Ukraina har en mer än tusenårig historia. Men under hundratals år har ryska tsarer, kommunistledare och nu Putinregimen vägrat erkänna ukrainarnas rätt till självständighet. Och västledare har gång på gång accepterat det ryska narrativet.
Efter Donald Trumps valseger radar europeiska ledare nu upp sig för att för tredje gången sedan Putin inledde kriget för tio år sedan svika Ukraina.
Tyske förbundskanslerna Olaf Scholz’ timslånga telefonsamtal med Vladimir Putin är ett försök av S-ledaren att lansera sig som ”fredskansler” och locka väljare från Putinkramarpartierna till höger och vänster inför nyvalet i februari.
Men när Scholz öppnar för fredssamtal med Putin efter två år av internationell isolering bryter han samtidigt uppbackningen av Ukrainas rätt att avgöra när det är läge för förhandlingar.
Ukrainas Volodymyr Zelenskyj anklagade Scholz för att ha öppnat ”Pandoras ask” genom att bryta isoleringen och ge Putin en internationell status:
”Det här är precis vad Putin har velat under lång tid. Det är oerhört viktigt för honom att kunna underminera hans och Rysslands isolering. Han vill kunna framstå som att han deltar i normala förhandlingar, som inte kommer att leda till någonting”, kommenterade Zelensky.
Men Scholz fick uppbackning av Polens Donald Tusk, som uttalade sig positivt om samtalet med Putin.
USA:s tillträdande president Donald Trump har redan ringt upp Putin, och har utnämnt ministrar och rådgivare som vill stoppa Ukrainastödet och tvinga fram ett snabbt slut på kriget.
Vice president JD Vance har presenterat en ”fredsplan”, som uppfyller Putins önskelista: Ett vapenstillestånd längs de nuvarande gränserna i kriget som en ”demilitariserad zon”. Ukraina lovar att uppge kravet på att bli medlem i Nato, beteckna sig som ”neutralt” och får därmed inga internationella säkerhetsgarantier. Putinregimen får möjlighet att bygga upp sin militära styrka för framtida expansion.
Donald Trumps blivande spionchef, Tulsi Gabbard, uttalade stöd för Putinregimen redan vid invasionen av Ukraina 2022 och har spridit ryska konspirationsteorier om Ukraina.
Ukrainarna har kämpat för sin självständighet mot olika ryska regimer. Den 25 november varje år tänds ljusen för att minnas ”Holdomor”, svältkatastrofen 1932-33 framdriven av Stalinregimens brutala krossande av motståndet.
Men ukrainarna vet också att omvärlden varit tveksamma eller till och med avvisande till kraven på självständighet. Efter Warszawapaketens sammanbrott vägrade Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s George Bush stödja självständighetskraven i Ukraina.
Thatcher sade i ett tal i Ukrainas parlament 1990 att hon inte ville bli inblandad i inrikespolitiken i Sovjetunionen och hade inga planer på att öppna någon ambassad någon annanstans än i Moskva. Och president Bush varnade vid ett besök året därpå ukrainarna för att ta strid för självständighet – talat har kallat för ”The Chicken Kiev speech”:
”Americans will not aid those who promote a suicidal nationalism based upon ethnic hatred.”
Men Ukraina lyckades tillkämpa sig självständighet. Och Ryssland har vid tre olika tillfällen (1991, 1994 och 1997) skrivit under avtal som garanterar Ukrainas nuvarande gränser.
USA:s Bill Clinton och Storbritanniens John Major garanterade Ukrainas självständighet när de 1994 skrev under ”Budapest memorandum” efter att ha pressat Ukraina att överlämna sina kärnvapen till Ryssland. Clinton säger numera att han ångrar sig.
Men när Putinregimen inledde sina attacker mot Ukraina 2014 genom att backa upp proryska aktvister i de östra provinserna och skicka in ”gröna gubbar” utanför militäranläggningarna på Krim levde inte västledarna upp till sina utlovade ”garantier” för landets självständighet.
USA:s president Barack Obama ringde Vladimir Putin den 1 mars och fördömde likt Olaf Scholz i fredags Rysslands brott mot internationella avtal. Men det blev inte mer än ett 90 minuter långt samtal och beslut om några små sanktioner.
När Ukrainas president Petro Porosjenko mobiliserade för att stoppa de Moskvastödda utbrytningsförsöken gick Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Francois Hollande med stöd av Obama in och drev på för vapenstillestånd och ett fredsavtal. Det militärt svaga Ukraina tvingades till långtgående eftergifter i ”Minsk 1- och Minsk 2-avtalen”
Ukraina tvingades gå med på löfte om regionala folkomröstningar, regionalt självstyra och att dra tillbaka sina trupper. I utbyte skulle Ryssland dra tillbaka sina styrkor.
För Putinregimen gav de facto-splittringen av Ukraina godkänd av Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande blodad tand. Och när Ukraina fortsatte att fördjupa sitt samarbete västerut med sikte på EU- o Natomedlemskap trappade Putin upp sina militära ambitioner.
Men när Putin inledde sin militära invasion den 24 februari 2022 var Ukraina bättre militärt förberett. När USA:s president Joe Biden ringde och erbjöd president Zelenskyj att skicka ett plan för att han skulle kunna fly svarade han: ”Jag behöver ammunition, inte lift härifrån.”
USA och EU-länderna har sedan dess utlovat stöd till Ukraina. Men det har inte varit med full militär uppbackning med Nato-ländernas fulla arsenal. Joe Biden och Olaf Scholz har varnat för att Putin kan ta till kärnvapen om Ukraina får effektiva vapen att kunna slå till inne i Ryssland.
Olaf Scholz skryter till och med att han med sitt nej till långdistansroboten Taurus bidragit till att ”inte enskalera” kriget.
Inte ens när Nordkorea skickar tusentals soldater till kriget och Kina tillåtit Ryssland att bygga en fabrik i landet för massproduktion av drönare är EU och USA berett att trappa upp sitt stöd till Ukraina.
Olaf Scholz telefonsamtal signalerar startpunkten för det tredje sveket mot Ukraina. Garantierna för landets självständighet från 1994 är inte vatten värda när världens stormakter har tröttnat och än en gång hoppas kunna få Putin att gå med på att skapa stabilitet i Europa med ett ”Minsk 3-avtal” på hans villkor.
FOTNOT: Lästips om Ukraina. Peter Johnsons stora verk ”Ukraina i historien”