EU har på rekordkort tid skaffat sig en mångmiljardfond för att finansiera vapeninköp – som befriar kontinenten från det amerikanska beroendet.
Från ett enat EU-toppmöte i början av mars, via ett lagförslag den 19 mars och till beslut den 27 maj – det är rekordkorta beslutsprocesser i EU när det är kris.
Och krisen i det här fallet, är förstås det ryska hotet mot Ukraina med omnejd samt det amerikanska löftet att droppa Europa som allierad.
Så istället för att bara prata om att EU behöver stå på egna ben – strategisk autonomi, alltså – så sätter EU-länderna upp från den 29 maj en fond på 1 632 miljarder kronor som ska finansiera gemensam upphandling av försvarssatsningar inom områden där Europa har brist.
Listan över viktigt (1) och viktigast (2) innehåller ammunition, drönare, lufttankning, luftvärnsförsvar, osv.
EUs medlemsländer – plus exklusivt denna gång även Norge och Ukraina – får sex månader på sig att lämna in en ansökan om pengar och måste då kunna presentera en plan för sin militära upprustning samt genomföra upphandlingen med minst ett annat land.
Förhandlingarna mellan EU-länderna om fonden har handlat ganska specifikt om hur man kan garantera att pengarna används till att stärka en svag europeisk försvarsindustri samtidigt som man vill ge framförallt östra delarna av Europa chansen att upprusta snabbt – vilket kan kräva att de köper produkter utanför Europa.
Resultatet blev att det ställs krav på att inköpen ur fonden måste till minst 65 procent hamna hos europeiska producenter. En tredjedel av produkten kan alltså bestå av externa insatsdelar.
Den här delen intresserar Sverige specifikt eftersom större delen av svensk försvarsindustri är ägd av framförallt brittiska intressen.
I princip krävs att tillverkningen ske i Europa och om ägarna inte är europeiska, måste det finnas detaljerade avtal som säkrar att kontrollen över produkterna inte ligger utanför EU.
När det gäller kategori 2-inköp (viktigast) måste designen dessutom kontrolleras europeiskt (så att man kan utveckla vidare) och produkten vara fri från begränsande villkor från säljaren – typ, som när USA levererat vapen till Ukraina men förbjudit ukrainarna att rikta dessa vapen mot mål i Ryssland.
Pengarna i fonden lånas upp med EU som garant vilket innebär lägre ränta men att alla EU-länder står som ansvariga. Låntagarna ska betala tillbaka själva.
Förutom EU + Ukraina och Norge kan också andra länder få delta i upphandlingarna – omnämnda länder är Storbritannien, Japan och Sydkorea men på villkor att de ingår ett försvars- och säkerhetsavtal med EU.
Därefter måste dessa externa länder också förhandla specifika avtal för varje satsning de vill ta del av, där det ska framgå hur mycket detta land ska bidra med i finansiering, vem som ska ”äga” produkten i slutänden, osv för att vinst och förlust delas lika.
Är USA helt ställt åt sidan här? Ja, det är egentligen avsikten med den nya fonden SAFE.
Men den europeiska upprustningen ska fortfarande vara kompatibel med Nato-krav (vilka tenderar att vara amerikanska).
Samtidigt står det alla EU-länder fritt att fortsätta handla amerikansk militär utrustning – bara inte med EU-sponsrad finansiering.
EU-länderna har var för sig redan påbörjat en försvarsupprustning sedan år 2015 och i snitt spenderar de 27 numera strax under 2 procent av sin nationella BNP på försvaret.
Inom Nato-alliansen har amerikanerna dock krävt att européerna ökar anslagen till 5 procent.
Det ser ut som att Europa kan acceptera det som ett nytt beslut vid nästa Nato-toppmöte i juni – men då kräver man att få räkna allt möjligt som upprustning, som t ex stärkta vägar eller broar, pensioner, osv.
USA lägger själv cirka 3,5 procent av sin BNP på militären.