Polen ut och Danmark in som EU-ordförande – i ett läge när EU behöver sätta sig i respekt utåt men när också EUs små länder behöver sätta sig i respekt inåt.
För omvärlden är det en detalj som flyter förbi. Men för de inblandade regeringarna är det en stor sak att vara EU-ordförande under ett halvår.
Allra mest hoppas man att inte göra bort sig.
Sverige gjorde starkt ifrån sig under ett halvår våren 2023 när lagförslagen stod som spön i backen (ny EU-kommission, nytt EU-parlament på ingående, mycket att stöka undan först). Det blev många hurrarop när den ena lagen efter den andra nådde i mål.
Regeringens vinnande koncept var att så mycket som möjligt hålla sig ur vägen för ett rutinerat diplomatgäng av svenskar i Bryssel och det funkade… utom fläckvis när t ex jordbruksminister Peter Kullgren röstade emot kompromissförslag på klimatområdet som hans egen regering arbetat fram.
Ungern skämde ut sig inledningsvis när premiärminister Orban seglade under falsk flagg (”Som EU-rådets ordförande reser jag nu till Moskva och diskuterar fred med Putin”) men lät i övrigt det ungerska teamet i Bryssel arbeta vilket gav hyggliga resultat, mätt i antal EU-kompromisser.
Polen körde lite aggressivt ”vi vet bäst-”linjen, parat med favoriten ”Polen är ett stort land i EU” och premiärminister Donald Tusk kunde inte låta bli att i slutsekunden på en presskonferens meddela att det var HAN som förändrat Europas inställning till världen:
”Vet ni hur svårt det var att förändra paradigmen? Denna europeiska naivitet?”
I själva verket utgjorde Tusk själv tidvis problem för EU, bland annat genom att ta en illegal lag om att kasta ut asylsökande utan prövning och genom att ta strid med Ukraina om deras livsmedelsexport.
Så väldigt många resultat fick kanske inte Polen men det politiska läget är knepigare i EU i vår och han la ner mycket tid på en valkampanj med påföljande misstroendeomröstning.
Danmark ser ut att bli något annat. Fortfarande rader av internationella kriser och interna tvister men en stabil dansk regering, fylld av EU-vänner och inget distraherande val före september 2026.
I den socialdemokratiska statsministern Mette Frederiksen har EU fått den första nordiska regeringschef som INTE driver att EU måste kosta så lite som möjligt.
”Först måste vi se vilka uppgifter vi vill att EU ska klara, sedan kan vi prata om vad det får kosta,” är hennes klara åsikt.
Väl tajmat eftersom förslaget till EUs nästa sjuårs-budget kommer i dagarna och ska börja förhandlas under danskt ordförandeskap.
I regeringen Frederiksen har vi landet som faktiskt spenderar på Ukraina – mätt i BNP per capita ger man näst mest av alla världens länder på Ukraina. Med ett Ukraina-stöd på 2,577 procent av BNP slår Danmark Tyskland, Frankrike, Sverige (1,293 proc) och USA. (Bara Estland ger mer.)
I regeringen Frederiksen har vi också landet som faktiskt satsar på klimatet. Danmark har satt sig ett ambitiösare mål än EUs minus 55 procent utsläpp för år 2030. Danmark satsar på minus 70 procent och är för tillfället på väg att överträffa det.
Bland de mer anmärkningsvärda insatserna är ett handslag mellan jordbruket (Danmarks stora utsläppare), miljörörelsen och regeringen – om att ersätta jordbruk med nyplanterad skog, kraftigt öka våtmarken och världens första nationella klimatskatt på jordbruket.
”Jag är lite bekymrad för att klimatet har ramlat nedåt på EUs agenda,” sa Frederiksen före juni månads EU-toppmöte (vilket kan ha något med EU-ordförande Polen att göra).
I Danmark har vi förstås också en regering som är starkt negativ till invandring och gärna driver frågan i EU.
Frederiksen har inte inväntat ordförandeskapet för det. Sedan ett par år samlar hon och Italiens premiärminister Meloni en liten grupp likasinnade för att prata ihop sig om anti-invandring före EU-toppmöten. Den gruppen är så välbefolkad nu att regeringscheferna måste tränga sig in (senast kom Friedrich Merz).
Men gruppen har inte åstadkommit något sedan en kortlivad lycklig stund vintern 2023 när de alla hoppades kunna imitera Melonis parkerande av asylsökande i Albanien. Melonis försök visade sig olagligt och extremt dyrt så alla famlar fortfarande lika vilset efter en lösning.
Frederiksen har inte bara gjort sig central bland de invandringsfientliga, hon har också satt sig i respekt när det gäller försvarsfrågor.
När franske presidenten Emmanuel Macron under våren började samla likasinnade för att informellt diskutera EU och försvar, så var Mette Frederiksen en självklar deltagare bland de elva utvalda.
Den stora utmaningen för Mette Frederiksen kan annars bli just att släppas fram till rummen där de verkliga besluten fattas.
På senare tid har EUs stora länder – Frankrike, Tyskland och Italien – gjort utspel i internationella kretsar ( t ex G7 och Nato) utan att diskutera med det samlade EU först.
Tiderna är osäkra, Europa hotas på olika sätt av tre stormakter och möjligen anser de stora länderna att det helt enkelt inte finns tid att höra alla EU-länder.
Men om någon ledare från ett litet EU-land ska klara att åtminstone bromsa in Emmanuel Macron, Friedrich Merz och Giorgia Meloni – och kräva utrymme för samtal mellan alla 27 länder innan EU-positioner läggs fast – så är det kanske den kyliga och bestämda danska statsminister Mette Frederiksen.