Tysk röra gör inte EU bättre

Tysklands regering gör i utrikespolitiken vad de innan gjort i ekonomin: Angriper EU och skyller sina tyska problem på dem. Deras förslag till reform är… väldigt tyskt.

Förbundskansler Merz och hans regering har det senaste året försökt få med sig Frankrike på att förändra hur utrikespolitik sköts på EU-nivå. De väljer då att attackera EUs ”utrikesminister” (formellt kallad Hög Representant) Kaja Kallas och diplomattjänsten EEAS för utrikespolitiska brister.

Anklagelsen går ut på att Kallas och hennes diplomattjänst inte tillräckligt väl lyckats samordna EU-ländernas respons på t ex Donald Trumps attacker på Europa, hans krav på att Europa ska delta i hans Iran-krig eller USAs användning av ekonomiska relationer för att pressa européerna till eftergifter.

Det är oklart vad exakt Tysklands problem är i sammanhanget, för EU har på samtliga punkter valt en tysk-inspirerad politik, att ligga lågt. (Det kan väl inte vara för att Spanien, Irland, Belgien och andra envist och offentligt fortsätter att ha egna åsikter?)

Tysklands konkreta förslag (Frankrike är inte längre ombord) till en djupgående reform av utrikespolitiken, går ut på att bryta sönder den diplomatiska tjänsten i mindre delar och stoppa in dess tjänstemän i olika avdelningar på EU-kommissionen.
Deras chef Kaja Kallas, skulle placeras under EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen men kompenseras med att även få rå över bistånd och EUs grannskapspolitik.

Argumentet här lyder att eftersom EU-kommissionen sköter politikområden som i dessa dagar har gått och fått utrikespolitisk betydelse – industri, energi, handel och teknologi – så är det logiskt att slå ihop utrikestjänsten med dessa avdelningar.

Argument nummer 2 är att Kallas och EEAS ofta har knuffats bort från inflytande på senare tid och att den ”friktion” som finns gentemot EU-kommissionen måste få ett slut.

Argument nummer 3 är att här finns pengar att spara (super-starkt argument i tyska öron) för EEAS har en budget på 1 mdr euro årligen.

Förslaget avslöjar obarmhärtigt Tysklands tunnsådda erfarenhet av utrikespolitik.
Att EU-länderna inte förmått samla sig till en stark respons på omvärldens utmaningar, beror självklart inte på brister hos Kaja Kallas utan på nationalistiska instinkter bland EUs regeringar.
Tyskland, mest av alla EU-länder, har i samtliga kriser på senare år (Ryssland, USA, Kina, Israel), krävt att EU inte ska agera.

När Tyskland nu samlar sig till en analys, så tycks den alltså ha landat i att utrikespolitik inte kräver diplomater utan ekonomer och handelsansvariga.
USAs Donald Trump prövar just nu den metoden vilket skapat stor fientlighet mot USA i land efter land.

Den tyska uppfattningen att Kallas och EEAS har tryckts bort från utrikespolitiska diskussioner och beslut är riktigt.
Det är framförallt EU-kommissionens tyska Ursula Von der Leyen som med sin tyska stabschef Björn Seibert gjort detta och som istället själva tagit en utrikespolitisk roll som fördraget inte tilldelar dem.
Von der Leyen har oombedd gjort sig själv till EUs talesperson genom att före någon annan poppa upp i Kiev, i Jerusalem, i Washington, på Grönland, osv, och via en snabbfotad PR-grupp, leverera starka budskap ”från EU.”
Von der Leyen har också upprättat nya enheter inom EU-kommissionen för att analysera och bidra med idéer i utrikespolitik, bl a en underrättelse-enhet.

Hennes agerande har uppenbarligen gått hem i den tyska regeringen, inte helt oväntat för Von der Leyen och Seibert agerar efter tyska instinkter.

Men den Höge Representanten och den fristående diplomatiska tjänsten EEAS skapades i tydlig avsikt att ge EU-regeringarna en stark kontroll över utrikespolitiken.
Tjänstemännen på EU-kommissionen skulle absolut inte få fingrarna i detta känsliga politikområde.
En tredjedel av EEAS består därför av nationella diplomater på lån, vilka ska se till att just nationella intressen inte trampas ner i någon europeisk iver att driva europeisk utrikespolitik.

Höge representanten blev diplomatiskt placerad bara på ministernivå. En minister släpps aldrig fram att företräda EU inför presidenter och statschefer från andra länder.
Detta skedde också med avsikt.
Tyska förbundskanslers, franska presidenter och brittiska premiärministrar (de var med och skapade upplägget) ville behålla det privilegiet för egen del.

När Tyskland nu vill omstrukturera EUs utrikespolitik (la fram sitt förslag på det senaste utrikesministermötet, kräver att det blir ett ämne för EUs oktober-toppmöte) så blir resultatet att de nationella regeringarna får mindre inflytande och EU-institutionerna får mer.
Som grädde på just det moset vill Tyskland att vetorätten ska avskaffas så att EU-regeringar i framtiden kan röstas ner av en majoritet.

I detta scenario får EU-kommissionens ordförande en massivt inflytelserik roll.

Det ser kanske bra ut från Berlins horisont, för det uppdraget har ju Ursula von der Leyen som agerat energiskt med tyska industriella intressen för ögonen de senaste åren.
Von der Leyen har egenhändigt infört en smärre revolution i EU – nämligen att man numera kan backa på EU-lagar, försena dem trots att eniga beslut finns, urvattna dem i snabbprocedurer som kör över kompromisser som förhandlats länge och grundligt innan de klubbats.
Detta har skett på tysk insisterande och ”hjälpt” Tyskland att slippa modernisera sin dåliga ekonomi.

Inte kan tyska politiker tro att man genom att lyfta över uppgiften till Ursula von der Leyen, så kan landet slippa ställa om utrikespolitiskt också?

Att det strategiskt och mer långsiktigt tänkande Frankrike hoppat av idén med ett tyskt-franskt förslag sedan duons inledande diskussioner i våras, är inte överraskande. Andra länder var heller inte begeistrade inför de tyska idéerna vid deras första titt på utrikesministermötet i Dublin häromveckan.
Uppenbart är ju att om man skapar ett utrikespolitiskt maktcentrum utom regeringarnas kontroll därför att man gillar vad Ursula von der Leyen gör, så väntar ändå en oviss framtid när Ursula von der Leyen lämnar sitt uppdrag om 3,5 år.

Kaja Kallas uppges utarbeta ett eget reformförslag för utrikespolitiken med hjälp av sin nya medarbetare, Kajsa Ollongren, fd holländsk utrikesminister. Men duons första initiativ sköts i sank innan det startat:
En högnivågrupp som kan diskutera EU-ländernas brister i försvarskapaciteter med fd Natochefen Anders Fogh Rasmussen som ordförande.
Två dagar före det första mötet, ställdes allt in. ”Några” länder ogillade idén, ansåg att det kunde krocka med Nato.

EU behöver tydligen mer tid på sig för att hitta en fungerande form för att bedriva utrikespolitik gemensamt.