktär. Annars mopsar sig mindre länder och Europaparlamentet drar i bromsen.
Kanske kommer Friedrich Merz upptäcka det och lära sig hur man leder.
Det vore bra för Europa