EU-chefen föreslår EU bli en hårdför stormakt

Von der Leyen bryter mot alla regler och skissar upp det framtida EU som en stormakt, vid sidan om USA och Kina.
Det borde bli en handgranat i den pågående EU-kakafonin.

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen höll just ett provokativt linjetal till EU-ambassadörerna på hembesök.
Och varför inte?
USAs och Israels anfall mot Iran som utlöst enorma konsekvenser för Mellanöstern lär dra Europa med sig i ett omskakande tumult. Oljepriset är bara början men illa nog.
Att EU då inte lyckas samla sig till någon begriplig reaktion, någon gemensam respons, öppnar för kaxigast i gänget att försöka gripa tyglarna.

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz vill gärna leda Europa men han har precis diskvalificerat sig själv genom sitt pinsamma uppförande bredvid Trump i Vita Huset.
Frankrikes president Emmanuel Macron lyckas inte samla andra kring sig. Italiens Giorgia Meloni är själv illa ute. Keir Starmer verkar vara på fallrepet och Natochefen Mark Rutte är så avskydd att han avskriver sig själv.

Ursula von der Leyen har inte mandat att leda i utrikespolitik men det har hon struntat i förut. Hon har drivit på för Ukraina, stöttat Israel mot palestinierna utan att ha EU-ländernas uppbackning, oombedd skickat en EU-deltagare till Trumps egen FN-konkurrent Bored of peace, och har nu tillbringat helgen med att ringa Gulfstaterna och lova dem EUs stöd.

Alla EU-regeringar och ledamöter i EU-parlamentet vet att hon saknar mandat att uttala sig och att lova saker i EUs namn men omvärlden verkar inte märka det.
Kritiken växer internt men då växlar hon upp.
Inför EUs ambassadörer världen över på hembesök, höll hon idag ett linjetal där hon går mycket långt och utmanar sina uppdragsgivare EU-regeringarna.

Alla vet att den regelbaserade världsordningen är borta men Von der Leyen tog det nu steget längre och förklarar frankt att EU kan inte ta något ansvar för den:
”Vi kan inte längre vara den gamla ordningens väktare… vi måste bygga en egen europeisk väg och hitta nya sätt att samarbeta med våra partners.”

Hon sågar därefter EUs utrikespolitik eller som hon kallar det, ser ”nyktert och hårt” på om den alls fungerar:
”Vi måste se… om systemet som vi byggt – med alla sin välmenande försök till samförstånd och kompromiss – är mer till hjälp eller hinder för vår trovärdighet som geopolitisk aktör.

Detta är en tuff diskussion, medger hon, men om andra delar hennes åsikt att ”EU behöver en mer realistisk och intresse-driven utrikespolitik,” så måste den debatten föras.

I det fortsatta talet slår hon fast att säkerhet måste vara EUs första och största prioritet och här upprepar hon franske presidenten Macrons åsikt att om ”EU ska vara fritt så måste andra frukta EU.”
Von der Leyen säger:
”Europa måste kunna utstråla makt – för att avskräcka, för att bemöta och för att öka vårt inflytande.”

Hon sopar sedan bort Nato från banan. Hon målar upp en militär framtid som består av en stor försvarsfond (SAFE) och försvarssamarbeten med pålitliga partners som Kanada och Australien men även Indien nämns.
”Vår union har aldrig gått in för det här slags försvarssamarbete förut. Några kanske tycker att vi lämnar vår ”comfort zone” här, andra att vi borde hålla oss till vad som sker vid våra gränser.”
men inte Ursula.
Världen förändras snabbt nu och hon tänker åka med.

Det EU hon skissar upp i talet, är inte en union som försöker klara sig så gott man kan undan stormakternas strid.
Hon vill att EU blir en stormakt i världen, vid sidan om USA och Kina.
Detta är inte en ambition som någon annan vågat eller velat lansera.

Genomgående i hennes tal är för övrigt att USA inte omnämns. Inte som ansvarig för att världsordningen rivits upp, inte som ansvarig för de vilda konsekvenser som Iran-kriget ger, inte som en allierad – vare sig militärt eller kommersiellt.
Det kan ju vara en slump.
Eller inte.

Von der Leyen och EU-kommissionen sköter inte EUs utrikespolitik. Hon är en tjänsteman som inte har mandat att hantera dessa frågor.
EUs utrikestjänst sitter på ministerrådet bland regeringsföreträdare och leds av en ”utrikesminister” Kaja Kallas som visserligen också är kommissionär men som i utrikespolitik svarar inför EU-regeringarna, inte sin ordförande.
Strikt taget borde Kaja Kallas ha hållit talet till EU-ambassadörerna.
Skulle någon från EU ringa Gulfstaterna under en kris för att lova stöd, så vore det definitivt också Kallas´ jobb… efter att ha samrått med EU-regeringarna.
Inte med sin ordförande.

Ursula von der Leyen har redan tidigare kunnat engagera sig ganska djupt i utrikespolitiska ärenden men då alltid via sitt eget revir – en budget som innehåller (försvars-) industristöd och bistånd, t ex.
Den här gången har hon klivit över alla tänkta gränser.

Men någon måste kanske höja sin röst när EU-ledarna visar sig oförmögna?