Norska högerpopulistledaren Sylvi Listhaug varnade för ”den svenske situationen” i valet utan att nå regeringsmakten.
Svenske partier som förbereder sig för valet om ett år har också många varnande lärdomar att dra av ”den norske politiske situtation” som ledde fram till valresultatet i måndags.
Den viktigaste varningen till alla partier är att väljare numera byter parti som de byter skjorta. Den gamla partilojaliteten gäller inte längre, inte ens för mångåriga statsbärande partier.
I norska kommunvalet för två år sedan ökade stödet för Moderaternas broderparti Höyre kraftigt och partiet blev största parti. I veckans val nära nog halverades väljarstödet för Höyre.
I december hade opinionssiffrorna rasat till 14 procent för regerande Arbeiderpartiet och kuppförsök planerades för att avsätta Jonas Gahr Støre som partiledare och statsminister. Men det misslyckades. Strax före midnatt på måndagskvällen klev Støre upp på scenen i Folkets Hus inför jublande partiaktivister. Han gnuggade in sin revansch om och om igen i sitt segertal. ”Från 14 till 28 procent! Det är enkelt att vinna ett val. Det är en helt annan sak att bli omvald!”
Men det finns så många fler hotfulla och positiva lärdomar att dra:
+ Mest skrämmande för Ulf Kristersson och Moderaterna är Höyres katastrofval.
Partiledaren Erna Solberg pekade själv på hur partiet i valet ”havnet i skvis mellom Ap og Frp”. När Fremskridspartiet gick förbi Höyre i mätningarna pekade Arbeiderpartiet ut Frp som sin huvudmotståndare. Och Frp:s ledare Sylvi Listhaug klämde till ytterligare med kravet att största borgerliga parti ska tillsätta statsminister om högerblocket vinner valet.
Många borgerliga väljare som inte vill vara med och rösta fram högerpopulistiska Listhaug till regeringschef valde i stället att lägga sin röst på Jonas Gahr Støre. Med följd att liberale Venstre hamnade under 4-procentsspärren och inte fick vara med och dela på utjämningsmandaten.
Moderaterna känner säkerligen igen fenomenet. Partiet backade stort i Stockholm i senaste valet när så kallade ”Magdamoderater” röstade på S för att de ogillade partiets samarbete med Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna är redan större än Moderaterna i opinionsmätningarna. Socialdemokraterna pekade redan inför EU-valet i fjol ut SD som sin huvudmotståndare. Och Jimmie Åkesson har börjat tala om att han siktar på statsministerposten om SD blir största parti i högerblocket i valet nästa år, som i en intervju i SvD under Almedalsveckan:
Blir SD största parti bland de borgerliga partierna efter riksdagsvalet 2026 ska statsministerposten också innehas av en sverigedemokrat, säger han.
– Det är rimligt.
Sannolikheten är stor att antalet ”Magdamoderater” ökar i nästa val om SD fortsätter ha högre opinionssiffror än M.
+ För Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson blir då den självklara varningen att inte likt Listhaug skrämma bort borgerliga väljare genom att kräva statsministerposten redan före valet.
+ För hela Tidöregeringen inklusive SD är utrikes- och säkerhetspolitikens stora betydelse för norska valet skrämmande. S-regeringens väljarstöd lyfte kraftigt efter att tidigare Natochefen Jens Stoltenberg klev in i regeringen som finansminister efter Senterpartiets avhopp. Tillsammans med Jonas Gahr Störe som tidigare varit utrikesminister och nuvarande utrikesminister Esper Barth Eide har S-regeringen framstått som erfaren och enad aktör i den dramatiska interntionella politiken.
Ulf Kristersson har i stället tillsatt oerfarna utrikesministrar som svajat under Israels krig i Gaza och KD-ledaren Ebba Busch öppet ifrågasatt regeringens politik påhejad av Alice Teodorescu Måwe. Israels regering har utnyttjat splittringen och spridit stöduttalandena av Busch.
Samtidigt har statsminister Kristersson legat lågt i stället för att klargöra regeringens linje. Medan Jimmie Åkesson idiotförklarade regeringens utrikespolitik.
+ För Socialdemokraterna är Höyres nederlag en påminnelse om vad som hände inför valet 2010 då S i opposition med Mona Sahlin som partiledare ledde stort och statsvetarprofessor Sören Homberg redan tre år före valet förutspådde att ”regeringen Reinfeldt är rökt”.
När finanskrisen slog till agerade Reinfeldtregeringen med räddningspaket för banksektorn i likhet med andra europeiska länder. Väljarförtroendet ökade för Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg som framstod som de var aktiva mot krisen.
Magdalena Andersson kan glädja sig åt att Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson suttit på händerna under tre års lågkonjunktur, sjunkande reallöner och stigande arbetslöshet.
+ För Centerpartiet är norska Senterpartiets total genomklappning i valet – mer än halvering från 13,5 till 5,6 procent – en varning om vad som händer när väljarna inte vet vilken sida partiet står på.
Senterpartiet bildade en koalitionsregering med Arbeiderpartiet efter valet 2021. Men efter många konflikter, ministeravhopp och populistiska krav på återställare av sammanslagningar av kommuner och regioner lämnade partiet regeringen efter en tvist om EU:s energilagar.
Senerledaren Trygve Slagsvold Vedum försäkrade visserligen i valrörelsen att han skulle se till att Fremskridspartiet inte fick någon makt. Men många väljare har ändå lämnat partiet efter att partiet tydligt visat sig ha svårt att samarbeta med Arbeiderpartiet.
I Sverige fick Muharrem Demirok avgå som Centerledare bland för att han ville att partiet skulle lova stödja Magdalena Andersson som statsminister. Efterträdaren Anna-Karin Hatt undviker att ta ställning och med hennes bakgrund som friskolelobbyst kan väljare tveka om vilken sida hon vill att C ska ställa sig om det blir ett vågmästarparti efter valet.
+ För Liberalerna är broderpartiet Venstres tillbakagång under 4-procentsstrecket en bekräftelse på mardrömmen som riskerar förverkligas.
När Liberalerna i höst ska avgöra om partiets ska riva av plåstret och öppna för att sitta i en regering med SD kan ännu fler väljare vända partiet ryggen likt det som hände Venstre.
+ För Socialdemokraterna är Arbeiderpartiets historiska uppgång efter Senterpartiets avhopp från regeringen en lärdom om att interna konflikter tolkas som regeringsoduglighet av väljarna. Medan en enpartiregering, om än minoritetsregering, som framstår som enad och får igenom uppgörelser med andra partier framstår som svag.
+ Norska Miljöpartiet, MDG, lyckades för första gången nå över 4-procentsgränsen i valet. Enligt norska politiska analytiker för att partiet drivit en effektiv kampanj med budskapet att en röst på MDG är en röst på Jonas Gahr Støre för att göra honom grönare. Utan krav på ministerposter i en S-ledd regering.
Svenska Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar hyllades internt när partiet 2021 fällde Stefan Löfvens regering. Hon har inför nästa års val hotat upprepa bravaden om inte Vänsterpartiet får ministerposter i en S-ledd regering.
Men om Vänsterpartiet driver misstroendehotet i valrörelsen i stället för vilken politik man vill ha när Tidöregeringen röstats bort kan väljarna tolka det som att en röst på V kan leda till regeringskriser som slutar i en SD-regering.
+ S-regeringen i Norge har fortsatt driva på för fortsatt ökning av olje- och gasutvinning trots anklagelser om att landet är en ”girig krigsprofitör”. Men väljarstödet för politiken är stort och i valrörelsen har de tre ”vänsterpartierna” – Sosialistisk Venstre, Röd och Miljöpartiet – inte ställt några ultimatum om att deras motstånd mot fossilpolitiken ska leda till förändrad politik för att de ska stödja en S-regering. Till skillnad från valet 2021 då Miljöpartiet gick till val på krav på stopp för oljeutvinning inom 15 år.
När Arbeiderpartiet nu efter valet måste ha stöd av samtliga tre vänsterpartierna för att kunna regera landet kan de ta upp kraven från sina partiprogram för att kräva förändrad energipolitik. De kommande veckornas regeringsförhandlingar kommer att visa om de tre partierna är beredda att ta strid för sin klimatkrav.
Medan svenska Miljöpartiet med sitt hot om att riva upp en energiuppgörelse mellan S och Tidöregeringen ger de borgerliga partierna argument i valrörelsen för att Magdalena Andersson inte kommer att kunna få ihop ett regeringsunderlag.
”Om det görs några uppgörelser med Tidöregeringen så känner vi oss inte uppbundna av dem. Vi kommer att arbeta för att det inte ska bli någon ny kärnkraft”, säger språkröret Daniel Helldén.
+ Till slut är norska valet också en lärdom för näringslivslobbyisterna när de ska bestämma hur de ska använda sina miljarder för att bli vinnare på valet nästa år.
I Norge satsade näringslivet miljoner på Kristelig folkeparti. Aftenpostens analytiker konstaterar:
”En del næringslivsfolk trodde de kunne berge et borgerlig flertall og kutt i formuesskatten hvis de ga nok penger til KrF. Det må kalles en feilinvestering.”
Kristelig folkeparti nådde visserligen över 4-procentsspärren, men högerblocket förlorade valet och förmögenhetsskatten lär ligga kvar.
I Sverige satsade näringslivet i förra valet framgångsrikt på att få Sverigedemokraterna att ändra åsikt om privatiseringen av skolor och övriga välfärdssektor. Wallenberg, Axson Johnson m fl kunde glädja sig åt en borgerlig majoritet som säkrade deras lättjänta vinster från skattefinansierad verksamhet.
Men när opinionssiffrorna nu så tydligt pekar mot ett regeringsskifte kanske även näringslivshöjdarna bör ta lärdom av det norska valet och undvika att framstå som förlorare och motståndare till nästa regering. En omriktning av lobbyverksamheten mot att försöka påverka de nuvarande oppositionspartierna och försöka visa att man vill samarbeta med dem kan bli lönsamt.