Om det vore val i dag skulle hela Norden få socialdemokratiska statsministrar – Antti Lindtman, Magdalena Andersson, Jonas Gahr Støre, Mette Frederiksen och Kristrún Frostadóttir.
Men det skulle inte leda till några radikala förändringar. Politiken styrs av internationella högervindar, och S-partierna med dem.
I Norge är det val den 8 september. Det regerande Arbeiderpartiet var uträknat i början av året, men efter förstärkning av Jens Stoltenberg som finansminister har nu ”vänsterblocket” ett litet övertag i opinionsmätningarna som skulle ge en majoritet med 86 – 83 i folketinget.
Men Arbeiderpartiets enpartiregering med ett väljarstöd på knappt 30 procent är långtifrån den totala politiska dominans som partiet hade under flera decennier med uppåt 50 procent.
Nedgången för Arbeiderpartiet började redan på 1980-talet när det politiska klimatet förändrades. Med nyliberala vindar och partier som spelade på människors ”fremmetfrykt”.
Fremskrittspartiet som bildats på 70-talet lockade en del missnöjda väljare mot höga skatter och politikermakt. Men när partiet gjorde motståndet mot invandring till sin stora fråga kom det stora genombrottet. Trots att det bara handlade om några tusen invandrare varje år.
Statsminister Gro Harlem Brundtlands tidigare statssekreterare Arne Strand berättar om hur S-regeringen överraskades när Moderaternas systerparti Höyre tagit över Fremskrittspartiets invandringshets i kommunalvalet 1987:
”Regjeringen Gro Harlem Brundtland ble tatt på senga av Carl I. Hagens voldsomme kjør mot asylsøkerne og Hagens påstander om at innvandrerne økonomisk ble behandlet bedre enn våre gamle og syke.”
”Hagen la fram et brev fra innvandreren Mustafa som bevis på at muslimene planla å overta Norge. Brevet var et falsum, men det bidro til Frps framgang ved valget.”
I folketingsvalet -89 tredubblades Fremskrittpartiet med 13 procent av rösterna och började tala om sig som det ”verkliga arbeiderpartiet”.
I stället för att stå upp för sin historiskt mer liberala syn på migration har Arbeiderpartiet och Höyre sedan dess steg för steg kopierat Fremskrittspartiets invandringsmotstånd. Det visas också i en rapport av statsvetaren Kamilla Simonnes,
”Ap og Høyre har tatt i bruk et velkjent strategisk grep i politikken for å møte konkurransen fra et mindre parti – et nisjeparti – ved å adoptere nisjepartiets politikk, konstaterar Arne Strand.
Arbeiderpartiets högersväng gör det också svårt att samarbeta med partiet som Sosialistisk venstre, Rødt och Miljöpartiet. Efter valet 2021 hoppade Sosialistisk venstre av regeringsförhandlingarna sedan Arbeiderpartiet vägrat gå med på klimatkravet att det inte skulle ges fler tillstånd att leta efter ny olja och gas. I stället bildade Gahr Støre en minoritetsregering med Senterpartiet.
Senterpartiet hoppade av regeringskoalitionen i början av året efter en tvist om energipolitiken. Partiet ser ändå ut att halveras jämfört med förra valet och det är oklart hur Arbeiderpartiet ska få ihop en regering även om ”vänsterblocket” blir störst den 8 september.
I Finland är socialdemokratiska SDP åter största parti efter drygt två år med landets ”mest högerinriktade regering sedan kriget”. Moderaternas systerparti Samlingspartiet gick till val på stora nedskärningar för att ”öka företagsamheten” för att få fram nya jobb. Och statsminister Petteri Orpo överlämnade posten som finansminister till högerextrema Sannfinländarnas Riika Purra, nöjd med att stoppa kvotflyktingar och skära ner biståndet.
Resultatet hittills är att Finland har EU:s näst högsta arbetslöshet, till och med högre än Sveriges. Och väljarstödet för Sannfinländarna har halverats. Finländska medier rapporterar om hur finansminister Purra blir överkörd av övriga regeringspartier för en del av sina förslag om fortsatta nedskärningar.
Men trots det växande missnöjet med högerregeringens politik lägger inte SDP-ledaren Antti Lindtman fram några radikala alternativ till åtstramningspolitiken
”Flera av regeringen Orpos hårt kritiserade balanseringsåtgärder finns med också i det största oppositionspartiet SDP:s alternativa budget, konstaterade YLE efter budgetgenomgången i fjol höstas.
”Momshöjningen som partiet kritiserat så hårt finns till stor del kvar i SDP:s budget. Nedskärningarna i bostadsbidrag och arbetslöshetsersättning som målats upp som rena giftet är bara något lindrigare.”
SDP-ledaren Antti Lindtman förbereder sig för att kunna samregera med Centerpartiet efter valet 2027.
I Danmark har Socialdemokraternas Mette Frederiksen varit statsminister sedan 2019, då hon genomförde en total omsvängning av partiets migrationspolitik. Hon anklagade sina företrädare för att ha ”skambelagt högerextrema Dansk Folkepartis ledning och ansåg att DF:s stora och snabba tillväxt var en följd av att socialdemokratin hade fört en orealistisk och elitistisk politik i invandrarfrågan”.
Frederiksen lyckades splittra de borgerliga partierna och halvera väljarstödet för Dansk folkeparti med målet om ”noll asylsökande” till Danmark. I dag regerar hon i allians med två av de borgerliga partierna.
Mette Frederiksen har tillsammans med Italiens Giorgia Meloni ställt sig i spetsen för en kampanj för att riva upp internationella lagar som säkrar invandrares rättigheter. Först på tur står Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
I Sverige ställde statsminister Ulf Kristersson upp som mål att följa i Danmarks fotspår under ett besök i Köpenhamn.
Ledande svenska socialdemokrater har också besökt Danmark flera gånger de senaste åren och berömt kriminalpolitiken och ”gettopaketen”. S-ledaren Magdalena Andersson utlovar också en ”stram invandringspolitik” efter besök i Köpenhamn.
Hon siktar på att följa i Mette Frederiksens fotspår efter en valseger – med en högersväng i migrations- och kriminalpolitiken och en vänstersväng med vinstförbud i skolan. Även om hon undviker att ta ställning till Mette Frederiksens krav på att riva upp Europakonventionens asylregler.
Magdalena Andersson visade redan som statsminister första gången att hon tänker driva en stenhård migrationspolitik. Hennes första reaktion när Ryssland invaderade Ukraina var att ukrainska flyktingar får andra länder ta asvar för. Socialdemokraterna har också i opposition röstat för Tidöregeringens usla stöd till de ukrainska flyktingar som kommit till Sverige.
Socialdemokraterna har gjort dramatiska skärpningar av migrationspolitiken tidigare när invandringsfientliga partier dykt upp. När stödet för högerpopulistiska Ny Demokrati växte tog S-regeringen under ledning av Ingvar Carlsson ”Luciabeslutet” 1989 som innebar att bara ”FN-flyktingar” skulle få politisk asyl.
Under Ingvar Carlssons regeringstid genomfördes också omfattande avregleringar i takt med den nyliberala anda som rådde internationellt. Även om Ingvar Carlsson i efterhand beskyllde finansminister Kjell-Olof Feldt för att ha lurat honom.
”Ingvar Carlsson är ju den ledande socialdemokrat som varit med om att genomföra den nyliberala omvandlingen av Sverige under de senaste årtiondena, som professor Lars Jonung skrivit.”
Socialdemokraternas politiska huvudmål att alltid få behålla regeringsmakten har också lett till att efterföljande statsministrar som Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson varit beredda till långtgående eftergifter och till och med regera på de borgerliga partiernas budgetalternativ.
I ett Norden med S-ledda regeringar kommer migrationspolitiken att vara stenhård för att desarmera invandringsfientliga partier. I stället för att partierna står upp sina principer om internationell solidaritet.
Den framgångsvåg för invandringsfientliga partier och krav på ”massdeportrationer” av flyktingar som förs fram kunde ha fått en annan vändning om EU-regeringarna mött flyktingströmmarna från Syrien 2015 med att införa massflyktsdirektivet som innebär att varje medlemsland uppmanats att ge tillfälligt skydd åt flyktingar. Som EU gjorde när Ryssland invaderade Ukraina 2022.
De nordiska S-ledarna skulle i dag också kunna ta draghjälp i migrationsdebatten av världens ledande centralbankschefer. Som manar industriländerna att öka invandringen för att kunna få fart på den ekonomiska tillväxten:
”An influx of foreign workers has given the euro zone’s economy a boost in recent years, helping offset shorter working hours and lower real wages”, European Central Bank President Christine Lagarde said.
Lagarde fick stöd av övriga centralbankschefer: ”Rich economies will need foreign workers to fuel growth”