Kina tar stryptag på europeisk industri, EU-ledarna duckar och Von der Leyen kastar ihop ännu en klatschig handlingsplan.
Ett nytänk vore trevligt.
Von der Leyen har en ny handlingsplan på gång, nu för att rädda EUs tillgång till sällsynta mineraler.
Liksom hennes tidigare handlingsplaner har denna ett klatschigt namn:
ReSourceEU.
En finurlig ordlek, alltså. EU ska åter (Re) få resurser (Ressource).
ReSourceEU ska enligt det linjetal i handelspolitik som Ursula von der Leyen levererade i Berlin på lördagen, bryta EUs beroende av Kina för sällsynta mineraler.
Aktuellt och viktigt.
För, precis som Von der Leyen säger i sitt tal, ”vissa stater” i världen använder beroenden, varukedjor och teknologi för att utöva makt över andra.
Wink, wink, nudge, nudge, för att tala med Monty Python men att det är Kina hon menar vilket inte är svårt att utläsa av talet.
Europa måste alltså bli mer oberoende Kinas mineraldominans för att inte hamna under Kinas piska.
Mineralerna är som bekant helt nödvändiga i all elektronik (bilar, datorer, telefoner…) och absolut avgörande för att producera dagens vapensystem så ett beroende kan uppenbart lätt bli farligt.
Just att göra EU oberoende var vad hennes plan RePowerEU från våren 2022 var till för, närmare bestämt oberoende rysk olja och gas.
Detta krävde stora ansträngningar, omläggningar, förflyttningar och allt annat man kan tänka sig (pengar) men 3,5 år senare har EU också ställt om så att bara 13 procent av gasimporten kommer nu från Ryssland och 3 procent av oljan.
Det är en stark insats för EU startade med 35-40 procent rysk import. EU tog faktiskt just denna vecka beslut så att vi (enligt planen i alla fall) stänger kranarna för gott om drygt ett år.
För sällsynta mineraler kommer 90 procent av vad vi använder från Kina.
Vi är alltså fullständigt beroende av att Kina levererar dessa så att vi kan tillverka produkter som den moderna världen inte kan föreställa sig vara utan.
Så illa är vårt beroende redan, att tysk industri i höst har gått med på att överlämna sina egna företagshemligheter till Kina för att säkra leverans av nödvändiga mineraler.
En handlingsplan från EU är i detta läge inte fel – men knappast nytt.
Kommissionsordförande Von der Leyen skapade redan i september 2020 en ”European Critical Raw Materials Alliance.” Hon pratade handlingsplan 2022 och fick EUs toppmöte i Versailles att okeja den samma vår.
Hon föreslog i mars 2023 lagen Critical Raw Materials Act som trädde i kraft maj 2024.
Tidigare planer överlappar med vad hon nämner i sitt Berlin-tal som en ny plan:
* EU ska förkorta tillståndsprocessen för gruvor,
* EU ska bli bättre på återvinning av mineraler,
* EU ska skaffa andra leverantörer än Kina,
Den sista punkten är viktig och bidrog starkt till att rädda EU från ryskt gasberoende.
Von der Leyens tal nämner flera tilltänkta andra leverantörer och hon har faktiskt redan skrivit på någon form av överenskommelse med ett halvt dussin länder.
Ett första strategiskt mineralavtal med Chile kom i juni 2023 vilket har följts upp med åtta överenskommelser till (med Kanada, Australien, Norge, Serbien, Ukraina, Grönland, Kazakstan och Zambia).
Och här stöter vi genast på svårigheter.
De sällsynta mineralerna (inte det minsta sällsynta, finns överallt) är svåra och därför väldigt dyra att ta upp ur jorden.
Att ta upp och processa dem är en smutsig och miljöfarlig verksamhet som dessutom kräver extremt mycket vatten.
(Det kan vara en förklaring till varför Kina kunnat dominera dessa resurser så stort.)
I andra länder än Kina har man fått stoppa verksamheten när den blivit alltför giftig. I demokratiska länder infinner sig det politiska motståndet direkt. I Kanada, Australien och på Grönland är protesterna i full gång.
Att LKAB har hittat i Kiruna vad man kallar en av Europas största fyndigheter är förstås spännande men antagligen bara början på en väldigt lång resa.
Experterna i Lund varnar t ex för att mineralerna i sig inte går att sälja dyrt, först måste de processas.
Kina – förstås – dominerar världens processindustrin för mineraler.
USA har i sommar inlett satsningar på att bygga upp en amerikansk produktion. Optimister hoppas att USA kan kontrollera 2 procent av världsmarknaden år 2030. Pessimister hävdar att det kommer ta flera decennier att få igång en enda.
Realister (?) säger att tidigast 2035 kan USA ha inhemsk tillgång på 2 mineraler (EU har identifierat 34 stycken som oumbärliga) men då måste dessa två fortfarande raffineras utomlands – en verksamhet dominerad till 90 procent av Kina.
Alla dessa avtal som EU skrivit under ger hopp men förbli lite hypotetiska tills vidare.
I Ukraina bryts t ex väldigt lite mineraler, Ryssland har ockuperat en del av den begärliga marken där fler fynd finns och Donald Trump har skaffat sig första tjing på alla ukrainska framtida mineraler.
Australien har bara två gruvor och en skeptisk folkopinion. Grönlands gruvbrytning har avbrutits av miljöskäl.
Trump är för övrigt ett starkt skäl till osäkerheten för Europa.
Förutom med Ukraina så har han skrivit avtal med i Australien och med Kazakstan – tre av EUs tilltänkta leverantörer.
Och den amerikanske presidenten jagar vidare efter fler mineralavtal – ett är på gång med Argentina (ett skäl att ge president Milei 40 mdr dollar för att rädda hans valuta). Precis denna vecka skriver Trump nya mineralöverenskommelser under sin pågående turné i Asien.
När länder som skrivit avtal med både USA och EU så småningom ska leverera, är vi övertygade om att båtarna kommer gå till Europa och inte styras om till USA?
Von der Leyen angrep Kina hårt i sitt linjetal i lördags.
Att hon känner sig nödd att ryta ifrån just nu, beror på att mineralkrisen i oktober blivit akut – Kina har infört mycket listiga byråkratiska hinder för mineralexporten vilket i princip bromsat leveranserna.
Och det i sin tur, som vi såg ovan, fick tysk industri att underkasta sig riskabla villkor i hopp om att få sin nödvändiga tilldelning.
Detta smarta handelshinder införde Kina egentligen inte för EUs skull utan för att visa Donald Trump vem av de två stormakterna som har övertaget.
Efter vårens tullkrig mellan de två har handelssamtal pågått men den otålige president Trump prövar skaffa sig en bättre sits genom att utfärda nya hot mot Kina. Kinas svar blev alltså den 9 oktober meddela att i fortsättningen blir det stenhård koll på vem som får köpa mineraler, eller ens köpa kinesiska produkter som innehåller mineraler.
Trump gjorde ett tappert försök att svara med ännu fler hot (att förbjuda högteknologi-export) men Kina har mer och mer av den varan själv.
President Xi blinkade inte ens.
USA är som sagt liksom EU, helt beroende av Kinas mineraler.
Nu har Trump backat och ber om en uppgörelse. Kina har honom i ett strupgrepp.
I detta läge väljer Von der Leyen att för EUs räkning hota Kina med straff om Kina inte låter mineralerna flöda igen. Hon har talat stentufft om Kina hela detta år och i lördags kom mer av detsamma.
Skulle Kina inte låta sig talas till rätta när det gäller mineralerna, säger hon, kommer hon att slå till med ”alla verktyg i vår verktygslåda.”
Kina vet vad hon menar. EU har en oprövad lag skriven med tanke på Kina, kallad anti-tvångsinstrumentet. Den säger att om ett land utnyttjar sina ekonomiska fördelar till att tvinga fram eftergifter av EU, så kan EU med hjälp av instrumentet utdela alla möjliga slags ”straff.”
Vad Donald Trump misslyckades med, att skrämma Kina, försöker sig nu Ursula von der Leyen på.
Slår Von der Leyens hot får nog EU-ledarna ändå ta på sig det största ansvaret. På toppmötet i veckan som gick, diskuterade de nämligem hur EU bäst kunde hantera just denna akuta mineralkris … och stannade för att ”det får EU-kommissionen hantera.”
Den nygamla handlingsplanen ReSourceEU får en tung börda att bära.