Impotent och tondöv – ett EU lett av Tyskland?

Ett impotent EU famlar i ännu en kris som Trump utlöst och Europas wanna-be ledare Friedrich Merz
visar sig igen fullständigt tondöv.

Självklart ser EU impotent ut inför Trumps senaste lekstuga, Irankriget.
Allt annat vore märkligt inför ett så huvudlöst spektakel.

EU-ländernas militärt allierade USA har alltså under pågående förhandlingar, utan krigsförklaring, angripit Iran militärt tillsammans med Israel.
Utan något egentligt skäl – Trump och hans ministrar byter anledning varje gång man frågar.
Utan att ens ringa de europeiska ledarna och förvarna.
Inte Venezuela i den hemisfär som USA anser sig ha rätt till utan Iran, ett stort land i Europas närhet trots att krig i Mellanöstern alltid ger direkta effekter i närliggande Europa.

De effekterna för EUs del brukar vara fler flyktingar och högre energipriser liksom hindrade varutransporter via fartyg (alltså, 80 procent av alla varutransporter) och – en detalj men viktig för att det är dags för vårsådden – sjukt höga gödselpriser.

En kort sammanfattning blir då att USAs ledning pissar inte bara på internationell lag, mänskliga hänsyn till invånarna i Iran såväl som i övriga Mellanöstern, sina arabiska investerares affärsintressen, rationella övervägande av amerikanska behov men också sina trogna vapendragare i Europa.

Enskilda europeiska ledare – om de ledde fria länder – skulle rimligen protestera.
Bara Spanien har gjort det utan att darra på rösten.
Frankrikes president Macron har valt å ena sidan, å andra sidan.
Storbritanniens Keir Starmer råkade lägga avstånd till USAs inledande anfall (genom historien med Diego Garcia) men har hämtat upp sig genom att låta brittiska stridsflyg delta i ”defensiva” aktioner.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz är den europeiska ledare som tydligast ursäktat USAs och Israels bombningar. Han ”vill inte diskutera frågan om internationell lag för detta är inte ett tillfälle att mästra våra partners och allierade.”

Kristerssons regering fruktar sin största fasa – en flyktingström – eller nästan lika illa – en energikris men drömmer inte om att protestera mot USAs och Israels tilltag.
Båda delar är annars det stoff som valförluster vävs av – och det är fler regeringar än den svenska som fruktar att få betala med makten.

Så EU-ländernas ledare ser sig uppenbart inte som fria, i relation till USA. Annars skulle de ha bråkat, hotat med handelskrig, stängt ner de cirka 40 amerikanska militärbaserna i Europa som gör det lätt för dem att angripa Iran…

Vad som då återstår för att rädda europeiska ledares ansikte, blir mest meningslösa gester:
* Tyskland, Frankrikes och Storbritanniens ledare gjorde tidigt ett gemensamt uttalande – utan minsta antydan till kritik mot USA (desto mer mot den anfallne, Iran, som uppmanades att inte ”eskalera”), utan att nämna de svårigheter kriget landar dem själva i.
* EUs utrikesministrar överlade och flera av dem lovade sedan ädelt att skicka krigsfartyg till Cypern – vilket enligt Cypern inte behövs för att man tydligen inte betraktar några iranska drönare riktade mot en brittisk militärbas, som ett krigshot.
* EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som aldrig missar att utnyttja en kris tillbringade helgen med att ringa upp alla arabiska ledare hon känner – oklart varför och lika oklart varför hon?, som inte är EUs företrädare i utrikespolitik.

Om EU ser impotent ut, så är det ändå inget mot vad Tysklands förbundskansler Friedrich Merz gör – han som ändå upprepat förklarat (och det började han med redan innan han tillträdde som förbundskansler i maj förra året) att han tänker leda Europa.
Men nu fick vi se TV-bilder av förbundskansler Merz i Vita Huset som tyst tittar bort medan president Trump oemotsagt kan tala illa om Storbritannien och deras premiärminister Keir Starmer (”Ingen Churchill precis”) och hotar EU-medlemmen Spanien (”de är förfärliga. Jag har sagt ifrån att vi ska bryta alla kontakter med Spanien, all handel…”)

Protestera till Trump över Irankriget?
Inte Merz.

Tysk press som i förväg stolt rapporterat Friedrich Merz´ egna ord om att han skulle ”tala för hela Europa” vid sitt besök i Vita Huset, drar slutsatsen efteråt att tyske förbundskanslern inte fick med sig någonting från mötet.
Om Iran? Trump tittade uttråkat bort när Merz insisterade på att de två skulle diskutera vad som ska hända EFTER kriget.
Om Ukraina? Trump avbröt Merz för att klaga över att Ukraina har han inte tid med, Iran tar upp hans tid och förresten är det jäkla kriget Bidens fel.
Om handel med EU?
Den punkten var allra viktigast för Merz, han ville ha en försäkran att USAs strafftullar inte ska bli högre sedan USAs högsta domstol förklarat Trump-tullarna för olagliga. Men Trump ville inte alls prata om den förödmjukande upplevelsen, han skickade Merz vidare till sina underhuggare.

Merz har efter sitt Washington-besök tagit stryk i tysk press.
Europeisk press är inte hyggliga heller.
Någon ledare för Europa, visade han sig inte att vara.

Beviset för det kom kanske när förbundskansler Merz till slut bröt sin tystnad inför Trumps tirader men bara för att ge Trump rätt att klaga på Spanien genom att bedyra att han, Merz, pressar Spanien att lägga mer pengar på att upprusta försvaret som en god Nato-medlem.

Och tacken för att Merz var en lydig pojke, kom två dagar efter besöket. Tyskland har tjatat på USA att göra undantag i de enda sanktioner som USA har lagt på rysk olja – på de statsägda oljebolagen Rosneft och Lukoil.
Merz vann i vintras en respit på sex månader utan amerikanska sanktioner på Rosnefts tyska dotterbolag. Den här gången skänktes han sex månaders undantag igen.
Offentlig förödmjukelse visserligen och ett gynnande av rysk olja (sorry Ukraina) men!, en tysk fördel vunnen.
Någon ledare för Europa blir han inte.

Inte för att EU skulle ha sett väldigt annorlunda ut med ett annat uppträdande från Merz eller från någon annan regeringschef heller.
EU ser impotent ut för att det är det, helt oförberett på det våldsamma geopolitiska spel som stormakterna har utlöst.

EU har byggts som ett verktyg för internt samarbete – inte som en allians mot externa attacker.
Just nu famlar EU för man har än så länge inte hittat en ny form som duger i denna nya värld.

I den utbredda fogligheten inför USA poppar ändå några tecken på opposition upp som små vårtecken…
* Europaparlamentet godkänner inte handelsavtalet med USA så länge USA inte kan visa att det är lagligt,
* Spanien tar ton mot Trumps krig – och de andra blir tvungna att ställa upp när Trump hotar Spanien, liksom de var tvungna att sluta upp bakom Danmark över Grönland,
* EUs utrikesministrar drar ändå gränsen vid att stödja den amerikanska idén om att tillsätta nästa Iran-regim,

…men ännu har EU inte hittat rätt metoder för att sätta kraft bakom orden, skulle de vilja våga sig på att ta avstånd från Trumps USA.
Deras impotens går inte att dölja.