Där kan vi nog spola ut idén om europeiskt ledarskap

Von der Leyen kastar ut mer än en bebis med badvattnet när hon nu ingått en ”quick and simple” deal med Donald Trump.

Ursula von der Leyen har som kommissionsordförande tagit ett fast grepp om tyglarna över EU i det maktvakuum som råder i centrum. Hon kör över medlemsländer som inte går åt hennes håll, spelar bort Europaparlamentet med listiga tricks och borstar av sig EU-domstolens fällande utslag.
Men hon underkastar sig USA.

Det blev nästan fysiskt synligt när hon på söndagen flugit in till Trumps golfpalats i Skottland för att förhandla ett handelsavtal.
Hon satt stelfrusen med fjärran blick bredvid den amerikanske presidenten när han rullade ut sina mångordiga påhittade historier.
Inte ett ord, inte en ryckning i ett ögonlock när Trump till slut nådde ämnet EU och mer specifikt hur orättvist det är, att USA inte säljer några bilar till EU ”för det har EU förbjudit” (de säljer oss cirka 175 000 om året) medan EU säljer ”millions and millions of cars” (vi säljer cirka 750 000 om året till USA).

När Von der Leyen till slut tog öppnade munnen sa hon:
”Ni har rätt, herr president. EU har ett väldigt stort överskott i handeln med er och USA ett stort underskott. Detta måste ombalanseras, bli mer rättvist kan man säga men ombalanseras.”
Vänta nu, Von der Leyen STARTAR denna handelsförhandling med att ge Trump rätt i att det skulle vara orättvist att amerikaner köper fler bilar av oss?

Nå, det gick som det gick. USA höjer tullen på i stort sett allt från Europa från drygt 2 procent till 15 procent medan en del ligger kvar på 50 procent (stål och aluminium), annat tullbeläggs senare (läkemedel, halvledare, koppar).
EU höjer inga tullar alls på USA utan sänker flera.

Detta tog paret en kort timme i vad VDL kallade ”väldigt tuffa men rättvisa förhandlingar”, innan de kunde meddela att det nu finns en ”deal” mellan EU och USA.
”The biggest ever!”
Och här stöter vi in i verkligheten för nja… gör det verkligen?
EU-kommissionens ordförande kan ju inte ensam träffa avtal om handel med USA.

EU är ett strikt organiserat samarbete mellan 27 nationalstater där sådant har reglerats minutiöst. Inget land går med på att alldeles släppa kontrollen över sin handel. Både EU-regeringar och Europaparlament krävs för att besluta om ett handelsavtal.
Som regel.

EU har gett sig själv alternativ. Som sagt, det här är ett område man tänkt mycket på, förhandlat mycket om.
Är detta ett handelsavtal där några delar som faller utanför EU-kommissionens kompetens? Då är det ett ”blandat avtal” där medlemsländerna ska besluta med kvalificerad majoritet, Europaparlamentet ska godkänna det och dessutom ska alla 27 länders nationella parlament godkänna avtalet.

Eller är detta ett avtal som faller helt inom EU-kommissionens ganska breda handelskompetens? Då kan i princip EU-kommissionen godkänna det.

Men! eftersom medlemsländer som sagt inte gillar att avhända sig makt över sin handel, beslöt man år 2018 att även i sådana fall måste EU-kommissionen hela tiden konsultera både medlemsländerna och Europaparlamentet.
Och skulle EU-regeringarna känna att nu börjar detta avtal bli viktigt/känsligt så kan de besluta att ändra form för avtalet för att återta beslutanderätten.

Dagen efter VDLs och Trumps deal berättar (anonymt) EU-tjänstemännen att vad som egentligen finns – eller rättare sagt snart kommer att finnas, kanske redan mot slutet av denna vecka – är ett icke-bindande gemensamt uttalande.
I vilken juridisk form som EU-kommissionen slutligen vill lägga fram VDLs deal med Trump för EUs beslutsfattare, har kommissionen inte bestämt sig för ännu.

Ursula von der Leyen kan förstås göra icke-bindande uttalanden med vem hon vill, det finns det inga EU-regler som hindrar.
Det märkliga är förstås att sådana har EU-regeringarna eller Europaparlamentet inte mycket av formell möjlighet att hindra.
I EU-sammanhang vore det en rätt stor bebis att kasta ut med badvattnet.

Nu består emellertid ”dealen” framförallt av USA-beslut vilka EUs beslutsfattare ändå inte hade kunnat reglera.
Plus att Ursula von der Leyen också lovat att EUs privata sektor ska investera för 600 miljarder dollar i USA under de närmaste tre åren och vad privata bolag gör, är inte heller EU-beslut.
EU-tjänstemännen avslöjar här att Von der Leyen haft kontakt med ett antal bolag om deras avsikt att investera i USA, något som hon alltså bara vidarebefordrat.

Vidare har hon lovat att EU ska köpa energi för 750 miljarder dollar på tre år.
Kan EU verkligen det? Nja, nu är det privata bolag igen förstås. Och år 2023 köpte vi för 30 miljarder dollar värt av LNG från USA, år 2024 för 13 miljarder.
VDLs folk svär på att de har räknat ut att det går. Men det kräver bl a att vi i Europa bygger ny infrastruktur för att ta emot den. Och EU-kommissionen råkar ha kontroll över EU-fonder som ska investeras i nya energitillgångar, så…

Ett av många smärre inslag är sedan ett löfte från EU-kommissionen att omförhandla tekniska standards för bilar – amerikanska biltillverkare tycker tydligen att de europeiska reglerna är för stränga. Att förhandla detta ligger helt inom EU-kommissionens kompetens (men man tvingas söka godkänt för slutresultatet när det är klart).

Formaliteter i all ära, det vore förstås helt osannolikt att Von der Leyen skulle gå vidare med ”dealen” om EU-regeringarna verkligen sa tvärt nej (…medan Europaparlamentet har hon hoppat över förut och har inget problem att göra igen).

Och trots ilskna protester från olika huvudstäder under måndagen så är denna överenskommelse exakt vad Tyskland begärt (en ”quick and simple deal” där bilindustrin får 15 procents tull istället för 25) och som Italien önskat sig. Vad Frankrike vill är oklart, landet är så inrikespolitiskt försvagat att de inte har mycket att sätta emot.
Med andra ord, att skapa en EU-majoritet emot dealen skulle bli så tufft att oddsen är rätt goda för att VDL får regeringarna – möjligen muttrande – att nicka igenom hennes uppgörelse.

En andra bebis ändå – världshandelsreglerna.
Kan EU fortfarande protestera mot Trumps strafftullar genom att klaga till WTO över att USA glasklart bryter mot handelsreglerna… eller har EU (Von der Leyen) kastat ut också den rätten med badvattnet?
Politiskt åtminstone, har det nog blivit omöjligt att klaga. Genom att frivilligt göra en överenskommelse som bygger på USAs brott mot WTO går EU rimligen med på att världshandelsreglerna inte gäller.

Något ytterligare som Ursula von der Leyen själv säger att hon gått med på – är att ge USA företräde i framtidssektorn AI:
”Amerikanska AI chips kommer ge kraft till våra AI giga-fabriker och hjälpa USA att bibehålla deras teknologiska försprång.”

Då har vi redan EU-kapital som skulle styras till att bygga infrastruktur för att kunna köpa mer från USA och nu åtar vi oss att köpa amerikanska halvledare. Det är säkert fint men EU-kommissionens ledstjärna under sin femåriga mandatperiod är ju strategisk autonomi?
Mer bestämt är EU-planen att få bolag att börja investera mer i Europa och inte bara i USA, att bygga upp ett europeiskt energi-oberoende och en europeisk industri i högteknologi.
Nyss handlade allt som EU och kommissionen gjorde, om att Europa måste rusta sig för att stå oberoende. Men denna strategiska autonomi är en tredje bebis som kan spolas ut för löften om att investera stort i USA, att öka vår gasanvändning och att vår industri ska köras på amerikanska chips för att USA ska bevara sitt försprång?

Von der Leyens deal med Donald Trump har hälsats i flera stora media som en kapitulation, att hon körts över, sålt ut Europa.
Von der Leyen själv framhåller att vad hon har gjort, är att skapa stabilitet för Europas näringsliv, undanröjt osäkerheten.
Nu vet alla vad som gäller.
Om Trump denna gång faktiskt tänker stå för en överenskommelse som han har gjort, alltså.

Bland de bebisar som spolas ut finns inte minst EUs annorlunda sätt att fungera – inte via starka ledare utan via gemensamma beslut som förhandlas fram i minsta detalj, långsamt eftersom många olika intressen ska göra sig hörda, men demokratiskt och väl förankrat.
Von der Leyen väljer här att acceptera den värld som Trump vill ge oss – en värld där mäktiga människor gör upp med ett handslag utan dokumentation.
Hon gör slag i saken när andra europeiska ledare fortfarande inte kan bestämma sig.

Där spelar hon då bort en annan bebis som setts som EUs globala trumfkort – en idé att EU kunde bli centralt i att försvara en värld där man fortsatt agerar via avtal och respekterar avtal.
Under detta halvår har länder som Kanada, Japan, Sydkorea och Australien upprepat sökt kontakter och dialog med EU för att försöka uppfinna en respons, ett alternativ till Trumps värld.
Dessa ledare ser nu ett EU som kapitulerar och vet att den aktör utanför stormakterna, som har störst ekonomiska tyngd att kunna stå emot Trump, valde att vika ned sig.

Slutligen underminerar Ursula von der Leyen den europeiska befolkningens förtroende för EU.
Alla opinionsmätningar har sedan några decennier visat att européerna mer och mer förlitar sig på att EU kan träda in där nationalstaten inte längre förmår slå tillbaka globala kriser.
Men den här EU-kommissionen vacklar om klimatet – européernas viktigaste fråga.
Den här kommissionen agerar inte för Gaza – där europeiska befolkningar överväldigande vill se Israel stoppas.
Och den här kommissionen kallar USAs strafftullar på våra varor för ”att stärka det transatlantiska partnerskapet” medan 75 procent av alla européer pga Trump ser USA som ett hot mot Europa.

Von der Leyen som en stelfrusen bambi i TV-kamerornas ljus, sittande tyst när översittaren Trump ljuger vitt och brett bredvid henne, inger inte respekt och ingen trovärdighet för europeiskt ledarskap.
Varken hos européerna eller resten av världen.