Mindre Merz i politiken, mer EU

Tyske förbundskansler Merz´ olycka i regionval efter regionval, kan bli EUs lycka. Hans hittills lojala följare Ursula von der Leyen verkar ha släppt det tyska oket och börjat tänka europeiskt.

Det har inte funnits något varmare intresse för europapolitik bland EUs regeringar sedan luften gick ur den franske presidenten Emmanuel Macron sommaren 2024. Det politiska landskapet i Europa har istället haft starka inslag av nationalism, antingen i regeringarna eller i form av opposition som förmått regeringar att anamma deras politik.
EU har fått vara syndabock för nationella dåliga nyheter.

Starkast påverkan på EU enligt den linjen har Tysklands förbundskansler Friedrich Merz haft, helt enkelt eftersom han leder EUs största land. Hans politiska val har ständigt fokuserat på ett snävt tyskt intresse.
Partikamraten Ursula von der Leyen har lojalt drivit Merz´ och partiet CDUs frågor på europanivå. Det innebär då att gynna industrin i alla lägen, t ex genom att ingå det obalanserade avtalet med Trump, att lätta på klimatkrav och andra sätt att ta ansvar för omgivningen.

Överraskande nog var det helt andra toner i det tal som EU-kommissionens ordförande Von der Leyen höll förra veckan.

Kanske har hon påmint sig att EU-kommissionens uppdrag är att värna det samfällda europeiska intresset.
Eller kanske har hon sett att Friedrich Merz är en lam anka. Debatten i Tyskland om Friedrich Merz borde avgå som partiledare för borgerliga CDU och därmed som förbundskansler – har pågått hela sommaren och numera övergått i NÄR Friedrich Merz borde avgå.

Von der Leyens tal utmanade ovanligt nog EUs regeringar på punkt efter punkt och pekade på europeiska vägar framåt.
Hon utmanade på migration (sluta gnäll, den har redan minskat kraftigt), på byråkrati (vi har skurit ner regelbördor för företagen så sluta lägga till nationella regler ovanpå EU-reglerna), på EU-budgeten (alla moderna budgetar måste ha nya egna intäktskällor) på försvar (vi kan inte vara beroende av en enda leverantör) och om Gaza (jag har ju lagt förslag, européerna vill att ni gör något).

På försvar går hon för övrigt steget längre och uppfinner en ny ordning för hur EU ska möta de hybridattacker som t ex Ryssland utför, alltså de angrepp på kablar, luftrum och flygplatser som är små nog att inte utgöra en krigsförklaring men stora nog att vara livsfarliga.
Varje EU-land ska kunna utlösa denna ordning vid en hybridattack. Alla EU-länder sammankallas då för att avgöra hur attacken ska kontras för att stoppa en eskalering och eventuella skador tas omhand.

Inte minst utmanar hon med åsikten att ekonomin måste ta andra plats, efter klimatet:
”… och det var ekonomin men vårt framtida välstånd beror på hur vi klarar hantera the tipping points… Det råder ingen tvekan om att Europa måste genomföra klimatmålen.”

Den största utmaningen var förstås Kanada.
Alla visste att hon skulle tala om Kanada och ett nytt samarbete. Hemligt in i det sista, inte ens med i de tal som tolkarna fick i förväg, så överraskade hon ändå alla med att vara fräck nog att lansera ett erbjudande om ett ”associerat medlemskap.”

EU-länderna är överlag glada för samarbets- och handelsavtal med rika, vänliga Kanada men Ursula von der Leyen förvandlade det hela till något med mycket slagkraft än så – ett symboliskt medlemskap.
Utan att fråga EU-regeringarna först.

Gesten var utan tvekan ett finger till Donald Trump – vilket ett antal EU-regeringar har problem med för de vill inte väcka Trumps ilska. Trump är rasande på Kanada och här kommer EU och ger Kanada vad som skulle kunna bli ett sätt att slinka undan hans press.

Von der Leyen paketerar det associerade medlemskapet djupt politiskt. Hon betonar att i en fientlig värld är EUs partnerskap strategiska:
”I denna nya värld måste vi akut omdefiniera våra partnerskap och bygga globala koalitioner för vår motståndskraft och för våra demokratier.
Även här kan enbart Europa – genom sin storlek och sin styrka – ta ledningen.”

Och då är hon alltså hela vägen inne på Mark Carneys förslag i början av året om att EU borde ta ledningen för att försvara en regelbaserad världsordning mot världens stormakter. När väl Kanada har ”associerats” kan fler likasinnade länder komma till som Japan, Australien, Sydkorea…
Under europeisk ledning, sa Carney. Sa Von der Leyen.

Alla EU-ledare gratulerade den gången Carney till ett lysande tal men det är svårt att föreställa sig något som de – alldeles särskilt förbundskansler Friedrich Merz – har mindre lust till, än att stå i ledningen för en allians mot USA, mot Kina eller ens mot Ryssland.
Merz lever fortfarande i tron att ”handel macht vandel” och om bara Volkkswagen slipper tullar och klimatkrav så kommer Tysklands ekonomi bli stark igen vilket är hans enda mål. Han vill varken ta en strid med USA eller med Kina.

Von der Leyen tog ännu ett oombett kliv ut på försvarsområdet med sitt förslag om ett ”Europeiskt säkerhetsråd,” en av Macrons idéer från hans första år som president.
Det borde vara självskrivet i dagens våldsamma värld, att europeiska ledare har en plats att samordna sig politiskt i säkerhetsfrågor. Hittills har det skett smått slumpmässigt – i telefonsamtal, i smårum under G7 eller Davos, när Macron har bjudit in till Elyséepalatset. Det tycks bara få plats en liten grupp länder, normalt de allra största.

EU kan inte ersätta ett Europeiskt Säkerhetsråd av flera skäl. Först för att EU enligt sitt fördrag egentligen får inte syssla med försvarsfrågor. Men också för att viktiga länder utanför EU delar vårt direkta intresse i att försvara Europa. Länder som Storbritannien, Norge och Ukraina ska förstås ingå.

Idén har tidigare slagits bort av EU-ledare som varit rädda att USA skulle ta illa upp och dra sig ur Nato. Argumentet har visserligen försvagats av att Trump tydligt förklarat sig ointresserad att försvara Europa men det har inte försvunnit.
Den brittiske akademikern Richard G Whitman är en av flera som tänkt kring Säkerhetsrådet mer i detalj – här i en Sieps-rapport – och han visar där hur Nato faktiskt kan överleva även om européerna skulle prata fritt sinsemellan.

Om idéerna nu inte kommer hyllas av EU-regeringarna, så gör ändå Von der Leyens metod för att lägga fram förslagen – i det linjetal som 500 journalister, 100 influencers, 702 europaparlamentariker och tusentals diplomater satt klistrade vid – det mycket svårt för EU-regeringarna att inte ta debatten.

Kanada som associerad medlem – den slipper de inte undan. Den 29-30 oktober dyker premiärminister Carney upp igen för ett sedan länge inbokat EU-Kanada-toppmöte och alla EU-ledare kommer stå där för att skaka hand.
Något måste de säga.
De vet hur höga förväntningar är på dem, i Europa och i Kanada.

Att inte prata Europeiskt Säkerhetsråd blir också svårt.
Alla mindre EU-länder med någon självaktning, liksom alla EU-länder som misstror USA, ser att det är en given lösning i ett instabilt säkerhetsläge.

Klimatet före ekonomin?
Där får hon kämpa, Von der Leyen, men hon har allierade bland regeringar hårt drabbade av sommaren 2026, redan nervösa för sommaren 2027.

Friedrich Merz ser dock inte ut att bli en alltför svårt motpart. Hur hans dilemma än slutar, så inte är det med mer makt.