Parlamentet gjorde rätt i att pausa Mercosur

En grupp modiga EU-parlamentariker gick emot strömmen och pausade Mercosur-avtalet. Det ska vi vara glada för.

”Om Mercosur misslyckas kan vi glömma EU som en global spelare,” varnade Ursula von der Leyen, kommissionens ordförande, sina partivänner i EPP inför onsdagens omröstning.
Det var ett sista, desperat försök efter en lång och hetsig övertalningskampanj för att pressa Europaparlamentet godkänna vad kommissionen har kallat världens största avtal och sålt in som EUs storslagna gest för att Donald Trump ska se att vi har minsann andra vänner än honom.

Men pressen bet inte. Istället för att godkänna, röstade ungefär halva parlamentet för att pausa så att EU-domstolen först ges tid att kontrollera om Mercosur-avtalet är förenligt med EUs fördrag.

Besvikelsen blev verkligen stor på många håll. Omröstningen har kallats katastrof och svek.
Argast var Tysklands förbundskansler Friedrich Merz:
”Jag beklagar djupt att parlamentet ställt upp ett nytt hinder i vår väg. Men lita på mig, vi kommer inte att låta oss stoppas.”

Men Europaparlamentet gjorde rätt.
Finns det tvivel om avtalet så ska det inte släppas igenom.
Och det finns tvivel.

Europaparlamentet ber i princip domstolen överväga tre omstridda frågor:

Den första frågan handlar om försiktighetsprincipen, inskriven i EU-lag och en viktig koll på att vi slipper tveksamma ämnen i maten, djurfodret eller naturen.
Som Mercosur-avtalet nu är formulerat, försvagas EUs kontroller av huruvida den sydamerikanska importen av djur, växter och livsmedel uppnår EU-standard vilket kan sätta försiktighetsprincipen ur spel.

Den andra frågan handlar om Mercosur-ländernas rätt att kompenseras av oss, ifall EU i framtiden klubbar lagar som deras importörer inte klarar leva upp till.

Det här är en vanlig princip i handelsavtal vilken skyddar båda parter mot att den andre ändrar sina lagar så att handelslättnaderna blir meningslösa. Men i Mercosur-avtalet är formuleringarna så vaga, att det kan tolkas som att alla lagar EU har tagit efter 2019, måste utlösa kompensation för Mercosur-länderna.
EU skulle då behöva ersätta sydamerikanska exportörer för rätt mycket i den Gröna Dealen, denna uppsjö av klimatregler som landade under Von der Leyens första fem år i kommissionen.
EU-kommissionen säger att det där är en feltolkning, kompensationskraven gäller bara lagar tagna efter december 2024.
Men Brasilien, störst av Mercosur-länderna hävdar tvärtom att nej, den principen gäller allt efter 2019.

Den tredje frågan är den viktigaste.
Har EU-kommissionen brutit mot fördraget när man trixade med Mercosur-avtalet för att kunna köra över motvilliga EU-regeringar?

Tidigare behövdes alltid ett enhälligt ja från EU-regeringarna för handelsavtal. Men med Lissabonfördraget från 2009 infördes kvalificerad majoritet – utom när avtalet innehåller väsentligt mer än bara handel. Då kvarstår kravet om enhällighet.
Förhandlingarna om Mercosur-avtalet inleddes 1999 och EU-kommissionen gavs mandat för ett avtal som sedan skulle beslutas/godkännas enhälligt.
Det mandatet gäller fortfarande.

En formsak? Nej, känslig inrikespolitik.
Mercosur-handeln har hela tiden varit omstridd, bland annat för att avtalet så tydligt mest gynnar europeisk export från bil- och verkstadsindustrierna (varav Tysklands intresse) medan deras marknadstillträde ”betalas” med att öppna EU-marknaden för sydamerikansk jordbruks- och virkesexport (vilket förklarar andra länders motstånd).

Förhandlingarna höll inte på länge efter 1999, togs upp igen år 2008, försenades, togs upp på nytt 2016 och landade 2019 i ett principavtal som skrevs under av förhandlare för bägge sidor.
Men något slutligt godkännande av EU-regeringarna blev det ändå inte. Motstånd kom från Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Irland, Österrike…

Under hela året 2024 och 2025 gjorde EU-kommissionen sitt bästa att få till ett godkännande med hjälp av diverse extra klausuler. Och nu, väldigt nära mållinjen, hettade en annan fråga till:
Skulle Mercosur-avtalet godkännas med enhällighet? – så som mandatet säger, eller med kvalificerad majoritet? – vilket ett uppdaterat EU-fördrag verkar göra möjligt.

De märkliga inträffade då att EU-kommissionen vägrade svara.
Alltså, de tjänstemän som fått uppdrag att förhandla fram ett handelsavtal, nekade tala om för sina uppdragsgivare (EUs regeringar och folkvalda parlament) vilken juridisk grund avtalet skulle vila på.
”Det får utgången av förhandlingarna avgöra,” viftade de undan frågan.

När avtalet till slut presenterades i september 2025, hade det brutits i två delar. Ett tillfälligt handelsavtal, ITA, och en annan del för det politiska samarbete vilket numera regelmässigt är en del av handelsavtal och brukar vara helt okontroversiellt.

Genom denna finurliga fint kunde EU-kommissionen slippa enhälligheten och få ITA (handels-delen) godkänd med kvalificerad majoritet.
Frankrike, Polen, Irland, Österrike och Ungern röstade emot.

Det är första gången som EU-kommissionen aktivt agerar för att köra över EU-länder om ett handelsavtal.
Ett par avtal har tagits med kvalificerad majoritet efter Lissabonfördraget (Sydkorea och Singapore) men där följdes sedvanlig EU-procedur som består i att diskutera och kompromissa till alla blivit hyggligt nöjda och kan säga ja.

Trots kommissionens list höll det bara i två veckor. Europaparlamentet, med sina mittenpartier som normalt älskar handelsavtal, stack en käpp i hjulet när de i onsdags inte gav sitt godkännande utan vill höra EU-domstolen först.
Omröstningen delade parlamentets liberala grupp på mitten på mitten, resulterade i att mer än var femte EPPare bröt partilinjen liksom en hel del socialdemokrater.

De gjorde helt rätt med tanke på hur oerhört viktig frågan är för EUs fortsatta liv.

EUs sammanhållning som levererat så stora ekonomiska och politiska vinster de senaste decennierna, uppstod inte över en natt.
Den har växt fram långsamt, allteftersom förtroendet för grannländerna sakta har ökat.
Tilliten bygger på tryggheten i att inget EU-land blir överkört som accepterar spelets regler (nej, det gör inte Ungern.)
Övriga EU väntar in, kompromissar, visar förståelse för inrikespolitiska svårigheter i ett land som inte kliver ombord. De vet att de i sin tur kan förvänta sig samma förståelse när de inte kan säga ja.

Detta har gett EU ett rykte för att ha svårt att bestämma sig, att vara oenigt, att vara långsamt till handling.
Det gav USAs finansminister Scott Bessent ett härligt tillfälle att håna EU i Davos:
”Europa slår väl tillbaka (mot Trumps Grönlandshot) genom att sätta upp en av sina beryktade arbetsgrupper.”

Kanske det.
Men arbetsmetoden att sätta sig ned i grupp och resonera har fått dessa 27 separata, suveräna länder att nå längre i samarbete och gemensamt välstånd än någon annan gjort, ”ever, ever” som Trump skulle säga.

Det är detta svårvunna men lätt förgångna förtroende som EU-kommissionen riskerar med sitt trixande kring Mercosuravtalet.
Det är detta som Friedrich Merz inte verkar begripa, när han hotar efter en omröstning som gått honom emot:
”Lita på mig, vi kommer inte att låta oss stoppas.”

Merz och hans nya bästa vän Giorgia Meloni kräver nu att EU-kommissionen låter handelsdelen träda i kraft genast. Att man struntar i hur halva Europaparlamentet har röstat.
Och eftersom EU-kommissionen brutit ut ITAn, interims-handels-delen, så är det möjligt.

Mercosuravtalet är bra och viktigt men att det träder i kraft snabbt, är inte av avgörande betydelse.
Det är nämligen inte på långa vägar världens största avtal. Det är inte ens särskilt stort.
Och det är ju inte dödat, bara försenat.
Mercosur-länderna har inte ratificerat det ännu och i Bryssel säger man att sådant brukar ta dem mellan 12 och 18 månader.
Det finns inga starka skäl för Friedrich Merz att tvinga igenom sin vilja.

Att be EU-domstolen först kontrollera om avtalet är giltigt, är knappast orimligt.
Inte minst behöver alla inblandade i EU-förhandlingar ta reda på exakt vad som gäller eftersom fler handelsavtal är på gång (och de är mycket större än Mercosur – ett avtal med Australien, ett avtal med Indien…)

Risken är stor att EUs motparter i fortsättningen ifrågasätter trovärdigheten i EU-förhandlarnas löften om de ser ut att inte kunna få sina uppdragsgivare att godkänna vad de förhandlat fram utan att ta till hot och trixande.
EU-kommissionens Ursula von der Leyen och handelskommissionär Maros Sefcovic försvagas både internt i EU och internationellt.

Friedrich Merz klev in som förbundskansler för drygt ett halvår sedan med idén att EU behövde en stark ledning och lovade att det skulle han leverera.
Men inte så här, väl?
Starka ledare som tror att man kan välja fritt bland lagar och bland de principer och värderingar som lagarna vilar på – de har en sådan i USA.
Det ska vi inte ha i Europa.