EU eller Trump, britter – ni måste välja sida

Hoppet växer om en riktig omstart mellan Storbritannien och EU. Men det blir inget av med det om inte Starmer-regeringen kan välja sida – Trump eller EU?

Världens äldsta söndagstidning, brittiska Observer, har återfått sin redaktionella frihet och hedrar EU med så mycket som tre långa texter om hur EU och Storbritannien borde slå sig samman igen.
Det är ju trevligt… ända till man ser de brittiska argumenten för en nystart.

1. EU kommer att dö om man inte byter stil
Ursäkta?
I en värld där alla länder skakas av att frihandel och internationell lag hotas av Trumps USA, står inga så starkt som just EU-länderna och det gör man tack vare EUs kommersiella och institutionella samlade kraft.
Britterna lät precis så här före brexit också och det var ju inte EU som tog stryk av den skilsmässan vilket de annars glatt hade förutspått.

2. EU borde skapa en försvarsunion med Storbritannien
Absolut. Gärna.
Men problemet är förstås att brittiskt försvar, kärnvapen och underrättelsetjänst är så djupt insnärjt och dominerat av USAs, att EU då skulle tvingas in i ett ÖKAT beroende av USA, inte det minskade beroende av USA som vi strävar efter.

3. EU borde ge Storbritannien samma tillträde till EU-marknaden som ett medlemsland har men utan förpliktelser
Haha, glöm det.
Det här har alla brittiska regeringar prövat sedan Cameron 2010, kan vi släppa det snart.

När brittiska tankesmedjor, poddar och tidningar nu vrider och vänder på den förväntade stora nystarten med EU – chansen att lindra alla ekonomiska smällar som brexit gett Storbritannien – så missar de två saker:
Dels att Storbritannien är inte så viktigt för EU som de tror.
Dels Donald Trump.
Det blir ingen omstart utan att Storbritannien först väljer sida – EU eller Trumps USA.
Bägge delar går inte.

Den brittiska regeringen vill att EU lyfter sina gränskontroller för brittisk import av livsmedel och levande djur.
Men samtidigt förhandlar Keir Starmer med Trumpadministrationen om strafftullar och ett av många krav som amerikanerna har, är att britterna tar bort gränshinder för import av amerikanska klorin-doppade kycklingar och hormonkött.
Eftersom EU förbjuder bägge delar av folkhälsoskäl kan då brittisk livsmedelsimport inte släppas in fritt.
Keir Starmer måste välja.

EU är för övrigt bara villigt att diskutera gränskontroller om britterna vill diskutera fiske-uppgörelsen. Just nu måste den omförhandlas årligen men EU vill ha femåriga avtal.
Britterna vill inte diskutera fisket alls, de betraktar detta som sin enda vinst med brexit och vill inte ta i frågan.
Men fisket blev bara en vinst på pappret, brexituppgörelsen är en sorglig historia. Danskar, svenskar, holländare, belgare, fransmän och spanjorer har förlorat rejält ekonomiskt på minskade fiskevatten men britterna som vann utökade fiskevatten har förlorat ändå. Den fisk som de nu kan ta upp är inte särskilt kommersiellt gångbar i Storbritannien och att sälja den på den europeiska kontinenten har blivit snudd på omöjligt efter brexit.

Britterna anser att deras ersättning till EU för färre gränskontroller, skulle bli att de med sitt starka försvar formar en försvarsunion med EU och bjuds in i EUs nya försvarsfond, SAFE.

EU är positiva. Mycket positiva rentav.
I princip.
Elefanten i rummet är förstås, att britterna är så djupt insnärjda i amerikanskt försvar att det är omöjligt för dem att agera militärt utan USAs tillstånd. Deras försvarsindustri, deras flotta och kärnvapen, deras underrättelsetjänst… allt är byggt på och av eller under amerikanerna.
För européerna är själva målet med en europeisk försvarsunion att kunna agera militärt utan att behöva fråga USA först.
Keir Starmer måste välja.

Så kan britterna åtminstone få vara med i försvarsfonden SAFE som ska låna ut till strategiska vapeninköp?
Von der Leyen vill säga ja, om britterna skriver på ett avtal först om lojalitet, etc och om de betalar sin andel för fonden är uttryckligen till för att bygga upp en europeisk försvarsindustri.
Keir Starmer verkar inte tilltalad.

Den 19 maj är det datum som Starmer har lovat för den stora omstarten med EU. Det ska ske i London dit han har bjudit över Ursula von der Leyen och Antonio Costa.
Därav det yviga intresset i t ex tidningen Observer.

”Den 19 maj blir en test på Europa om man är villig att ta itu med sin absoluta svåraste relation,” skriver the Observer.
Inte då.
Storbritannien utgör varken den svåraste eller mest intressanta relationen för EU. Den tuffar på medan EU sysslar med andra och betydligt större bekymmer.
EUs relation med USA är mycket mer komplicerad och svårlöst.
Och med Kina.
För att inte tala om relationen till Ryssland.
Rätt knepig med Turkiet också.
Och Mellanöstern överlag…

Den 19 maj kommer troligen inget minnesvärt att ske även om det säkert bjuds på högstämda tal och kindpussar.
En nystart i EU-relationerna kommer först den dag britterna till slut kan se klart på sin egen ställning i världen.