Danmark tar över som EU-ordförande 1 juli och statsminister Mette Frederiksen visar vad hon vill åstadkomma med en resa till Rom för att söka stöd av premiärminister Giorgia Meloni.
Tillsammans drar de igång en kampanj för att riva upp internationella lagar som säkrar invandrares rättigheter. Först på tur står Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Regeringar måste få rätt att strunta i Europadomstolen och utvisa invandrare enligt sina egna bedömningar, är kravet från Frederiksen och Meloni.
Frederiksen säger att hon avsiktligt valde att i första hand söka stöd för sitt utspel från Giorgia Meloni, partiledare för neofascistiska Italiens bröder.
De har båda lanserat sig som de främsta bekämparna av migration och flyktingars rättigheter och utnyttjat alla möjligheter för att försöka helt stoppa flyktingar.
Nu vill de även riva upp internationella lagar som sätter käppar i hjulet för deras planer.
Frederiksen är förbannad för att Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg har stoppat Danmarks planer på utvisning av en narkotikabrottsling född i Danmark med invandrarbakgrund, och Meloni är förbannad på EU-domstolen i Luxemburg som stoppat utvisning av asylsökande till länder som inte bedöms som säkra.
Europakonventionen är en internationell lagstiftning från 1950 som 47 länder ställt sig bakom och Europadomstolens domare i Strasbourg ska se till att den efterlevs.
I sitt brev till Europarådet försäkrar Frederiksen och Meloni att de stödjer en ”rättsbaserad internationell ordning”. Men de anser att Europadomstolens utslag försvårar deras möjligheter att begränsa invandringen. De vill själva bestämma nationellt när kriminella ska utvisas
“We should have more room nationally to decide on when to expel criminal foreign nationals.”
Frederiksens och Melonis brev till Europarådet har också undertecknats av Polen, Österrike, Tjeckien, Belgien, Estland, Lettland och Litauen.
Men inte av Sverige trots att Tidöregeringen anslutit sig till Melonis ”Romprocess” för att minska invandringen. Enligt SvD ville statsminister Ulf Kristersson skriva under, men fick inte stöd av övriga regeringspartier. Troligen på grund av motstånd från Liberalerna.
Europarådets generalsekreterare Alain Berset svarade snabbt på utspelet och varnade för försök till ”politisk styrning” av domstolens beslut.
“Debate is healthy, but politicizing the Court is not. In a society governed by the rule of law, no judiciary should face political pressure. Institutions that protect fundamental rights cannot bend to political cycles. If they do, we risk eroding the very stability they were built to ensure. The Court must not be weaponized — neither against governments, nor by them.”
Men även om Europarådets generalsekreterare tar avstånd från politisk inblandning kommer de höga juristerna att påverkas när rader av regeringar kräver att de ska ändra sina domslut.
För utspelet mot Europadomstolen för mänskliga rättigheter är inte det enda angreppet mot internationella konventioner till skydd för invandrares rättigheter.
Flera EU-regeringar vill upphäva flyktingars rättigheter att söka asyl, som är lagstadgad i Genevekonventionen.
+ Italiens regering har planerat att förhindra flyktingar att ens få komma i land utan omedelbart förpassas till läger i Albanien där deras asylprövning ska göras.
+ Polen, Finland och de baltiska länderna stoppar migranter vid gränsen i ett hybridkrig med Ryssland och Belarus. Migranterna skickas fram och tillbaka av brutala gränsvakter, där ingen vet vad som hänt med offren. Flera fall prövas nu i Europadomstolen.
+ Den konservativa partigruppen EPP, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, kräver att EU ska upphäva rätten att söka asyl i EU. Asylsökande ska skickas till något land utanför.
+ Det här var ett förslag som Kristdemokraterna lanserade i den svenska EU-valrörelsen förra året, med beteckningen ”Migrationspakten 2.0”. Då i en ”tävling” om vilket parti som lovade vara tuffast mot invandrare. ”Folklistan” med Jan-Emanuel(S) och Sara Skyttedal(fd KD) vann genom att öppet kräva att Genevekonventionen om asylrätten ska avskaffas.
EU-regeringarnas försök att visa sig lika tuffa som högerextrema partier har även ökat deras press för skärpt EU-lagstiftning. Kommissionen har också levererat lagförslag som ska göra det lättare att skicka ut migranter som fått nej på sin asylansökan.
På listan över ”säkra länder” att skicka migranter till finns flera auktoritära regimer:
Tunisien, Egypten, Marocko, Kosovo, Bangladesh, Colombia, Indien ska gälla som säkra tredjeländer.
Danmarks Mette Frederiksen har pekat ut vägen. Internationella åtaganden om mänskliga rättigheter för invandrare får inte stå i vägen när politiker ska visa vem är tuffast mot migranter.
Trist att se regeringar, vänster såväl som höger, som vill riva upp EU:s mödosamt framförhandlade migrationspolitik innan den ens har fått full effekt. Därtill tafsa på Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som varit ett allmänt accepterat riktmärke ända sedan den trädde i kraft 1950.
Det är förstås lockande att porta flyktingar och utlokalisera asylsökande. Det prövades ju redan på 1930-talet och vi vet hur bra det gick. Det var ju bl a detta som Europakonventionen, och 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättigheter, ville åtgärd för framtiden. Det har fungerat bra i 75 år och borde kunna göra det framöver också, med smärre nationella justeringar inom oförändrade ramverk.
I en fråga, den sista ni nämner, måste jag dock ge Fredriksen, Meloni och andra rätt: tolkningen av begreppet ”säkra länder” har varit alldeles för snäv. I listan ni nämner finns Colombia och Indien, båda livaktiga demokratier, med många skavanker men inte så graverande att det finns rimliga skäl fly därifrån och söka asyl i Europa. Liknande frågor kan ställas om asylberättigande från Bangladesh, Marocko och Kosovo – om Kosovo verkligen systematiskt förföljde minoriteter och/eller oliktänkande, borde vi då acceptera att förhandla om EU-medlemskap?
Tack för din kommentar och påminnelsen om hur erfarenheterna från 1930-talet låg till grund för Europakonventionen.
På kommissionens lista över ”säkra länder” kan man ha starka invändningar mot främst Egypten, Marocko och Tunisien.