Varför gråter Stefan Löfven över att kunna slippa Camerons Toryregering som stoppar S-politik i EU?

Sveriges nya EU-minister Ann Linde är ”mycket orolig” för en Brexitseger i den brittiska folkomröstningen. Statsminister Stefan Löfven har talat om hur han ”kämpat” för att Storbritannien ska få igenom sina krav på undantag från EU-reglerna.

Men det är David Camerons regering och tidigare Toryregeringar som försvagat och stoppat de EU-förslag som Socialdemokraterna drivit ända sedan Sverige kom med i EU. Så varför gråter Löfven vid tanken på att bli av med denna bromskloss för ett mer S-inriktat EU?

I de två senaste EU-valrörelserna, 2009 och 2014, var Socialdemokraternas främsta krav, som profilerat S mot andra partier, att det ska skrivas in ett ”socialt protokoll i EU:s grundlag.

Socialdemokraternas toppnamn i valen, Marita Ulvskog, sade på ett möte inför det senaste EU-valet att kravet stoppats av att ”EU i dag är högerstyrt”.

– Valet till Europaparlamentet  är en chans att ändra på det. Därför är det så viktigt att vi kan öka valdeltagandet, framhöll hon.

EU som en motkraft för löntagarnas rättigheter mot den internationella kapitalismen var också ett av de viktigaste argumenten när statsminister Ingvar Carlsson i början på 1990-talet fick Socialdemokraterna att byta fot och förorda EU-medlemskap.

De som varit ledande motkraft mot beslut på EU-nivå om stärkta sociala rättigheter är brittiska Toryregeringar.

När EU-länderna i början på 1990-talet förhandlade om att införa en ”social dimension” i fördraget stoppades det av Storbritanniens John Major. I Maastrichtfördraget fick man därför i stället nöja sig med ett ”socialt protokoll”, undertecknat av övriga elva medlemsländer.

I det sociala protokollet talades om att införa EU-regler för arbetsmiljö, arbetsvillkor, information och samråd med arbetstagare, jämställdhet, åtgärder för långtidsarbetslösa och socialt skydd för arbetstagare. Men när dessa allmänna skrivningar skulle omvandlas till EU-lag deltog den brittiska Toryregeringens ministrar i förhandlingarna. I hopp om att få gemensamma regler för hela EU gick övriga länder med på att urholka EU-kommissionens förslag, men i slutändan valde den brittiska regeringen oftast att utnyttja sin rätt att inte skriva under ens den ruttna kompromissen.

Labourregeringen under ledning av Tony Blair anslöt Storbritannien till det sociala protokollet och det kunde skrivas in i EU-fördraget 1999. I det nu gällande EU-fördraget är det artiklarna 151-161.

Men brittiska regeringar, oavsett partifärg, har fortsatt agera bromskloss mot lagförslag om stärkta rättigheter för arbetstagarna. Förhandlingarna om arbetstidsregler har pågått över ett decennium, och de EU-regler som antogs kryllar av kryphål även mot 48-timmarsvecka.

Premiärminister Tony Blair var skicklig på att skaffa sig bundsförvanter för att få igenom den brittiska linjen. Statsminister Göran Persson talade gärna om sin nära relation till stormaktsledaren. Han visade stolt upp det julkort han fått från Tony och Cherie Blair i en intervju med DN:s Ingrid Hedström och Ewa Stenberg dagarna före jul 2000. ”Blair är väldigt lätt att diskutera med”, berättade han för DN-reportrarna och talade om hur de lätt slog en signal till varandra.

Tony Blair verkar dock ha haft en annan syn på relationen. I hans drygt 800-sidiga memoarer ”Mitt liv, min resa” nämns inte Göran Persson en enda gång.

Efterträdaren Fredrik Reinfeldt var lika angelägen om att få nära relation med David Cameron när han blev premiärminister. Trots att Camerons första EU-beslut var att Torypartiets EU-parlamentariker lämnade den partigrupp, EPP, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. En tydlig markering av avståndstagande.

I EU diskuteras förslag om ökad samordning av de sociala rättigheterna. Förre finansministern och EU-generaldirektören Allan Larsson har fått i uppdrag av kommissionen att lägga förslag om en ”social pelare”. Men det mesta talar för att det även den här gången slutar i en halvmesyr. Och som den erfarne EU-politikern Göran Färm påpekar, kommer Storbritannien att stoppa det:

”Det är svårt att se att ett Storbritannien som eventuellt blir kvar i unionen skulle ansluta sig till en social pelare.”

Men när brittiska konservativa regeringen uppvaktat den svenska regeringen och begärt stöd för sina krav på att få införa diskriminering av utländska arbetare har S-ministrarna ställt upp.

”Sverige och Storbritannien har i många avseenden en likartad syn på EU-samarbetet”, argumenterade finansminister Magdalena Andersson.

”Jag kommer att kämpa för Storbritannien”, lovade statsminister Stefan Löfven inför det avgörande EU-toppmötet i februari.

Uppenbarligen är det något annat än EU-beslut om stärkta sociala rättigheter som är viktigare för den svenska regeringen med EU-medlemskapet som gör att den tycker det är så viktigt att det inte blir en Brexitseger.

EU-ministern Ann Linde pekar på att Sverige ”röstar mest lika med Storbritannien av alla EU-länder” och att Sveriges position i EU skulle ”försvagas väldigt mycket”.

Men EU-regeringarna röstar lika i de flesta omröstningar i ministerrådet eftersom man strävar efter att alla länder ska säga ja. Enligt en genomgång av de som tagit majoritetsbeslut 2009-2015 hamnade Storbritannien i minoritet i drygt 12 procent av omröstningarna, jämfört med knappt 3 procent för Sverige.

I alla dessa omröstningar röstade förvisso Sverige oftast på samma sätt som Storbritannien, 89 procent. Men även alla andra regeringar röstade i mer än åtta av tio omröstningar tillsammans med UK. Tyskland framstår som minst ”UK-lojal” med 83,5 procent.

Det breda samförståndet mellan Sverige och Storbritannien som utmålas av svenska ministrar ser inte så mycket ut när det granskas mot omröstningarna. I den andra lagstiftande församlingen, EU-parlamentet, röstar de flesta svenska ledamöter också helt på tvärs med de flesta brittiska, eftersom Tory- och UKIP-ledamöterna inte ingår i den parlamentsmajoritet där svenska S, M, KD och Fi ingår.

Den enda tydliga skiljelinjen där Sverige och Storbritannien står på samma sida i EU-samarbetet är på handelsområdet. Där står en mer frihandelspositiv hållning mot en mer protektionistisk. Sveriges möjligheter att få ihop en blockerande minoritet mot strafftullar på till exempel kinesiskt stål skulle minska om Storbritannien lämnar.

Men samtidigt står Sverige och Storbritannien på motsatt sida i frågor som flyktingpolitik, fri rörlighet och sociala rättigheter.

Alla EU-länder befarar med rätta att EU riskerar att försvagas om Storbritannien som är ett av de stora länderna lämnar. Men det finns inget som motiverar talet om att Sverige har ett speciellt intresse att ”kämpa” för UK.

Bakom dimridåerna av djupt brittiskt-svenskt samförstånd i EU ligger snarare det grundläggande skälet till att dessa båda länder inte kom med i EU från start – skepsisen mot ett övernationellt samarbete.

Farhågorna att det nationella självbestämmandet är hotat ligger bakom den brittiska folkomröstningen. I de två stora svenska partierna, S och M, finns en nationalistisk hållning till EU. Och de båda svenska maktpartierna befarar att det blir en ökad press på fördjupning av EU-samarbetet om Storbritannien lämnar.

Om det blir Brexitseger kommer de svenska partierna att tvingas till en mer genomtänkt syn på EU:s framtid och Sveriges roll.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Brexit