Sommarens gräl i Bryssel

Sommarens mest omskrivna bråk i Bryssel har handlat om hur Ursula von der Leyen trycker ut Kaja Kallas för att ta greppet om utrikespolitiken.

Rubrikerna kom när någon läckte till pressen att EUs utrikesminister Kaja Kallas tre veckor tidigare hade varit ovanligt bitsk om Israel inför en grupp mexikanska diplomater.
Kallas hade sagt under sitt besök i Mexico i maj, att efter att ha sett apartheid-muséet i Sydafrikas Johannesburg, såg hon paralleller mellan Sydafrikas apartheid och Israels sätt att behandla palestinier.

Hon är förstås långt ifrån ensam om tanken (Irland och Spanien har redan varit där) men Israels utrikesminister meddelade ilsket – som han ju gör varje gång någon andas kritik – att hon är inte välkommen i Israel igen.
En värre effekt – förbundskansler Friedrich Merz kritiserade henne offentligt vilket troligen försvårade försök från efterhand 20 EU-länder att få igenom den blygsamma sanktionen att äntligen sluta handla med Västbanken. (Tyskland säger nej.)

Men vem läckte då tre veckor senare ett uttalande som fällts i en mindre krets på andra sidan jordklotet?
Jo, det gjorde en ”senior EU-tjänsteman” som också underströk – i fall journalisterna inte begrep allvaret i Kallas´ förseelse – att a) det är inte första gången hon sagt odiplomatiska saker och b) ogillandet av henne påstods växa bland EU-regeringar samt c) EU saknar tyvärr möjligheten att disciplinera Kaja Kallas.

Precis samtidigt läckte Ursula von der Leyens kabinettschef – en senior EU-tjänsteman, alltså – till Financial Times att Frankrike lagt fram förslaget att lägga ner EUs utrikestjänst, den som Kaja Kallas leder.
Det var inte riktigt sant. Frankrike hade lagt fram idéer om hur EUs utrikespolitik kan vässas och bland flera alternativ återfanns möjligheten att lägga ner EEAS.
Men Financial Times trampade glatt på med upplysningen att vissa vill placera utrikestjänsten under Ursula von der Leyen istället.

Ursula von der Leyen och hennes tyske kabinettschef Björn Seibert som hon tagit med sig från Berlin och sitt tidigare uppdrag som tysk försvarsminister, har länge försökt armbåga sig in i EUs utrikespolitik.
Rent formellt ligger den gemensamma utrikespolitiken hos utrikestjänstens chef, den Höge Företrädaren, för tillfället är Estlands fd premiärminister Kaja Kallas. Hon svarar inför EUs regeringar.

Men Höge Företrädaren är samtidigt en av EU-kommissionärerna. Förklaringen till de dubbla stolarna var från starten (2011) att utrikesföreträdaren behövde vara delaktig i EU-budgeten som ju föreslås och förvaltas av kommissionen.
Men dubbla stolar gör hennes position vacklande – kommissionen leds ju av kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Vad som också gjort Kallas position vacklande var t ex när von der Leyen nyligen försökte sätta upp en helt egen underrättelse-enhet som rapporterar till henne… istället för att använda EUs officiella underrättelsetjänst som ligger under Kallas.
Att samla hemligheterna under henne och Seibert skulle bli mer effektiv hantering av de underrättelser som EU besitter, ansåg hon.
Den idén verkar hon ha fått banta rejält efter motstånd från EUs regeringar, men en spion-enhet för ekonomisk säkerhet tycks ha överlevt.

Annars är det Von der Leyens slående snabbhet som varit hennes superkraft när hon vill bedriva utrikespolitik trots att det inte sorterar under hennes kompetens.
2022 var hon först på plats i Kiev och lovade EUs uppbackning till Ukraina innan regeringarna hunnit komma till sans. Inte långt därefter lovade hon Ukraina EU-medlemskap, åter utan att ha hört med EU-regeringarna först.
Hon lovade i sammanhanget Moldavien (inte ologiskt) och Georgien (rätt svårbegripligt) detsamma. I år har hon genom resor och uttalanden uppmuntrat Armenien som står på vippen att ansöka om EU-medlemskap... trots att ännu fler EU-medlemmar inte är en dröm alla EU-regering delar och kanske hade velat diskutera först.

I oktober 2023 hann hon först av alla till Jerusalem och slog raskt fast EUs ovillkorliga stöd till Israels rätt att hämnas på palestinier för massakern som just skett. Mellan EU-länderna råder extremt delade meningar om saken men Von der Leyens tyska linje har behållit övertaget.

Von der Leyen och närmaste medarbetaren Seibert är varma USA-vänner vilket återspeglas i hur EU har valt att hantera USAs växande fientlighet sedan januari 2025 (med ett envist hopp om att allt ska ordna sig).
Den bisarra uppgörelsen med Donald Trump som Von der Leyen slöt med Trump efter en timme ensam med honom på en golfbana, kom till utan att EU-regeringarna riktigt hann blinka (tom Friedrich Merz, förstås). Coreper-ambassadörerna som befann sig på Grönland fick raskt dras in i en källare för att över en säker telefonledning få mumla sitt ja.

Efter att Von der Leyen därmed tagit i hand på att ändra EU-lagstiftning, förmå någon/några i EU att inom tre års tid köpa för extra 1 300 miljarder av amerikanska varor och tjänster samt att acceptera brott mot WTO-lagstiftning… har hon sänt sin handelskommissionär Sefcovic för att förhandla fram fler nya samarbeten med USA – övertygade får man väl anta, att Trumps USA går att lita på.

Radarparet Von der Leyen/Seibert har också följt amerikanska uppmaningar att EU borde agera tufft mot Kina… trots att USA själv som bekant gör motsatsen.
När paret äntligen fick upp en gedigen debatt på EU-toppmötet om EUs svårknäckta dilemma Kina, placerade sig Seibert till allmän häpnad vid bordet bredvid stats- och regeringscheferna.
Att Von der Leyen sitter vid bordet är givet, enskilda tjänstemän som utgör direkt handräckning också. Men detta var ett tidigare inte skådat grepp som tycks ha tagits till för att säkra att EU-ledarna valde optionen ”hårda tag” mot Kina (det lyckades inte).

Von der Leyen/Seibert har här stött på ett större hinder än Kaja Kallas för att tillåtas ratta utrikespolitiken:
EUs regeringar.

Det är en överdrift att säga att EU har en gemensam utrikespolitik. EU-länderna har snarare knuffats in i utrikespolitiska ställningstaganden när handelspolitik snubblat in på utrikespolitiska arenan.
EU-regeringarna för fortfarande i första hand en nationell utrikespolitik.

Men precis som Von der Leyen/Seibert alltså har upptäckt, är EU en starkare plattform än något enskilt land kan vara internationellt. Detta har fått de större EU-länderna att vilja bedriva utrikespolitik tillsammans… men i begränsad grupp.
E3 är vad Tyskland och Frankrikes ledare föredrar – att de två agerar tillsammans med Storbritannien får dem att känna sig betydelsefulla.

Därför tar de egna utrikespolitiska initiativ (förhandla med Iran), kallar till egna toppmöte med noga utvalda deltagare (Danmark får vara med när de diskuterar försvar, Sverige och Finland får det inte) och hanterar hellre stora frågor (AI, kryptovalutor, Kina) på G7-möten än med de andra 25 EU-länderna i Bryssel.

I en parallellt pågående maktkamp om EUs utrikespolitik, gick Friedrich Merz i taket när det i juni avslöjades att rådsordförande Antonio Costa låtit sin närmaste man etablera en direktkontakt in i Kremlin för att stå redo inför framtida fredssamtal med Putin.
Det skulle han ge tusan i!
De samtalen skulle Merz och Macron ta.
Vilket fick Italiens Meloni och Polens Tusk att gå i taket för de, som ledare för oerhört viktiga länder, borde väl vara självskrivna i alla E2 eller E3-sammanhang.
Ute på kanten rasade flera små EU-länder i Rysslands närhet över att någon överhuvudtaget ville samtala med lögnaren Putin.

Allt detta säger väl mest att EU inte har en gemensam utrikespolitik.
Men kanske också att det börjar vara på gång. Därför utlöses en kamp om vem som ska styra den.

Kaja Kallas är nog varken bättre eller sämre än sina föregångare som EUs utrikesministrar vilka alla utsattes för kritik emellanåt och hamnade i dragkamper om vem gör vad.
Hon är för den delen rätt stridbar själv och omger sig nu med starka krafter för att svara på Von der Leyens armbågande:
Nederländernas fd försvarsminister Kajsa Ollongren blir hennes närmaste medarbetare och hemifrån Estland kommer en bekant och fd Kiev-ambassadör som ska leda den märkliga blandningen geo-ekonomiska och inter-institutionella frågor.

Till september är en debatt om utrikestjänstens framtid inplanerad för utrikesministrarna. Men vad de kanske först borde debattera är väl ändå vilken utrikespolitik, som EU ska bedriva.