Nu inleds striden i EU om ”Carl Bildts bebis” – Ska den få växa och bli starkare eller tyna bort ännu mer?
På hösten 2009 satt utrikesminister Carl Bildt på sitt kontor i Arvfurstens palats och filade ivrigt på ett förslag hur EU.s maktbalans skulle förändras i EU:s grundlag för att inrätta ett utrikesdepartement med en EU-utrikesminister i toppen. Bildts namn fanns med i spekulationerna om vem som skulle få jobbet.
Bildts förslag avvisades och sexton år senare är alla missnöjda med den halvdana kompromissen kallad EU:s utrikestjänst. Nu börjar dragkampen igen – ska EU få en gemensam utrikespolitik där vare sig Malta eller Tyskland ensamt kan blockera beslut, eller ska ”utrikestjänsten” bantas ner och bli en undanskymd avdelning i Bryssels förorter?
Dagens Nyheter 25 mars 2010.
EU:s två stormakter Tyskland och Frankrike kräver radikala förändringar av hur EU:s utrikes- och säkerhetspolitik styrs för att kunna möta de många geopolitiska hoten, och inte bli en lekboll för USA, Kina, Ryssland.
”Paris, Berlin and other capitals are weighing options that include stripping powers from the bloc’s chief diplomat Kaja Kallas and her €1bn-a-year External Action Service (EEAS) and returning them to the European Commission and member states”, rapporterade Financial Times.
Utrikeschefen Kaja Kallas gick genast i försvarsställning och pekade på att det kräver förändringar av EU:s grundlag, och det vill inget land försöka sig på i dag.
Det är helt annat tonläge än när EU senast diskuterade framtiden. Efter millennieskiftet var förhoppningarna höga om ett större och starkare EU. Länderna i Central- och Östeuropa skulle bli medlemmar och i det stora EU-konventet för att ta fram en ny konstitution fanns förslag om avskaffad vetorätt på de flesta områden och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik under ledning av en utrikesminister.
Utrikesministern skulle leda utrikespolitiken och kunna uttala sig för hela EU utan att behöva konsultera varje lands regering varje gång, berättar en EU-källa med mångårig erfarenhet från EU-diplomati och toppjobb i Bryssel för Omeuropa.se.
– Samarbetet mellan EU:s utrikeskommissionär Chris Patten och EU-regeringarnas ”höge representant” Javier Solana hade fungerat så bra att man talade om att det behövdes en ”Patana” för att sköta utrikespolitiken.
Tillsammans med Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh kallades de för EU:s ”trojka” när de agerade i konflikter på Västra Balkan under svenska EU-ordförandeskapet 2001.
Men EU-optimismen kraschlandade 2005 när EU:s nya grundlag avvisades i folkomröstningar både i Frankrike och Nederländerna.
– EU-regeringarna fick kalla fötter och förslag om att ta bort enhälligheten som inom utrikespolitiken ströks bort liksom tanken om en utrikesminister som kunde uttala sig på egen hand, säger EU-diplomaten.
En urvattnad kompromiss till ny grundlag började arbetas fram och den skulle antas hösten 2009 då Reinfeldt-regeringen var EU-ordförande.
Carl Bildt och hans rådgivare försökte lägga fram förslag med som innebar att det ändå skulle bli en hel del kvar av planerna om en mer gemensam utrikespolitik, och inkludera bistånd, utvidgning och kanske även handelspolitiken. Dåvarande EU-ambassadören Christian Danielsson, i dag EU-rådgivare åt statsminister Ulf Kristersson, ledde förhandlingarna i EU och hade i uppdrag att försöka få övriga EU-regeringar att ställa sig bakom förslagen.
”Sverige arbetar diskret men intensivt med att dra upp planerna för den höge representantens fögderi. Så intensivt att initierade observatörer utanför regeringskansliet uttrycker förvåning över hur mycket kraft Sverige lägger på detta”, rapporterade DN:s Ingrid Hedström.
Carl Bildts namn fanns också med i spekulationerna om vem som skulle få leda den nya ”utrikestjänsten” med 5-6 000 anställda.
Men i den rädhågsna stämning som rådde efter nej-segrarna urvattnades ”utrikeschefens” fögderi. Kommissionen kunde sno tillbaka bistånd, utvidgning och handel. Den nye utrikeschefen fick överta roll som ordförande för utrikes- och försvarsministrarnas möten, men med bibehållen vetorätt för varje minister.
EU:s möjlighet att visa sin geopolitiska styrka genom att agera samordnat på alla politikområden – som handel, inre marknad, miljö, transporter, fiske blev mycket svårare, säger EU-diplomaten.
+ EU-topparna försäkrade sig ändå om att det inte blev någon utrikeschef som skulle försöka agera som ”EU-utrikesminister”. Jobbet gick till en nästan helt okänd politiker som aldrig blivit folkvald till någon post – brittiska Catherine Ashton.
Trots att EU-topparna så nogsamt valt en ”utrikeschef” utan storpolitiska erfarenheter var det Catherine Ashton som fick leda kärnenergiförhandlingarna med Iran som företrädare för de fem länderna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland. Ashton var den enda som alla parter kunde acceptera.
Det ledde till kärnteknikavtalet mellan världsmakterna och Iran.
De olika utrikescheferna har sedan dess med blandad framgång försökt utöva inflytande.
+ Italienska Federica Mogherini tog över som jobbet som utrikeschef 2014. Trots att kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker öppet kritiserat henne som alltför politiskt oerfaren. Och trots att flera EU-regeringar ansåg att hon var en ”Putinkramare”.
Eftermälet av hennes fem år på toppjobbet handlar mycket om kritik för att hon inte agerade för att få EU-länderna att enas för att stå upp mot Rysslands annektering av Krim och delar av Donbass i Ukraina.
Mogherini bidrog ändå under sina år till att stärka EU:s militära förmåga något.
Förhandlingar med Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg ledde till ett EU-Natoavtal som bland annat stärker militära styrkors rörlighet i Europa.
+ Spanjoren Josep Borrell var den förste utrikeschefen med en lång politisk karriär när han fick jobbet, bland annat som talman i EU-parlamentet och som spansk utrikesminister.
Han försökte också agera som EU:s utrikesminister. Borrell tog omedelbart avstånd från Hamas’ terrorangrepp den 7 oktober 2023. Men han kritiserade även Israels angrepp mot civila i Gaza:
”We are mourning the Israelis who lost their life in horrible circumstances. We mourn also Palestinian children who are innocent victims of this conflict.”
Men Borrells förslag att införa sanktioner mot Israel avvisades på EU:s utrikesministermötena på grund av djupt splittring mellan länderna.
Dessutom innebar Borrells linje att han hamnade på kollisionskurs med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Hon var snabbt på plats i Jerusalem för att betyga Europas stöd för Israel utan att ha fått klartecken från EU-regeringarna.
Von der Leyen hade redan när hon tillträdde utnämnt sig som ledare för den första ”geopolitiska kommissionen” och demonstrerade tydligt med besöket i Jerusalem att det var hon som ledde det världspolitiska agerandet.
Borrells eftermäle efter fem år på posten överskuggas ändå av en katastrofal presskonferens med Rysslands Sergej Lavrov den 5 februari 2021. Lavrov kastade ur sig en kanonad av anklagelser mot Borrell om att EU ljuger och är opålitligt. Lavrov fick hjälp av ryska journalister som ställde förvillande frågor om Kuba.
Borrell var helt oförberedd och fick ta emot ytterligare fördömanden när han kom hem av EU-regeringarna för att han åkt till Moskva utan att ha fått klartecken för resan.
+ Med Estlands Kaja Kallas fick EU en utrikeschef som hade en klar linje mot Putinregimen. Den tidigare statsministern har drivt på för att EU ska stödja Ukraina med hjälp av ryska centralbankens frysta tillgångar och skärpta sanktioner. Men har då anklagats av en del sydeuropeiska medlemsländer för att ägna sig för mycket åt Ryssland.
Samtidigt har Kallas stått upp mot kommissionenns ordförande von der Leyen som strävar efter att ta över allt större delar av EU:s utrikes- och säkerhetspolitkk. Von der Leyen ville inrätta en europeisk underrättelseverksamhet under sig. Kallas protesterade eftersom en liknande verksamhet redan finns inom utrikestjänstens domäner.
Men dragkampen om vad som ska hända med ”Carl Bildts bebis” har redan satt igång konspirationsteorier i Bryssel.
Erfarna journalister pekar på att Financial Times’ tolkning av det fransk-tyska utspelet om att utrikestjänsten ska avlövas kan ha styrts av EU-kommissionen. Den internationella nyhetsbyrån Reuters skickade bara några timmar senare ut en text om att EU:s stormakter egentligen vill stärka utrikeschefen Kaja Kallas’ befogenheter:
”French officials have suggested an overhaul of the EU’s diplomatic service that could include boosting the role for foreign policy chief Kaja Kallas in a bid to improve the bloc’s response to crises, an internal paper showed on Thursday.”
Det verkar ha gått upp för flera EU-regeringar att man måste ta itu med den halvmesyr till EU-utrikespolitisk samordning som blev resultatet när utrikestjänsten och jobbet som utrikeschef inrättades 2009. Den fungerar inte med bibehållen vetorätt och flera EU-toppar som slåss för att få bestämma när USA:s Donald Trump klampar in, Kinas Xi Jinping översvämmar EU-marknaden med billiga bilar och solpaneler, och Ryssland Vladimir Putin siktar på att utvidga det ryska imperiet.
Men EU-regeringarna verkar inte veta vilken väg de ska gå.
I själva verket pekas tre alternativ ut för att stärka EU:s utrikespolitiska handlingskraft i det fransk-tyska utspelet:
1. EU-kommissionen tar över flera av utrikestjänstens befogenheter.
2. EU-ländernas utrikesministrar tar tillbaka ledningen över EU:s utrikespolitik.
3. EU:s utrikestjänst och utrikeschef tar över styrningen av flera av kommissionens politikområden som kan kopplas till utrikespolitik, som handel och bistånd.
– Det kommer att krävas en uppgörelse mellan Ursula von der Leyen, Kaja Kallas och EU:s stormakter för att komma framåt, säger EU-diplomaten.
– Risken är att det kommer att bli en långvarig dragkamp.
