Gaza – där också en världsordning dör

EU övergav palestinierna till deras öde och slog därmed spiken i kistan för en redan vacklande världsordning.
Priset för EU är en försvagad ställning i världen.

Allt, precis allt hänger ihop. Mer än EU-ledarna verkar förstå


Varningarna kom redan dagarna efter Hamas´ blodiga terrorattack. Diplomater påpekade att det skulle kosta väst goda relationer med den övriga världen, om man ensidigt stödde den israeliska arméns hämnd på en palestinsk civilbefolkning.
Och för var dag syns det tydligare.
Israels krig i Gaza fördjupar sprickorna mellan västvärlden och den övriga, lite grovt hopklumpad under termen Global South.

Vad som har upprört många är att USA och EU så självklart kan uppmana till stöd för Ukraina för att landets rättigheter kränks och ändå stödja och sympatisera med Israel som ju i allmän åsyn kränker palestiniernas rättigheter.

För USA är det inget nytt att bli betraktad som samvetslös eller hycklare så priset för detta är lägre än det är för Europa. USA måste alltid tas på allvar ändå, pga dess ekonomiska och militära styrka. Inte minst dess totala kontroll av dollarn, världshandelns smörjmedel.
USA har inte för inte fått heta den hårda makten, the hard power.

EU har kallats den mjuka makten, soft power.
EU har stått för hög moral, för rättsstaten och mänskliga rättigheter och tillskrivit sig trovärdighet nog att kunna ställa krav på andra för detsamma.

Den tiden var möjligen över i samma stund som Urusla von der Leyen, kvinnan som blivit EUs ansikte utåt, bara dagar efter Hamas´ terrorattack den 7 oktober omfamnade Israels premiärminister Netanyahu, försäkrade honom allt stöd i ”att försvara sig” men valde bort det ack så viktiga tillägget att det förstås måste ske ”enligt internationell lag.”

EUs pro-israeliska linje förstärktes sedan på EUs toppmöte genom Tysklands aktiva vägran att tillåta EU uppmana till vapenvila (och Frankrikes tysta medgivande) trots envisa försök från bl a Spanien, Irland och Belgien.

Uppträdandet har så upprört länder i Globala Södern att när EU i februari samlade nära 50 asiatiska länder i Bryssel för att diskutera ett närmare handelssamarbete, struntade många av deltagarna i ämnet och använde talartiden till att istället angripa EU för dess nonchalans mot palestinierna.

I helgen gick G20-mötet av stapeln i Buenos Aires och där hände samma sak. På ett globalt möte som skulle handla om ekonomi gick länder från den Globala Södern istället i strid för Gazas palestinier. Så stark var ilskan mot västvärlden, att finansministrarna misslyckades att åstadkomma ett gemensamt uttalande om ekonomi.

Frihandel under internationella regler är basen för Europas exportberoende välstånd.
I en tid av täta hot mot frihandeln, öppnade EU den ministerkonferens som 166 länder inom WTO avhöll i Abu Dhabi den sista veckan i februari, med ett budskap om att:
”…stabilitet och förutsägbarhet i en regelbaserad världsordning är mer nödvändigt än någonsin…”
Men EUs trovärdighet i denna globala församling var noll, måste europeiska diplomater erkänna.
De i Sverige som hyst en varm förhoppning att EU kan gå i spetsen för alla de många länder som vill ha en regelbaserad världsordning även när stormakterna överger den, kan sluta hoppas.

WTO-mötet kom i stort sett inte fram till någonting. Alla drev sina egna fördelar, ingen såg vinsten i att samsas om någon gemensam uppgörelse.
Israels handelsminister som deltog på mötet tog tillfället att belåtet berätta att kriget mot palestinierna i Gaza har gett dem värdefulla lärdomar som kan omsättas i ökad militärexport.

Vad Europa ger upp är alltså fördelen att ses som ett tänkbart alternativ till de tungt dominerande makterna USA och Kina. Om EU ändå går i USAs ledband, om EU är lika samvetslöst som Kina, så väljer man hellre originalet än kopian.
En hård makt har råd att ta kritik mot övertramp. En mjuk makt däremot, förlorar den makt man hade.
EU ser effekterna redan.

Ett första resultat är att inget land utanför västvärlden längre vill lyssna på EUs böner om att ge Ukraina stöd.
EU har gjort många försök att piska fram ett globalt stöd mot angriparen Ryssland vilket aldrig var en enkel sak.
Sista chansen dog med EUs attityd mot Gaza. Varför skulle asiater och afrikaner bry sig om vita européers förlorade rättigheter när vi i Europa blundar för vad som sker med palestinierna?

Ett andra resultatet är att EU har förlorat medvinden i handelsförhandlingar.
I Europa skylls gärna försenandet av Mercosur-avtalet på franska bönder men faktum är att varken Brasiliens eller Argentinas president vill skriva på som avtalet ser ut.
Och nu råkar det vara så att Brasilien har en stor andel av världens sällsynta mineraler. Och det har även Argentina.
Alltså, de mineraler som EU behöver för att kunna göra sig lite mindre beroende av Kina.

EUs moraliska argument om vikten av klimatarbete avfärdade Brasiliens president Lula med ett kyligt:
”EUs brist på flexibilitet är bara konstig.”
President Lula var så sent som i december 2023 en övertygad anhängare av Mercosur-avtalet. Nu är han en av världens argaste kritiker av vad som sker i Gaza. Och vill inte längre skriva avtal med EU, baserat på vad EU säger är rätt och fel.

Det lovar inte gott för två kommande handelsreformer, den ena där importörer till EU måste kunna visa att deras varor inte vållat skogsförstöring, den andra där tung industri som importerar till EU måste betala CO2-avgifter liksom europeisk industri.

Den gamla världsordningen – formulerad av väst, genomtrumfad av amerikansk styrka och extremt gynnsam för Europa – hade en moralisk underton.
Rätt och fel var svart och vitt. Samma för alla.
Att USA kostat på sig att överskrida ordningen här och där, har världen inte haft mycket annat val än att bortse från.
Samma generositet erbjuds inte Europa.

Det trumfkort vi hade som moralens väktare har vi nu sålt bort – och det är oklart vad de europeiska ledarna anser att vi fick istället.