Giorgia Meloni vann valet för ett år sedan på löftet om att stoppa flyktingvågen till Italien – med militärfartyg på Medelhavet. Men sedan dess har antalet migranter nära nog fördubblats och militär blockad avvisats som en krigsförklaring. Nu tar Meloni till ett nytt pr-trick – flyktingarna ska tillfälligt gömmas för kritiska italenska väljare – i Albanien.
Regeringarna i Tyskland och Österrike överväger använda samma metod i hopp om att stoppa sjunkande opinionssiffror. Problemet är att det strider mot EU-regler och internationella lagar. Och det är tveksamt om väljarna låter sig luras.
Albaniens premiärminister Edi Rama har lovat Meloni att ta emot upp till 36 000 migranter som italienska fartyg plockat upp på Medelhavet. I utbyte räknar han med att Italien ska fixa ett snabbspår in i EU för Albanien.
– Vi är ett gästfritt land, sade Rama på presskonferensen i Rom i måndags och pekade på att Albanien tog emot flyktingar från Kosovo under inbördeskriget med Serbien.
– Italien är en de främsta supportrarna för Albaniens inträde i EU, försäkrade Meloni.
Men Rama har bara lovat att ta emot migranterna tillfälligt för att italienska tjänstemän i två läger ska avgöra vilka som har rätt till asyl. De allra flesta kommer att nekas asyl och då blir de åter ett problem för Italien. Väljarna kommer snart att upptäcka att Melonis lösning bara var ett tillfälligt gömställe för att försöka dölja att hon inte klarar av att uppfylla sitt vallöfte om att stoppa flyktingvågen.
Och det är nästan omöjligt att skicka tillbaka dem till migranternas ursprungsländer. Italienska oppositionspartiet Femstjärnerörelsen pekar på att regeringen bara lyckats skicka tillbaka 56 migranter sedan årsskiftet att jämföra med nära 150 000 som anlänt till Italien under samma period.
”I slutändan kommer Italien att tvingas ta tillbaka alla migranter som nekats asyl i Albanien. Melonis uppfinningsrika lösningar löser ingenting. I stället för att verka för gemensamma EU-uppgörelser om repatriering”, säger Femstjärnerörelsen.
S-ledaren Elly Schlein avvisar Melonis uppgörelse med att den ”bryter mot internationell och EU-lagstiftning” om att varje land måste pröva flyktingars asylansökan och inte kan överföra det ansvaret till något annat land utanför EU. Schlein kräver att regeringen i stället ska pressa på för att samtliga EU-länder ska ta gemensamt solidariskt ansvar för migranter.
Internationella Röda Korset anklagar den italienska regeringen för att ”avhumanisera” flyktingarna:
”The International Rescue Committee (IRC) warns that Italy’s new migration agreement with Albania is dehumanising and “strikes a further blow to the principle of EU solidarity” which is fundamental to the creation of a functioning European asylum system.”
Giorgia Meloni hävdar däremot att avtalet med Albanien kan bli ”en modell för samarbete mellan EU- och icke-EU-länder” för att hantera flyktingvågor.
Andra EU-ledare tänker likadant, desperata över sjunkande opinionssiffror och ökat väljarstöd för invandringsfientliga partier:
+ Österrikes Karl Nehammer vill skicka flyktingar till Rwanda för asylprövning.
+ Tysklands Olaf Scholz har lanserat liknande planer att låta Rwanda eller något annat land sköta asylprövningen, men har stoppats av bland annat De Gröna i regeringsalliansen, och fått nöja sig med att det ska utredas om det är tillåtet enligt Genevekonventionens flyktingregler. Scholz har dock fått en uppgörelse med den kristdemokratiska oppositionen och delstatscheferna om sänkta bidrag till migranter och ökade försök att skicka tillbaka migranter som inte fått asyl.
+ Danmarks Mette Frederiksen tvingades pausa sina planer att skicka asylsökande till Rwanda i början av året efter splittring i regeringsalliansen, men arbetar i stället för en EU-uppgörelse om modellen.
Trots planerna i flera länder verkar EU-kommissionen tagen på sängen av Italiens uppgörelse med Albanien. Kommissionen har inte kunnat ge besked om det följer EU-reglerna att överlåta asylprövningen till ett icke-EU-land, utan svarat att man väntar på mer information från den italienska regeringen.
Men förslag om att skicka flyktingar till Nordafrika för asylprövning prövades juridiskt redan 2018 efter att dåvarande EU-ordföranden Donald Tusk lanserat modellen. Kommissionen konstaterade då att varje medlemsland hade ansvar för att pröva rätten till asyl om en migrant anlände till landet eller befann sig inom landets territorialvatten.
Europarådets domstol för mänskliga rättigheter stoppade Storbritanniens planer att skicka migranter till Rwanda, och högsta domstolen i UK beslutade därefter att Rwanda inte är ett säkert land för de asylsökande.
Nu säger EU-kommissionen preliminärt att migranter som plockats upp av italienska fartyg på internationellt vatten kan transporteras till Albanien för asylprövning. Medan de som räddas på italienskt vatten måste asylprövas i Italien.
Men på EU-journalisternas frågor om det inte är fartygens flagga som avgör gränsdragningen för asylprövningen svarar kommissionens talespersoner att det kan bli nya besked kommande dagar.
Läget är minst sagt förvirrat när EU-ländernas regeringar desperat söker lösningar för att slippa ta ansvar för flyktingar som söker skydd. Och de vet att det kommer att bli allt fler flyktingar med inbördeskrig i flera länder i Afrika och det uppblossande kriget i Gaza som riskerar sprida sig i Mellanöstern.
Samtidigit hoppas EU-kommissionens migrationsansvariga Ylva Johansson att lagförslaget om en ”migrationspakt” som hon arbetat med i flera år snart ska vara färdighförhandlat mellan EU-regeringarna och parlamentet. Men den kommer i slutändan att öppna för att medlemsländer kan köpa sig fria från ansvar om de inte vill ta emot några migranter från länder som fått ta emot väldigt många.
Såväl EU-ländernas försök att gömma flyktingarna i andra länder för en tid och EU:s migrationspakt kommer bara att göra det ännu tydligare för väljarna att EU-regeringarna inte är beredda att ta något gemensamt ansvar för att hantera den växande migrationen i världen.
En trovärdig migrationspolitik skulle kräva att EU bidrar till att flyktingarnas hemländer får en ekonomisk utveckling som gör det möjligt att tro på en framtid där. Och att öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring, som kommer att behövas för att möta den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning i Europa.