Brexit var inte det värsta som kunde hända… EU

Det har varit lugnare i EU utan det stökiga Storbritannien – kan vi enas om det såhär på tio-årsdagen av att de röstade sig ur samarbetet?

Storbritanniens sjätte premiärminister på tio år, är på väg att avgå denna måndag när timmen för Brexit-omröstningens 10-års-jubileum snart ska slå.
Uppgifterna om Starmer kommer från flera håll. Inte enbart från Donald Trump som tog chansen på söndagen att sticka in en kniv i den brittiske premiärministern och vrida om genom att påstå just att han var på väg att avgå och att ”Keir Starmer failed.”

Det var midsommarafton den 23 juni 2016 som britterna röstade med siffrorna 52 mot 48 för att lämna EU.
Sedan dess har det mesta gått åt pepparn för Storbritannien ekonomiskt och politiskt vilka detaljer all press i västvärlden varit fylld av de senaste dagarna.
Några kompletterar med att det rådde obalanser i landet redan innan vilka förvärrats av brexit. Andra hävdar att covid-epidemin som kom samtidigt, bär skulden för det ekonomiska fiaskot.
Men riktigt illa har det gått, detaljerna finns som sagt i all anglosaxisk press.

Ur EUs perspektiv blev det på sätt och vis en lättnad.
Britternas premiärminister David Cameron hade ju innan lovat sina väljare att han skulle kunna omförhandla det brittiska EU-medlemskapet. Löftet ledde till plågsamma förhandlingar i åtta månaders tid med övriga 26 EU-länder.
Storbritannien hävdade att om inte de fick specialbehandling så skulle deras omröstning få landet att gå ur EU.
De fick specialbehandling, de fick nya undantag som EU-fördraget inte ens helt stödde… men alla ville att landet skulle stanna.
Lika bra att det aldrig blev verklighet.

Då hade Storbritannien förstås redan innan det europeiska rekordet i undantag från EU-regler. Brittiskt medlemskap gick ut på att allt som de ogillade borde EU låta bli, alternativ skulle i alla fall inte gälla dem men om de ändrade sig senare skulle det vara enkelt för dem att hoppa ombord och dessutom! hade de rätt till en stor rabatt på medlemsavgiften.
Britter är inga dåliga förhandlare.

Våren 2016 var en plåga i sig för EU. Brittisk press och nu även brittiska politiker hånade allt med EU, i allt gällare toner.
Brittiska media hade ju sedan decennier utvecklat EU-bashing till en skön konst, fann alltid saker att blåsa upp och utmåla som hot och gjorde det med all retorik och humor som de excellerar i.
(Brittisk medias EU-bashing har också i decennier plockats upp, kopierats och spridits vidare i Norden så om någon undrar var alla historier om gurkor och kondomer kom ifrån, så vet ni nu.)

Det nya med våren 2016 var att ingen europé fick öppna munnen för att säga något. Det kunde påverka den brittiska EU-debatten och det var förbjudet.

När resultatet av folkomröstningen kom vid 5-tiden morgonen efter valdagen, var EU-sidan redo när brittisk press kastade sig på telefonerna för att få kommentarer. Men vart de än ringde i hela Europa möttes de av ett och samma korta svar:
”Vi beklagar nej:et men respekterar folkets rätt att välja.”

EU-sidan hade organiserat sig, nämligen.
Medan britterna satt i chock över utgången som de inte hade trott på, varken på ja-sidan eller nej-sidan, arbetade EU med frågan.
Innan sommaren var över hade EU satt upp en förhandlingsorganisation och process för att klara att för första gången förhandla fram ett medlemslands utträde.
Det fanns ett stödpaket klart för de EU-företag som drabbades akut av kommande utträde och de nya gränsländerna (Nederländerna, Belgien, Irland och Frankrike) förberedde nya gränskontroller.

Premiärminister Cameron avgick direkt, premiärminister Theresa May försökte förgäves samla sina trupper till en åsikt om vad Storbritannien borde göra nu.
Först i slutet av mars 2017 var hon klar med det. Då lämnade hon in en utträdesansökan. Det tog till juni innan den brittiska regeringen var redo att ställa upp med en egen förhandlingsdelegation.
Den visste tyvärr inte vad den ville ha ut av förhandlingarna. Inte ens den brittiska pressen fann det längre lätt att håna EU, när på möte efter möte någon vilsen och ilsken brittisk tomte mötte artiga förhandlarproffs.

Det tog ett premiärministerbyte och två år att bli klar med utträdet. Britterna hade då begärt gång på gång att få specialbehandling efter att de lämnat EU (fullt tillträde till er marknad, inga avgifter, fortsatta rättigheter för brittiska medborgare i EU men inga för EU-borgare i Storbritannien, osv).

EU svarade artigt nej och hänvisade till fördraget.
Detta förstummade brittisk press igen. Deras förväntan var splittring, gräl och oenighet på EU-sidan men det fanns ingen.
Alla EU-regeringar insåg direkt att om en icke-medlem får samma fördelar som en medlem, så är EU-medlemskapet inte mycket värt. Därför var enigheten enkel att uppnå:
Ni får delta om ni följer våra regler och betalar för er.

Brexit tog efterhand allt mindre plats i EU. Det fanns inget att diskutera, det var upp till britterna att bestämma sig. Sittande brittisk premiärminister bjöds in ibland till ett EU-toppmöte, fick fem minuter innan själva mötet kom igång och sedan gick européerna över till riktiga problem som covid, invandring, ekonomiska hot, energikris…

När ett utträdesavtal till slut låg klart och britterna också lämnade EU-organisationen var det med ett kyligt ”Goodbye and good luck” från en irländsk talman i Europaparlamentet.
Irländarna hade ekonomiskt redan rundat deras normala transportväg över Storbritannien och skeppade nu det mesta via fartyg till EU-hamnar. Den politiska chocken kom de fort över, trivdes rätt bra med att britter fick komma till dem för att höra vad som hände i Bryssel och de sa inte nej till alla företag som valde att flytta högkvarteret till Dublin eller de många finansmän som hittade en avlägsen irländsk förfader för att få irländskt (=EU)-pass.

Brexit-kämpen Nigel Farage själv köpte ett franskt hem och gav sina barn europeiska pass.

Nye premiärministern Boris Johnsons yviga löften om att HAN skulle kunna ordna specialbehandling för landet i EU, i USA, i Indien, i Australien… blev till sand. Hans turbulenta år vid makten sänkte Storbritannien ännu mer.

In kom näste premiärminister Rishi Sunak som lovade vara den seriöse politiker som skulle ordna nya, seriösa relationer med EU men hans idéer byggde likaså på specialbehandling för Storbritannien. Motbuden som EU gav honom – samarbete på forskning?, på studentutbyte? – var ointressanta för britterna.

Lis Truss gjorde ett av världens kortaste inhopp som brittisk premiärminister (49 dagar) men hann ändå krascha landets obligationsmarknad varför hon går till den brittiska historien som oförglömlig.
Även hon menade att EU borde bevilja specialbehandling för Storbritannien men fick nej. Hennes slutsats i den obligatoriska boken om-mitt-liv-som, drar hon slutsatsen att Storbritannien borde ”varit mycket tuffare mot EU för det enda EU förstår är smärta.”

För EU har det överlag varit lugnare att inte ha Storbritannien som EU-medlem under de tio gångna åren. Storbritanniens ständiga skepsis till EU under sina 47 år som medlem har alltid saktat in EUs integration eftersom brittiska politiker aldrig önskat samarbeta med Europa, utan betraktat EU som en fotbroms på brittiska framgångar.
Brexit demonstrerade hur bakvänd den bedömningen var.

Utan britterna har EU-länderna därför kunnat utveckla sitt samarbete i högre fart.
Samtidigt ska det sägas att den brittiska skepsisen tjänat EU väl med alla dessa invändningar – ofta korrekta. (Så snart britterna fått igenom sina invändningar, har de förstås ändå begärt att de nya reglerna inte skulle gälla dem, åtminstone inte fullt ut).

Med det sagt finns inget land som skulle vara mer välkommet tillbaka i EU-gruppen – om Storbritannien kan få in i sitt huvud att det blir ingen specialbehandling.
Reglerna gäller alla, kostnaderna för samarbetet ska delas av alla.


När Starmer sommaren 2024 kom in som brexit-premiärminister nr 6 hade den brittiska opinionen för länge sedan ångrat sig. Han gav (vaga) löften om att återställa relationerna med EU för det skulle bägge parter tjäna på, ansåg han.
Sedan dröjde han och dröjde igen med att agera på sina ord medan missnöjet med honom över detta växte.
Han lovade igen, dröjde igen.
Starmer var kluven, full av hopp att USAs Trumpadministration skulle vara hygglig mot hans land medan de uppenbarligen avskydde EU. Han fjäskade och lät Trump göra ett skämt av honom. han fick några smulor (något lägre tullar än EU)… bara för Trump att rycka bort det igen.

Under tiden sökte Starmer upp EU-sidan och talade varmt (men vagt) om nystart. Studentutbyte?, prövade EU. Nej, för riskfyllt.
Ukraina-kriget blev för Starmers del en politisk gåva, nu kunde han med det stabilt etablerade ryktet om brittisk militär styrka, bli en del av europeiska möten igen, bjuda in till europeiska möten igen och se ut som en statsman för sina väljare.
Franske presidenten Macron och tyske förbundskanslern Friedrich Merz inkluderade honom gärna – det fick dem själva att se viktiga ut (medan i ett EU på 27 känner de sig ofta orättvist förminskade).

Men Starmer hade i slutänden inget att leverera som gjorde någon skillnad. Hans militär kunde mest erbjuda överskottsvaror. Brittisk militär ryckte visserligen ut flera gånger under Starmers ledning men enbart i stöd för USA eller Israel i deras krig. Att leverera på den säkerhetsgaranti som inte bara USA men även Storbritannien gett Ukraina 1991 var uteslutet.

Till slut avgick hans försvarsminister i protest över uteblivna anslag och höll upp för allmän åskådan det chockerande usla tillstånd som brittisk militär befinner sig i.
Storbritannien som ett tänkt viktigt tillskott till Europas militära beskydd, känns inte längre lika viktigt.

Om Starmer avgår nu så missar han sin planerade dejt med Ursula von der Leyen den 22 juli.
Till den dagen hade Starmer lovat göra en nystart i relationerna med EU.

Nåja, förhoppningarna var inte jättehöga, på den här sidan Kanalen i alla fall.