EU-toppen tror att Trump skulle försvara demokratin

Kritiken mot Von der Leyens uppgörelse med Donald Trump kommer nu från hennes egna kretsar – så därför går hon till hett försvar.

Nyhetsmedia i allmänhet har rapporterat väldigt snällt om den usla uppgörelse som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skakade hand på med Donald Trump i slutet av juli – den deal som bland många andra saker, sa att EU ska betala 15 procent i tull på allt (eller mer) medan USA ska få allt sänkt till 0 procent på vad de säljer till EU.
De handelsvillkor som Trump dikterade för Von der Leyen var i själva verket så väldigt dåliga att nu kliver självaste etablissemanget ur sin chockade tystnad för att undra vad i…

Tyska näringslivsorganisationer som normalt har kommissionsordförandens öra när de har bekymmer, kallar chockade överenskommelsen antingen för ”plågsam och ödesdiger” för deras företag eller en ”dödlig signal” för näringslivet.
Tidigare EU-kommissionär för handel, Cecilia Malmström, kallar det för ”Trumps Very Bad deal with Europe” och frågar sig om EU nu har varit med om att ge dödsstöten till globala handelsregler.

Europas främste handels-guru, Pascal Lamy, tidigare generaldirektör för Världshandelsorganisationen, kommenterar att dealen var förödmjukande för Europa… och han hade då i ett halvårs tid upprepat med ett dåres envishet att EU står sig starkt ekonomiskt och måste ta strid mot oskäliga amerikanska krav.

Mest ont gjorde det kanske i Ursula von der Leyen, att den brett uppskattade Mario Draghi (fd ECB-chef) säger att Trump-uppgörelsen brutalt rivit av EU illusionen av att vara en global makt.

Inte alla tycks ha förlorat sina illusioner, dock för Von der Leyen går till hett försvar för sin uppgörelse i en rad europeiska söndagstidningar (FAZ, El Mundo, Il Sole).
Hon framför först än en gång sin uppfattning att Trump-uppgörelsen skapar stabilitet och förutsägbarhet för Europa och att alternativet vore eskalering och konfrontation.

Där avslöjar hon i så fall sin blinda tro på att Donald Trump skulle vara en man som håller ord.
Donald Trump har ännu aldrig stått fast vid någon uppgörelse under hela sin karriär, inte heller något avtal med andra länder sedan han blev president.
Efter att uppgörelsen med VDL gjordes den 28 juli har Donald Trump redan hunnit lägga på en lång rad extra bördor på EU (militära inköp, miljardköp av chips, nya tullar på allt gjort av stål plus tullar på alla småpaket av litet värde.
Trump har däremot inte levererat på de få åtaganden som VDL meddelade i juli att hon hade vunnit (ståltullar ned från 50 procent, biltullar ner från 27,5 procent).

Varken stabilitet eller förutsägbarhet, alltså. Trump har tvärtom eskalerat trots att VDL gick med på hans alla krav och att hon inte heller med ett pip protesterat mot att han lagt till nya i efterhand.

Ett argument som Ursula Von der Leyen ofta tar upp, är att om EU konfronterat USA genom att lägga motsvarande strafftullar på amerikansk import, skulle det framförallt ha kostat européerna.
”Tullar är skatter som utgör en börda för våra konsumenter och företag.”
Detta är en uppfattning som de flesta internationella ekonomer helhjärtat delar med henne.
Det bästa försvaret när någon öppnar handelskrig, är att inte gå till motattack.

EU hade kunnat stanna där.

Då hade EU fortsatt respekterat WTO-reglerna. Nu har Von der Leyen istället satt EUs namnteckning på en uppgörelse där dessa bryts.
EU hade ännu aldrig avsiktligt brutit mot WTO-regler utan hållit dem som heliga.
Det kan bara kallas underkastelse.

Hon gick sedan ännu längre när hon på en rad punkter åtar sig att ändra EUs lagar och regler så att amerikaner får lättare att sälja sina varor hos oss.
VDL säger visserligen motsatsen i sin försvarsartikel att …varken EUs livsmedelsregler, digitala regler eller hälsa påverkas av avtalet.
Det stämmer dock inte. Avtalet nämner specifikt en rad livsmedel för vilka EU-marknaden ska öppnas upp för amerikansk import (fläsk, mejeriprodukter, frukt och grönt, nötter, hummer och den vaga, misstänkt stora kategorin ”processed food.”

Avtalet slår också fast att EU ska arbeta med USA för att säkra att våra digitala regler inte stör amerikanska företag. VDL har redan stoppat ett digitalt regelpaket som Trump-administrationen ogillar (avgift för nätverk) och förenklat ett annat (AI-regler).

Det räcker inte. Hennes uppgörelse med Trump säger också att EU ska acceptera USA-standard för bilar. Dessa är betydligt lägre både för utsläpp och säkerhet – vilket får organisationen Transport and Environnment att frukta ett fritt inflöde av amerikansk SUVs och pick-up trucks vilka vållar kraftigt fler olyckor och utsläpp i USA än vi har i Europa.
Vidare ska EU säkra att klimatreglerna CBAM, avskogningsförordningen liksom bolagspaketen CSRD och CSDDD ”…inte utgör onödiga hinder för handel med USA.”

Det är underkastelse.

Det starkaste ingreppet i EUs självständighet är kanske vad Ursula von der Leyens artikel inte nämner med ett ord:
I hennes deal med Trump ingår ett löfte att EU ska investera minst 600 miljarder dollar extra i amerikansk industri, minst 750 miljarder dollar i amerikansk energi och ”substantiellt öka” sina inköp av militär utrustning i USA.
Startpunkten är att EU-länderna redan köper 65 procent av allt militärt i USA. Hur mycket som krävs för att det ska bli en ”substantiell” ökning avgör Trump själv.

EU-länderna har under stor möda och sega förhandlingar de senaste åren enats om att satsa stora summor på europeisk industri, high-tech och försvarsmateriel samt bygga ut energiproduktionen i avsikten att vinna ett större oberoende från världens stormakter.
Summorna som VDL har lovat Trump är snudd på större ändå.
Hennes försvar här, lyder att hon har noga förklarat för Trump att – även om hon har förankrat i europeiskt näringsliv deras vilja att lägga dessa summor i USA – så bestämmer inte regeringar i Europa över vad privat näringsliv gör.
Men som vi lärt känna Donald Trump, kan alla gott se att han kan bli förbaskad och straffa EU med ännu högre tullar om det inte skulle ske.
Och vad skulle EU kunna svara då, när vi faktiskt tagit i hand på att få det gjort?

Detta är en underkastelse, det är att pantsätta EUs framtid och sälja ut de framtidsmål som Ursula von der Leyen själv har drivit de senaste fem åren.

Vad kommissionsordförande tar upp som ett extra argument för sin deal i sin försvarsartikel, är att EU ju ändå kommer att göra affärer med andra delar av världen. USA-marknaden utgör inte mer än 20 procent av vår handel, påminner hon.
Fast det argumentet talar väl lika starkt emot hennes deal, pekar på att EU kunde ha vågat säga nej till Trumps villkor.

VDL nämner i artikeln som andra länder att handla med först Schweiz och Storbritannien (våra närmaste grannar som vi redan handlar för fullt med) och därefter kommande avtal med Mercosur (fortfarande ofärdigt), Indien och Indonesien.
Problemet är att på grund av hennes deal med Trump, så har resten av världen sett hur svagt EU är om man bara pressar oss lite.
Fram till nu har EU setts som så mäktigt att vi ungefär som USA, kunnat meddela vilka villkor vi önskar och ofta uppnått det allra mesta.
Nu trycker motparterna tillbaka.
Indonesien anser t ex att EUs avskogningsregler ska mjukas upp för deras klimatskadliga odlingar till palmolja (varför inte, det har ju VDL lovat att göra för USA, så…).
Brasilien, som genom avtalet Mercosur redan lovat EU att spara skogarna, har tvärtom under sommaren tagit en lag som öppnar för att fälla mer skog.

EUs förhandlingsläge internationella har kraftigt försämrats genom Trump-dealen och de tre framtida partners som VDL nämner, är tuffa motparter.

VDLs starkaste kort – tror hon – är ett argument som hon framför med hetta. Det är en idé att vi, Europa, måste stå sida vid sida med USA för att försvara demokratin i världen mot Ryssland och Kina.
Hon säger:
”Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att de två största ekonomierna i den demokratiska världen inte hade nått en överenskommelse och hade inlett ett handelskrig.
Detta skulle bara ha firats i Moskva och Peking.”

Idén att Trump-administrationen skulle representera demokrati eller vilja försvara demokratin i världen, är så bisarr att den är överväldigande.
* Trump försökte stjäla valet 2020 med våld,
* Trump angriper rättsväsendet och domstolar vars utslag han vägrar respektera,
* Trump låter militärer invadera amerikanska städer för att ”hålla ordning,”
* Trump låter gripa människor på gatan och deportera utan någon rättsprövning,
* Trump vill bedriva rättssak mot sin företrädare Obama för landsförräderi och fängsla sin tidigare rådgivare John Bolton som varit kritisk mot honom,
* Trump tvingar amerikanska bolag att betala 15 procent av sin försäljning till hans administration och kräver aktieägande i andra bolag i utbyte för statsstöd som beviljats av Biden,

Blir Von der Leyen inte ens en smula misstänksam över att de som Trump själv kallar vänner ute i vida världen är Rysslands Vladimir Putin, Kinas president Xi Jinping, Nordkoreas diktator Kim Jong Un, El Salvadors enväldige president Nayib Bukele… och att Trumps favorit i Europa är Victor Orban?

Det demokratiska argumentet för att Europa skulle underkasta sig Donald Trumps alla nycker är förfärande.
Men detta är de ledare som vi européer har just nu.
Förbundskansler Friedrich Merz, president Macron, premiärminister Melon och Natochefen Rutte är alla eniga med Von der Leyen om att underkastelse måste vara Europas väg.

”Hur ska vi ändra Europas väg?”, frågar sig istället Mario Draghi i sitt inlägg.
Han föreslår helt radikalt en annan organisation, en annan logik för denna nya värld vi har hamnat i.

För så här kan Europa naturligtvis inte fortsätta. Det ser alla utom våra ledare.