MP-språkrören hotar avgå, men vill sitta kvar. Deras förvirrande besked när partiet går in i sin tredje krisvecka blir ännu ett bevis för att Miljöpartiet blivit ett parti som andra.
Partiledningen tar till smart maktspel för att försöka återta kontrollen över partiet.
Makthavare som hotar avgå när de känner sig trängda är ingen nyhet i historien, utan är ett klassiskt maktgrepp i förvissningen om att ingen kritiker vågar ställa upp som motkandidat.
Det är ett sätt att få tyst på en obekväm debatt och tvinga fram en uppslutning bakom sig. Som använts av såväl premiärminister Tony Blair, som premiärminister Mahmud Abbas, såväl M-ledaren Carl Bildt som C-ledaren Olof Johansson.
Miljöpartiet har velat framstå som motsatsen till den här typen av maktspel, där de som är språkrör och ingår i partistyrelsen har en djup demokratisk förankring bland medlemmarna. Riksdagsledamöterna har kunnat agera med stor frihet i enlighet med sina personliga intressen och öppet kunnat framföra sina åsikter och kritik mot partiledningen och den egna regeringen.
Men när allt det nu havererar, med Kaplan- och handskakningsaffärerna, där partiets grundläggande demokratiska värderingar ifrågasätts, blir partiledningens svar att ta till maktspelet.
I likhet med övriga riksdagspartier har MP-ledningen mycket liten kunskap om vad som egentligen händer bland partiets medlemmar och väljare. I riksdagshuset och regeringskansliet sitter de statligt stödda partitopparna och behöver dagligdags inte bekymra sig mycket om vad som händer ute i verkligheten. Partitoppens kommunikation med medlemmar och väljare sker via media.
Partisekreteraren Anders Wallner kan inte ens bestämt avvisa påståenden om att det kan finnas en ”islamistisk infiltration” i partiet. Han vet inte. Och Gustav Fridolin säger att den forskare på Försvarshögskolan som framfört den misstanken ska bjudas in till partiledningen.
När allt havererat de gångna två veckorna och det visat sig att en av partiets ledande företrädare, Mehmet Kaplan, gjort uttalanden om koncentrationsläger och islamism som står i strid med grundläggande demokratiska värderingar är Gustav Fridolin så uppknuten till sin förtrogne att han inte klarar av att ta tydligt avstånd från Kaplan. Kompisskapet i partitoppen går före omtanken om partiets demokratiska trovärdighet.
Språkrören försöker nu i stället få partikongressens huvudfråga att bli För eller Emot omval av dem. I förvissning om att det inte går att få fram några motkandidater på denna korta tid som skulle kunna ta verklig strid mot dem.
Gustav Fridolin uppmanade på vanligt makthavarsätt partiet att stålsätta sig inför ”sannolikt dåliga opinionssiffror”. Men att sluta upp bakom språkrören under budskapet ”Sverige behöver ett starkt grönt regeringsparti”.