Brittiska regeringen tog bävande ett steg närmare EU på måndagen, fem år efter den stora skilsmässan.
Trump och Ukraina-kriget har förändrat den brittiska kalkylen.
Labour-regeringens löfte i februari om att göra en omstart med EU, har liknat brexit-samtalen på många sätt, inklusive Londons försök att bearbeta enskilda EU-huvudstäder separat för att få sin vilja igenom. Britternas huvudargument har varit att de är så viktiga för Europa – pga försvar- och säkerhet – att EU borde släppa in dem på inre marknaden utan motkrav.
Det var lite av en felkalkyl men på måndagen kunde parterna hålla i sitt hand ett dokument med åtskilliga punkter där man är överens om att förena sig – i princip. Om man kan bli överens om detaljerna i fortsatta förhandlingar.
”Historiskt,” sa lyckligt Ursula von der Leyen och mindes sina ungdomsår i London.
Också nöjd var brittiske premiärministern Keir Starmer ända till journalisterna gav honom som första, andra och tredje fråga:
”Blir inte Storbritannien egentligen underkastat EU nu?”***
Viktigt var att det blev ett avtal om en ”försvars- och säkerhetspakt.” Pakten innebär ett lite mer formaliserat samarbete… minst två försvarsmöten om året.
Däremot kan inte Storbritannien automatiskt räkna med att få ta del av EUs nya försvarsfond på 150 miljarder euro. Förhandlingar fortsätter om den saken.
* Brittisk inrikespolitik – rädsla för att ge brexitern Nigel Farage vind i seglen – gjorde att Starmer i det längsta tvekade inför att gå med på förslaget om ett studentutbyte med EU.
Som ett alternativ har britterna försökt se till att dessa EU-studenter inte ska komma från Östeuropa… en diskriminering pga nationalitet som är förbjuden för EU att ens överväga och ett förslag som dessutom förolämpat britternas vänner i öst.
Resultatet blev att ja, i princip men inget avgjort i sak.
* Britterna har kallat EUs krav löjligt om att det gemensamma fiskeavtalet ska sträcka sig längre än ett år i taget efter att nuvarande avtal löper ut (2026). Det tycker inte danska, belgiska, franska och nederländska fiskare.
Utgången blev att nästa fiskeavtal – ännu inte färdigförhandlat – ska löpa till år 2038.
* Storbritannien har för sin del önskat få ett avtal om att brittiska jordbruksprodukter och fisk kan skeppas till EU med minimal kontroll – för alltid. Det skulle välkomnas av företag i EU också.
Även här blev det ett ja i princip, låt oss fortsätta…
Men redan från start gäller att Storbritannien i så fall måste tillämpa EUs livsmedelsregler – även om de ändras – samt acceptera att EU-domstolen avgör tvister.
* Intressant på klimatområdet är en överenskommelse (i princip, fortsatta samtal) att ansluta brittisk CO2-utsläppshandel till EUs utsläppshandel.
EU är på väg att införa tullar mot industrier från andra länder som inte begränsar CO2-utsläppen. Kommer Storbritannien också begränsa sådan import?
* På energi är parterna ”politiskt eniga” om att i princip låta Storbritannien ansluta sig till EUs elmarknad (mot att följa EU-reglerna och acceptera EU-domstolen som tvistlösare).
Regeringen Starmer satsar just nu hårt på att bygga ut sektorn med ännu fler kablar till närmaste europeiska länder, eftersom Storbritannien är beroende av extra tillförsel medan man försöker fasa ut olja och rysk gas.
Men EU-sidan har haft stor glädje av brittisk tillförsel också när det svajat på den europeiska sidan så ett fortsatt och stärkt utbyte bör förbättra energi-tillgången för bägge sidor.
* Båda parter kommer tjäna på att nu återuppta sitt samarbete mot kriminaliteten via EUs Europol med idén att kunna utväxla fingeravtryck, DNA, osv.
* I sammanhanget har Starmer drivit igenom att resande britter i framtiden ska slippa stå i kö bland icke-europée r- vilket man innerligt har avskytt – så snart EU infört elektronisk passkontroll fullt ut.
* Regeringen Starmer är antagligen besviken att det samarbete mot migration som parterna ska inleda, inte betyder som britterna tycks ha tänkt, att Frankrike ska ta hand om alla som försöker komma över till England i gummibåtar.
*** ”Blir vi inte rule takers, istället för rule makers,” lyder frågan mer exakt från pressen för idén att Storbritannien inte skulle leda, utan istället skulle behöva anpassa sig till sina grannar känns uppenbart väldigt uppslitande.