Hemmapubliken må vara svårflörtad men för Europa levererar Tysklands nye förbundskansler Merz vad man hoppats på – med välkomna nyheter från Paris.
De hade något i rockärmen, franske presidenten Emmanuel Macron och tyske förbundskanslern Friedrich Merz, till hans första statsbesök som förstås gick till Paris:
De ska sätta upp ett fransk-tyskt försvars- och säkerhetsråd.
Ett råd som ska mötas regelbundet för att leverera ”operationella och strategiska svar på gemensamma strategiska utmaningar.”
Helt rätt fokusområde alltså, för den klassiska fransk-tyska motorn som brukar ratta EU-vagnen mot framtiden. Det är sen gammalt, att om inte Tyskland och Frankrike är eniga om att gå framåt så händer inget i EU.
Med Merz´ föregångare Olaf Scholz hackade den motorn mer än lovligt när Scholz ständigt värjde sig för pigga, franska idéer för att landa i sin favoritgren; att göra så lite som möjligt.
I Tyskland är förbundskanslern inte särskilt populär, man påminner man sig att Friedrich Merz är impulsiv, lättretlig och har en skarp tunga. Vissa i hans eget parti undrar vad som hände med vallöftet att försvara skuldbromsen och kan man lita på att han slår ner på invandringen som han sagt han ska?
Socialdemokraterna som han bildat koalition med, lät medlemmarna rösta om regeringsprogrammet och fick bara ett svagt ja. Tyska koalitioner har en förmåga att förlama en förbundskansler politiskt.
Men för européer är det betryggande när förbundskansler Merz låter som president Macron istället för som passive Scholz eller foten-på-bromsen-Angela Merkel.
Friedrich Merz undrar högt om Nato kanske måste ersättas, hävdar att Europa måste bli självständigt från USA och kallar Putins krig i Ukraina för ett krig mot hela den europeiska politiska ordningen.
I Paris talade Merz om en omstart och förnyelse av den fransk-tyska motorn.
Fast sedan lägger han förstås till – och det gjorde han i Paris – att europeiska soldater i Ukraina för att garantera en fred låter bra men aldrig utan amerikanskt militärt stöd.
Och att frigöra Europa från USA är en prioritet men relationerna med USA är viktiga och måste värnas.
På hemmaplan har han satt upp ett första tyskt nationellt säkerhetsråd, plockat in tyska EU-veteraner i kansliet och har kunnat tillsätta utrikesministerposten med en trogen allierad CDUare och han har en Ukraina-lojal hök som försvarsminister i socialdemokraten Boris Pistorius.
Framförallt lyckades Merz redan innan han blev förbundskansler, med hjälp av socialdemokrater och de gröna, att ta sig förbi Tysklands konstitutionella skuldbroms och bryta loss många miljarder för både försvar och infrastruktur.
Allt detta är ljuv musik i europeiska öron.
Friedrich Merzs hela program de första veckorna handlar för övrigt om utrikespolitik. Paris och Warsawa på första dagen samt ett telefonsamtal med Donald Trump för att sedan vidare till Bryssel för ett möte med rådsordförande Antonio Costa och kommissionsordförande Ursula von der Leyen… som han för övrigt lär prata i telefon med flera gånger i veckan.
Nu har vi alltså fått ett aktivt Tyskland, ett Tyskland med åsikter, ett Tyskland som rustar militärt.
Lite ovant känns det allt.