TTIP-förhandlingarna lägger i en ny växel – nu finns förslaget för hur EU och USA ska kunna påverka varandras framtida lagar.
Handelskommissionär Cecilia Malmström sitter i möte med sin motpart Michael Froman i stort sett varje vecka, hör vi från USAs handelsminister Penny Pritzker.
Målet är att få fram ett färdigt handelsavtal mellan EU och USA under 2016, innan näste president kan sticka käppar i hjulen.
”Kommer det bli klart före årets slut? Nej. Det är… jag menar att det är för lite tid, säger Penny Pritzker.
I veckan kom en innovativ ingrediens för ett handelsavtal upp på förhandlingsbordet:
USA ska konsulteras om nya EU-lagar innan de läggs fram för EU-lagstiftarna, liksom EU om amerikanska lagförslag.
Syftet är rent praktiskt, förklarar dokumentet – det går ut på att undvika dubbelarbete och därmed förenkla för företag.
En lugnande försäkran finns redan i inledningen (punkt 2):
Både EU och USA är fortsatt fria att lagstifta som de vill ”…av legitima policy-skäl…” på en ”skyddsnivå” som respektive grundlag fastslagit.
Redan där har förhandlarna avslöjat hur långtgående den här innovationen är.
Friheten att lagstifta föreslås begränsas.
Båda sidor ska årligen meddela varandra vilka lagförslag de överväger att presentera under året (med tidplan) samt se till att partnern får yttra sig redan innan förslaget formulerats, i det stadium där en utvärdering av lagförslagets potentiella effekter görs.
Det kan alltså innebära innan europeiska intresseorganisationer får yttra sig och samtidigt som Europaparlamentet (informellt) får veta vad som är på väg.
När ”impact assessment” görs, ska man inkludera effekter på eventuell lagstiftning eller planer på nya lagar hos den andra partnern.
Man ska inte minst också utvärdera potentiella effekter på handeln.
Om, säg till exempel USA, har invändningar mot en planerad EU-lag, ska USA ha rätt till överläggningar på ”central nivå”. De överläggningarna ska inledas omedelbart.
EU lovar dessutom mycket snart lägga förslag till hur amerikanska myndigheter på samma sätt också kan få begära ”överläggningar” med enskilda EU-länder angående regler och lagar som kan störa.
Här kan man konstatera att Kina, Ryssland, Sydafrika, Brasilien och andra stora handelsekonomier har all anledning att se snett på TTIP.
Redan idag anpassar sig många branscher världen över, till de regler som EU tar, helt enkelt för att EU har flest och rikast konsumenter samlade på en marknad (508 miljoner). Det lönar sig att använda EU-standards.
Men ingen av intressenterna konsulteras förstås i förväg.
Om nu USA och EU skulle slå sig ihop om reglering så blir de tillsammans allenarådande i världen genom sin dominans.
För européerna att godkänna inskränkningar i sitt lagstiftande (att i fortsättningen alltid ta hänsyn till amerikanska intressen) kommer kräva att de känner starkt förtroende för USA.
Men det gäller USA också.
Den amerikanska kongressen ska ju åta sig att alltid ta hänsyn till europeiska intressen.
För tillfället verkar det inte det slags varma förtroende råda på andra sidan Atlanten, som behövs.
Kritiken mot handelsavtal i USA har vuxit sig så stark på senare tid att samtliga fyra hoppfulla presidentkandidater (Clinton, Cruz, Sanders och Trump) kommit ut som motståndare.
Ett skäl kan vara att president Obama betraktar TPP som en av sina viktigaste framgångar.
Den amerikanska debatten handlar mest om TPP, det redan färdigförhandlade avtalet mellan USA och 11 asiatiska länder (omröstning i kongressen planerat före 2016s års utgång) men också om det existerande avtalet Nafta (USA-Kanada).
Kritiken rör bland annat det som så många européer reagerat starkast mot – investerarskyddet. ISDS gör det möjligt för företag att stämma ett lands regering för politiska beslut som får kommersiell påverkan.
Ironiskt nog har ett annat kontroversiellt Obama-beslut gett TPP-motståndarna deras bästa slagträ.
Keystoneledningen har blivit ett exempel på hur ISDS kan te sig i verkligheten, den oljeledning som president Obama högst kontroversiellt stoppade av miljöskäl,
TransCanada använder nu investerarskyddet i Nafta för att begära en kompensation av den amerikanska staten på 15 miljarder dollar.
Förtroendet för grannlandet Kanada är just nu inte stort.
Det är svårt att föreställa sig att den amerikanska kongressen skulle lova bort lagstiftningsfrihet till Europa.