EU-jubileum jaha men jag är bäst, nej jag

På 30-årsdagen av ett svenskt ja till EU-medlemskap, tyckte våra partiledare att Sverige borde bli mer aktivt i EU.
Det är med myrsteg som Sverige växer in i EU-rocken.

Fast du vet att jag är bäst, ju

Årets EU-politiska debatt (den femte i ordningen) inföll på ett 30-års jubileum av den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap men partiledarna ville inte blicka bakåt – utom Johan Pehrson med en långsökt fotbollspassning.
Och egentligen inte framåt heller.
Man svävade istället någonstans emellan utan att sätta fötterna på nutidens obehagligt gungiga mark.

Statsminister Ulf Kristersson levererade visserligen förra årets tal i lätt omarbetad repris – men han hade valt bort förra årets skryt om hur Sverige leder världen i att sänka utsläppen.
Han drog däremot en gång till sin något märkliga åsikt att ”det ljusnar för Sverige” men ”hänger moln över Europa.”
Nytt från Kristersson om EU (nåja) var att Sverige borde – som amerikanerna skulle säga – gå all-in:
”Sverige har ibland varit en något motvillig EU-medlem. Men det har vi inte råd med och det ligger inte i Sveriges intresse.”

Magdalena Andersson lanserade att EU borde skaffa sig en plan för att bygga upp försvarskapacitet, industri, osv – den plan alltså, som EU redan ägnat ett par år till att ta fram och som både är klar och kommer att sättas i verket så snart nya EU-kommissionen kommer på plats.
I övrigt var hennes budskap att regeringen Kristersson gör ett dåligt jobb och att hon skulle göra ett mycket bättre.

Jimmie Åkesson berättade att han hade ändrat sig om EU och att hans folk nu jobbade konstruktivt med denna plattform men VAD de gör därnere visste han inget om, det var inte hans avdelning.
Nooshi Dadgostar ville ha svenska regler för arbetare på EUs arbetsmarknad – den svenska delen i alla fall, de andra 26 länderna var inte hennes bord.
Johan Pehrson ville ha euron, Muharrem Demirok tyckte att Sverige kunde leda EUs försvar av Ukraina medan Camilla Brodin slutligen (inhoppare för Ebba Busch) föreslog att EU kunde bli bättre, särskilt på anti-migration.

Därefter följde en lång debatt om vem som hade varit mest tuff mot invandrare, vem som hade varit det först och vem som borde skämmas för att i dåtiden ha varit för snäll.

Slående är förstås hur lite en EU-politisk debatt mellan partiledare i riksdagen faktiskt rör de svåra dilemman som Sverige och Europa står inför akut (sorry, Kristersson, vi hänger ihop så det ljusnar inte för den ene om det mörknar för den andre).

Att önska sig fler handelsavtal i en tid när USA övergår i oblyg protektionism och Kina aldrig respekterat frihandelsreglerna, blir naivt om det inte kopplas till ett resonemang om vad som är realistiskt under dessa nya förhållanden.

Att modigt stå upp för Ukraina vid en tidpunkt när alla fruktar Trumps hot om att göra fred på 24 timmar kräver att man lika modigt vågar tänka tanken att – vad gör vi svenskar ifall USA dumpar Ukraina?

Denna EU-politiska debatt var därför liksom de fyra tidigare debatterna, ett missat tillfälle att diskutera de komplikationer som svenska partiledares önskemål rymmer, att diskutera hur stora uppoffringar som riskerar vänta oss framöver, att försöka välja mellan viktigt, viktigast av allt och mindre viktigt när världen nu inte bjuder på allt.

Vi fick kort sagt inte heller denna gång veta något om vilken svensk EU-politik våra politiker tänker föra i skarpt läge.

Men på en punkt inträffade trots allt ett fall framåt under denna femte EU-politiska debatt.
Partiledarna prövade gång på gång att pressa varandra på varför deras partikollegor röstat si eller så i Europaparlamentet – alltså, just i skarpt läge.
För eller emot bättre arbetsvillkor för gigarbetare? För eller emot mer pengar till Ukraina?

Det är ett nytt inslag, att partiledarna avkrävs ansvar för hur deras utsända EU-parlamentariker agerar när EUs lagstiftning klubbas.
I fortsättningen kan det alltså spela roll i svensk inrikespolitik, det kan finnas ett inrikespolitiskt pris att betala för hur Hélene Fritzon eller Charlie Weimers förhåller sig i Bryssel där de hittills kunnat välja rätt fritt hur de vill uppträda.
Då kan det till slut också bli intressant för svenska massmedia att börja rapportera om hur de svenska folkvalda jobbar med EUs lagstiftning.

30 år efter folkomröstningen -ännu ett myrsteg närmare en insikt hos svenska politiker att Sverige är ett EU-land.